Vänta INTE på att bli motiverad

Kommer jag kunna sätta mig ner imorgon, DET är frågan?! Jösses, vilket körare kroppen fick imorse. Första dagen på Falsterbo Wellness Week härnere och jag hakade – japp – på rubbet imorse. Började med en timmes yoga, sedan tjugo minuters paus innan Isabelle Sörälv körde sitt workout-pass för helkropp och det var liksom inte nådigt så jobbigt det var. Var jag sugen, när väckarklockan ringde? Nej. Kände jag mig motiverad? Inte det minsta. Men en sak är säkert, när det gäller träningen – det är som med att skriva ett manus, eller en krönika, vänta INTE på att bli motiverad. Det är bara att boka in tid och göra. Hellre något än ingenting alls, i så fall.

Mitt fokus på träning och styrka den här våren har verkligen lärt mig det: att INTE vänta på motivationen. Den har också lärt mig att kicken kommer sedan: Sköna känslan efteråt när man kört igenom riktigt hårt, riktigt tungt. Jamen ni ser ju, såhär glad var jag efteråt, klockan elva:

Apropå att köra hårt, så tänker jag också mycket på vad friidrottaren Mattias Sunneborn sa om ”powerträning”, när jag hakade på ett pass lett av honom ute i en park i våras. Alla jämfotahoppen och grodhoppen var inte riiiiktigt för mig. Ehm. Men powerträningen tog jag med mig. Att våga köra styrka, träna hårt. Samt att fokusera på rörlighet. Kullerbytta, hjula i trädgården! Och att våga köra på, som han sa: ”Oskonsam träning där man ändå håller ihop. Skonsam träning, typ simning och cykling, kan du göra för att det är skönt och att promenera är vardagsmotion”. Powerträningen och styrkan gör jag för att det är skönt efteråt.

KOMMENTERA GÄRNA!

”Du ser ju inte ut som storlek XL?

Alltså ett jättekonstigt meddelande här – men något jag funderat på… 😅 Du pratade om att du hade en del kilon att gå ner, du måste göra det för hälsan osv. Och att du har storlek L/XL. Det ser ju VERKLIGEN inte ut så? Jag är också 178 cm och väger väl runt 80 kg, så är ju absolut inte lätt heller. Men tänker vi lever i olika världar kanske? Eller olika kroppstyper? Jag drar en storlek M nästan jämt. Men ändå – det kändes så märkligt att du skulle göra en satsning med dietist, viktnedgång osv när jag verkligen inte SER det behövas? Alltså förlåt för konstigt meddelande, följer dig med glädje och tycker du är URSNYGG och så kompetent. Lyssnar på podd och läser din blogg med stor behållning. Så ingen kritik bara fundersam kring hur du ser på kroppen!

En klok kommentar droppade in, som jag sparade i mina anteckningar för att försöka besvara lite mer utförligt. N u när det kom en liknande fråga i mitt flöde så tänkte jag göra ett försök.

Först och främst, jorå, jag är storlek XL – eller nu kanske mer en L. Men i många märken fortfarande storlek XL. Kommentaren ovan – och fler i samma stil – tänker jag snarare är ett bevis på hur oviktig den där siffran, eller bokstäverna, kan vara. Hur lite det säger.  

Men okej, i mitt jobb blir jag ständigt påmind om min storlek. Jämt och ständigt! Senaste fem åren har min standardkommentar, i alla provrum och i alla otaliga klädsamarbeten, samt modesammanhang, jag jobbat med varit: ”Det största ni har, tack”. Alltid. ”Ta bara det största”. XL eller 42 är det vanligtvis. Helt ärligt är det inte alltid jättekul i en bransch där detta ses som något udda. Nästan lika många gånger får jag motfrågan ”Men nä, stämmer det verkligen?! Vi skickar en 38:e ändå… Inte behöver väl du…” och stora ögon. Helt enkelt för att jag är hyfsat lång med mina 179 centimeter. Jag klär mig efter min kropp, mina former, och sist, men kanske viktigast: Jag har inte haft några större problem med det här. Jag har gillat läget. Eller läget, det är ju min kropp, som orkat så mycket, burit mig genom så mycket, burit tre barn. Den måste man ju gilla, ja faktiskt beundra och vara snäll mot. Men jag har inte varit snäll mot kroppen senaste åren

Jag har krasst prioriterat annat. Jobbat järnet, tusen projekt, en bok om året, tre barn. Träning, kost och hälsa har kommit väääldigt långt ner (om ens alls) på min ”att göra”-lista. Stötvis ibland, aldrig som en naturlig del av vardagen. Stress och sena jobbkvällar har resulterat i fyra kvällsmackor och ”kasta i mig”-stressätande. Verkligen inte varje kväll, överlag har jag haft okej vanor. Aktiv vardag, spelar min tennis, styrketränar då och då, i perioder. Springer ibland. Men en hållbar, långsiktig plan för livet? Nej. Planering? NEJ! Där brister det. Inte minst planering vad gäller maten. Jag har haft en plan för alla andra i familjen, men inte för mig. Ofta skippat frukost, gärna sallad till lunch – men inga mellanmål, för att sedan bli vrålhungrig på kvällen. Sluka barnens pizzakanter på stående fot i köket, slänga i mig barnens rester istället för att göra en egen god tallrik till mig, att äta i lugn och ro. Addera sedan events och jobbmöten i min bransch, där det alltid dukas upp goda saker, överallt, jämt. Och då äter jag ju av det, förstås. Vilket långt ifrån alla gör.

Hur som helst, åter till frågan: ”Det SER ju inte ut som du behövde göra en hälsosatsning?”. Såhär: Jag tror inte alltid det syns på utsidan. Jag valde till slut (verkligen med betoning på till SLUT, för jag ser ju mig själv som en som ”kan” sådant här, ”vet” vad jag ska göra, har lite dålig karaktär, ska ta tag i det sen…) att kontakta en nutritionist. Det blev kloka, sunda, vettiga Alexandra Petersson, utbildad nutritionist. Det var faktiskt min syster Amy, som också jobbar med detta, rekommenderade. Jag är nu så himla glad över att jag vågade göra det! Jag minns första mötet tidigt i våras, att jag tänkte att jag testar MEN att jag inte var särskilt hoppfull. Herregud, jag vet ju vad jag gör fel. Men så fel jag hade – och så tacksam jag är över att jag hade fel!

Jag fick nämligen hjälp att bena ut, att komma till insikten, att välmående för mig handlar om en livsstil jag kan hålla. En livsstil för hela livet, med dess ups and downs inkluderade. En livsstil som gör att vi kan njuta av hemgjord pizza, tillsammans hela familjen, på fredagskvällen. Inga förbud, utan där jag kan njuta med gott samvete. Där en god middag hos kompisar inte är ett ”oh no, nu gick ALLT åt skogen” utan en del av helheten. Absolut inga dieter (jag har testat typ allt, det funkar när man kör 100% men sedan, nej, och jag kommer exempelvis aldrig kunna leva utan bröd eller pasta resten av livet ändå, så nej, inget för mig) utan en en stark, pigg kropp med ett sunt midjemått. Jepp, där kommer ändå ett mått. Siffror. Och förstås, en målvikt jag vill hålla fast vid, med ett eller två kilo upp eller ner. Vetenskapligt definieras ett hälsosamt midjemått för kvinnor till under 80 centimeter. Högre kan öka risk för bland annat hjärt- och kärlsjukdom. Mitt midjemått låg rejält över det och är fortfarande över det, så jag är inte i mål. Men det ska jag fixa!

Som jag skrev tidigare, så är jag fortsatt livrädd att misslyckas. Få ett återfall till ”gamla vanliga” vanorna. En hunger-dövande chokladbit på väg hem från affären, den ena träningen avbokad efter den andra, tröttheten, hungern, stressen, att hamna där igen. Att jag, ”duktiga” Ebba, som är himla kapabel när det gäller MÅNGA saker inte fixar detta. Nu på sommaren är det plötsligt supersvårt att få ihop mina #10000steg – får kämpa med att pussla ihop träningen, med sommarlovs-lediga barn och ett dåligt mamma- och frusamvete OCH mycket jobb. Vi hade plåtning förra veckan och mina jeans från förra sommaren var alldeles för stora. Hör då mig själv säga: ”Jaja, tur att det är sommar – snart fyller jag ut dem igen, ingen idé att köpa nya”. Detta trots att jag kämpat sedan i februari med att lägga om livet, nöta in nya goda vanor, näringsrik mat, lägga till BRA vanor och få bukt med hela den goda (eller snarare onda) cirkeln som jag kämpat med de senaste… Tio åren. 

Så, ett väldigt långt svar på frågan om hur jag ser på kroppen: Jag kämpar med att vara snäll mot den. Och det ska gå, det är klart att det måste gå! Även om vägen dit varken är spikrak eller perfekt. Tja, just som med precis allting annat i livet då!

KOMMENTERA GÄRNA!

#10000steg till midsommar – så, hur GICK det?

Ja, hur GICK det egentligen? Dags för viktig utvärdering. Utmaningen var #10000steg varje dag (ungefär 7 kilometer för mig) fram till midsommar. Spontant: yes! Det GICK ju! Det gick hur bra som helst. Eller nu överdriver jag lite men de allra flesta dagar gick det jättebra. Lärdomarna för mig var följande…

1. Vardagsrörelsen är otroligt viktig att få till, för mig. Nej, #10000steg om dagen är inte någon magisk formel för att må bra varje dag (det är ju lågintensivt och jag behöver flåset, pulshöjande träningen och styrkan) MEN det är preciiis så mycket att det faktiskt blir någon slags vardagsmotion. Jag måste liksom tänka på det, för att få ihop stegen. Absolut inte alla dagar (ibland var det 17.000 steg, vissa dagar 20.000 och till och med mera!) men jag märkte att jag valde trappan framför hissen, att jag gick ett varv och köpte mjölk på kvällen om det behövdes. Att jag gärna säger ”Äh, jag kan hämta den” istället för att sitta kvar i soffan. En mer aktiv vardag som jag mår bra av.

2. Jag måste, måste, måste ha ett mål! Målet som gjort att jag stått och joggat på stället när jag borstat tänderna för att stegen står på 8765. Eller gått fyra varv runt köket kvart i elva på kvällen. Man kan väl tycka att jag borde gå #10000steg varje dag… ändå? Tja, det gör jag förvisso ibland, för det mesta, men utan ett mål så är jag inte alls lika motiverad. Jag känner det redan nu, när jag kommit ner hit. Inga mål, inga riktiga rutiner. Usch, vad svårt det blev plötsligt. Eller vad lätt att dagarna bara går. Känns lite jobbigt faktiskt, jag vill ju inte rasera allt jag kämpat för hela våren. Suck.

3. Helger är förbannat mycket svårare. Eller icke-vardag. Utan alla de där stegen i vardagen. Lämning på förskolan, en rask powerwalk på morgonen eller på väg hem från jobbet. Men nu då? Fy, så svårt det blev plötsligt. När vi tillbringar mer tid hemma. När dagarna bara flyter på. Fiax frukost, lunch, fixa med barnen, plocka hemma, kanske iväg någon mindre utflykt. Cykla en sväng. Sitta och jobba framför datorn, vips så var klockan kvart över fem och jag har gått 6423 steg. Gah. Hjääälp, hur ska det då gå nu i sommar? Efter bara tre dagar här i Falsterbo inser jag att jag behöver en ny utmaning. Nu. Genast.

Så, vad säger ni? Ska vi köra en ny utmaning? Jag tänker vilt, lite lätt desperat och storslaget här att 10.000 steg hela vägen fram till… Julafton skulle vara en sådär härligt överambitiös grej? Kul? Eller på tok för mycket?! Andra idéer? Allt tas tacksamt emot!

VAD SÄGER DU? KOMMENTERA! Nu genast! Jag måste ha ett nytt mål!

Utvilad, i perfekta leggings (och söndagens tre stiltips)

/Innehåller affiliate-länkar, alla produkter valda av mig /

Leggings-stiltips kommer här men först en söndagsuppdatering: Hej sköna söndagskväll och jag känner mig… Jag vågar knappt säga det. Men jo, jag gör det: Jag känner mig utvilad. Jag sov sju och en halv sköna timmar inatt. Vaknade förstås med ett ryck strax efter sex och undrade vad som hänt. Eftersom natt-marodören Ernst INTE var vaken?! Han sov ju gott i sin egen säng. Så jag slumrade till och vaknade sedan tjugo över sju. Halleluja. Herregud, så otroligt skönt. Jag gjorde kaffe, frukost (rostade rågsmörgåsar med ost, keso och tomater) och drog på mig träningskläder, och japp, det var dit jag tänkte komma nu. De fem fantastiska tipsen gäller alltså inte hur man får en god natts sömn med småbarn (sådana tar jag tacksamt emot). Utan leggings.

Har fått mycket frågor om leggings senaste veckorna. Mitt älsklingsplagg just nu och kanske det bästa (i hård konkurrens med hoodie-revolutionen) som hände stilmässigt våren 2020? Så here we go, här kommer mina tre bästa leggings-stiltips just nu, direkt från min leggings-låda (eller okej, träningsklädes-låda) i garderoben:

TIPS ETT: Satsa på sköna seamless-leggings (i färg!) för powerwalks, yoga och pilates. Snyggt med grått (räknas ju i alla fall som icke-svarta leggings) men jag gillar verkligen vårens palett med grågrönt, pudrig rosa eller COS magiskt fina bruna Seamless-leggings med fina detaljer. Eller i blått, love them! Därifrån kommer även min bruna parkas, den jag visade på Instagram.

Våga vägra svart i hela looken. Styla med matchande college-tröja eller hoodie. Acne Studios milda himmelblå från Wakakuu är drömsnygg, likaså den mörkblå. Älskar för övrigt seamless = man slipper sömmar som skaver eller trycker in. Däremot inte ultimat för typ jogg eller gym-träning om de inte har RIKTIGT bra resår och hög midja, så de sitter uppe.

Här på bilderna skymtar ni mina seamless från H&M. Älskar för de funkar faktiskt att jogga i (viktigt då att snarare gå åt den mindre storleken, jag som normalt har XL eller L kan klämma mig i M för att de ska sitta rejält bra åt) men så fort de kommer in tycks de sälja slut?! Samma sak med denna modell, med perfekt hög midja med bred mudd som håller in och liksom ”formar”. Äh, formar är fel ord men de sitter liksom åt på RÄTT ställen. Plus för nyckelficka i linningen. Alright, nästa tips…

Förresten, grå tröjan är denna från Filippa K, från deras ”Core”, alltså baskollektionen. Finns även i fina färgen Meringue. Okidoki, vidare till nästa tips…

TIPS TVÅ: Svartvita looken. Alltså, klassisk athleisure-chic med helsvarta leggings, vit eller svart college-tröja och vita sneakers. På med stora solglasögon och du är redo för typ vad som helst. Looken funkar också med ”mys-byxan” i svart, som denna från Filippa K, men då blir det snäppet mer casual om du har sneakers till. Tips på svarta yoga-leggings med schysst hög midja: dessa från ARKET, bra pris också. Glansiga leggings-trenden har jag lite svårt för men om man gillar den, kör på svarta (som dessa från ARKET). Viktigt med så vita sneakers som möjligt, icke lätt om man är en sko-slarver som jag. Måtte jag hålla mina Adidas Falcon rena nu. Puh. Apropå sneakers, så har Wakakuu just nu upp till 30% ”summer deal” och där finns en del fina Adidas kvar, kolla in!

TIPS TRE: Helsvarta kompressions-leggings med härligt hööög midja. Styla med längre tröja, eller till och med till krispiga vita oversize skjortan (fint med linneskjorta i sommar, som denna från Best of Brands) och ballerinaskor, eller sandaler (japp, du vet vilka). Citychict & ursnyggt. Som dessa från ARKET, tar dig från vardag till träningen till… ja, allt faktiskt. Alltså, jag kan ju fortfarande tänka på de där härliga gravid-tightsen jag hade, från Boob, men underbart hög midja som satt uppe tack vare magen. Man kan faktiskt tänka lite som man tänkte som gravid, då stylade jag upp och ner svarta leggings till det mesta. På hösten, med boots och stickad längre tröja eller kofta = klart!

KOMMENTERA GÄRNA!

Pepp eller provocerande perfekt?

Okej, efterlyser din input här. Efter att jag hamnade i en diskussion idag, som också legat och grott ett tag i mitt huvud. Det handlar om den fina konsten att peppa – och när man går över gränsen till att provocera? Rättare sagt, VAD eller VEM man blir peppad av. Och vad som bara är provocerande perfekt och irriterande. Skälet till att jag själv funderat över detta är ju mina egna inlägg om veckans (ganska ambitiösa och höga) träningsmål och förstås att jag känner mig väldigt motiverad till att komma i form och hitta tillbaka till välmåendet. Långsiktigt givetvis, för livet den här gången. Men ändå, det kan såklart uppfattas som triggande och hetsande för vissa. Jag köper verkligen det. Apropå det kom jag alltså idag att prata om just detta, vad som gör ett Instagram-flöde eller en person peppande att följa? Och när det bara blir provocerande eller stressande?

Jag blir verkligen så himla glad varje gång det dimper ner en glad ”tumme upp” och några snälla rader i inboxen, här i bloggen eller på Instagram i DM-korgen. Speciellt glad när raderna handlar om att någon blivit peppad. Peppad att gå 10.000 steg varje dag fram till midsommar (we can do it!) eller peppad att snöra på sig joggskorna. Samtidigt inser jag ju att det kan kännas som ”herregud, hinner hon träna idag IGEN hurtiga människa” eftersom jag just nu faktiskt hinner det. Har möjlighet. Och prioriterar det, givetvis. Vilket jag aldrig hade gjort för sex månader sedan, eller sex år sedan för den delen.

Någon klok slutsats har jag egentligen inte ännu, jag funderar just nu själv mycket över detta att peppa och var den där gränsen går. Men som sagt, är väldigt tacksam för all klok input. Så KOMMENTERA hemskt GÄRNA!

Okej, veckans träningsmål (och min dröm om välmåendet)

Yes, vi kör temavecka (veckans tema: träning och leggings!) och är det EN sak jag lärt mig – så är det att det är viktigt att sätta upp mål. Rimliga mål, smarta mål, snälla mål, ”helt okej”-mål men ändå… Triggande mål! Så, tänkte här dela med mig av mina träningsmål för veckan.

Men innan vi kommer till målet för veckan, så vill jag bara helt kort backa ett steg och förklara. Jag har ju varit hos en utbildad, klok och helt fantastisk nutritionist, för att försöka få bukt med hela den goda (eller snarare onda) cirkeln som jag VERKLIGEN kämpat järnet med de senaste… Tio åren. Tio år, herregud! Det låter ju inte klokt. Att det kan vara så länge. Men jo, det är det faktiskt. Tre barn senare, stora tv-produktioner, startat två egna bolag, många böcker, stressiga deadlines och otroligt mycket uträttat som jag är enormt stolt över – så är det ett faktum att jag prioriterat ner mig själv, mitt välmående och min hälsa. Bokat av träning, försökt komma in i bra flow, lyckats lite, men sedan – pang – rasar allt när det blir för mycket jobb. För lite sömn. Skippat promenaden, kastat i mig smörgåsar för att orka, ja, unnat mig, tröstat mig. Ja, du som vet, du vet!

Eftersom jag misslyckats i tio år så är jag såklart livrädd – ja, nästan inställd på – att jag inte kommer lyckas den här gången. Heller. Att jag helt enkelt är himla kapabel och duktig när det gäller MÅNGA saker. Jag kan leverera på många plan. Men inte detta. Jag tror också att det var därför jag behövde skriva om det här. Om man säger det högt, liksom?

Så, vad har detta med veckans träningsmål att göra? Jo, kosten och träningen hänger ihop för mig. Välmåendet jag vill åt handlar om att få en stark, pigg kropp med ett sunt midjemått. Den vetenskapliga världen brukar definiera ett hälsosamt midjemått för kvinnor som under 80 centimeter. Högre än så kan öka risk för bland annat hjärt- och kärlsjukdom. Kanske låter torrt och trist detta men vill ändå poängtera det för att förklara, eftersom mitt midjemått låg rejält över det när jag tog tag i detta för några veckor sedan – och det gör det fortfarande. Detta är väl ungefär ALLT jag kommer säga om midjemått och siffror dock, för det har aldrig varit något jag velat hetsa kring. Alla är vi så enormt olika där. Det finns redan alltför många som hetsar kring siffror och mått därute. Jag hoppas snarare kunna inspirera, peppa och BLI peppad av er därute. För tro mig, det blir jag verkligen! Heja mig, heja oss alla som siktar på välmåendet, i stort och smått. Blir lika glad varje gång man får ett grymt bra tips på DM på Instagram, i en kommentar, eller i ett mail för den delen.

Ja, detta var ju en lång utläggning för att komma till slutklämmen här. Som helt enkelt lyder…

10 000 steg per dag. Hela vägen fram till midsommar. Missar jag målet någon dag så ser jag i alla fall till att snittet ska ligga på 10.000 steg, gott och väl. Det skadar ju inte att få 15.000 steg någon dag liksom!

3 – 4 träningspass i veckan. Onsdag idag och två pass är avklarade, så det ska gå. Då inkluderar jag både styrka, jogg (försöker alltid köra varje måndag, så har jag ett pass avbockat) och min pilates som jag försöker gå på, Megaformer som det kallas. Och som jag är helt fast i nu, så himla utmanande och kul att känna hur kroppen blir starkare! Fixar det, liiite mer för varje gång. Eller hehe, ibland går det bakåt känns det som, men på det stora hela – framåt. Jag hör mig själv resonera sådär hurtigt som ”det kommer inte att kännas LÄTTARE imorgon direkt, utan snarare motigare, om jag inte gör det idag…” och sedan masar jag mig iväg dit, varje söndagsmorgon klockan nio.

Tennis, min bonus. Slutligen, min bonus till mig själv: Tennisen. Den räknar jag utöver träningspassen. Som jag tagit upp, eller försöker ta upp, ordentligt. Jag älskar det. Eller jag hatar det också, när bollen sticker iväg och går ut, gång på gång. Men svetten rinner, jag fokuserar järnet och jag kämpar, för jag ska banne mig komma upp ett trappsteg och känna mig säkrare och bättre. Det ska gå, jag vet att jag kan!

Nu funderar jag på att försöka testa nån hemmaträning också, för att det är kul med temaveckan. Hmmm. Jag återkommer på den fronten, håll utkik på mina Instagram stories.

KOMMENTERA GÄRNA!

Livet i leggings (och mina supersköna favoriter)

/ Inlägget innehåller affiliate-länkar /

Mycket (ja, MYCKET) kan man deppa ihop över just nu – men EN sak gör mig lite lycklig: Jag LEVER i leggings! Det är helt okej. Tackar ekande mötesfria dagar i kalendern och ”jobba hemifrån”-dagar, bokskrivardagar med Emilia och att jag bokat in eftermiddagsträning TRE dagar den här veckan. Så nu sitter jag här och knapprar på datorn i DESSA underbara favoriter från H&M, hög midja med bred resår och minimalt med sömmar. Älskar deras ”shaping”-leggings som liksom sitter på så himla bra! Älskar mina i svart men också i grågrönt. Men nu gick jag in på mina leggings-favoriter direkt, jag hade ju tänkt att göra en topplista över fem underbart sköna favoritplagg just nu, so here we go:

Supersköna hoodien! Just nu sitter jag här i DENNA vita från & Other Stories. Spanar också på denna från Filippa K Soft Sport i ljuvligt mjukt college-tyg. Eller COS fina i 100% mjuk merino. Till och med Ernst (!) fick en hoodie – denna lyxiga från Babyshop – till sin födelsedag, som han inte tagit av sig sedan dess. Passar extra bra med tanke på dagens utmaning i #säkerstilchallenge som är #comfyandchic då jag dagen till ära har på mig denna favorit från Soft Goat. Tyvärr slutsåld men kommer säkert snart in. Måste också tipsa om denna grå hoodie från H&M i bomull med 10% kashmir men ännu mer: joggers (!) i kashmirmix, ooooh så härligt! Okej, nästa tips…

Supersköna T-shirten. När jag tränar min pilates på plattform (kör för övrigt denna med bred ribbad kant nedtill, funkar inte att jogga i MEN för pilates, känner mig lite Gwyneth – samtidigt som jag eh, icke, är redo för bodysuit trots rea på Matches Fashion…) så lyxar jag till det med att svettas i linne-T-shirt, som denna snygga från H&M. Också ursnygg under svart blazer till kostymbyxa eller jeans. Vårkrispigt! Till löpning, träning och tennis kör jag den här funktionstoppen i svart, så snygg modell i all sin enkelhet, lite längre baktill och rak ”fit”. I like.

Supersköna Juicy-setet. Emilia skrattar åt mig när jag kommer i mitt Juicy-set (finns nu hos Wakakuu) jag var ju en av dem som bara VÄNTADE på att det skulle göra comeback. Nu är det här och jag älskar, älskar ÄLSKAR det! Tycker liksom också att det är rätt snyggt, går gärna runt i det hemma hela helgen… Wakakuu smög för övrigt igång sin vår-rea i dagarna, spana in HÄR om du letar efter Filippa K-klassiker på 30%, krispiga Toteme-favoriter eller snygga Ganni-toppar.

Supersköna stickade tröjan. För att ”snygga till” min leggings-look lite matchar jag med stickad tröja, som krämvita V-ringade Alpaca-tröjan från ARKET. Eller denna från COS. Tipsar också om midnattsblå Elbe från Stylein eller denna favorit (båda nu på superbra rea).

Nej, nu ska jag strax iväg och träna. Suck. Känner mig tung och trött idag. Jag återkommer också med en uppdatering på hälsofronten, där jag haft en liten svacka den här helgen. Usch, det är banne mig inte lätt att hålla kost och träning när man är så mycket hemma och ständigt behöver varenda minut extra vid datorn… Men det är bara att kämpa på – PÅ’t igen, som man säger. Heja oss alla, i stort som smått.

Tack krisen (för en endaste sak)

Jamen, det låter ju vansinnigt men jag får väl tacka hela denna vidrigt overkliga KRIS som råder, för en endaste liten sak. Och det är att jag

Jag GJORDE det! Igår sprang jag, Ebba Mary Matilda Kleberg von Sydow, milen. För första gången sedan jag opererade foten. Ja, egentligen för första gången sedan jag snubblade där i Falsterbo och senorna slets av och jag sedan aldrig någonsin riktigt fick ordning på vänsterfoten igen. Ignorerade värken, foten blev mer svullen, tills det blev helt ohållbart. Vilket slutade med operation och gips just innan förra sommaren. Så, den bubblande lyckan över denna milstolpe (!) är stor – och hade det inte varit för allt mörker omkring mig just nu, så hade jag nog inte gjort det.

För många därute, som springer regelbundet, är detta såklart ingen stor sak. Vaddå milen? Inga konstigheter. Men för mig är det en… jättestor sak. Ett Mount Everest, minst. Jag har ju berättat om hur jag bestämt mig för att komma igång den här våren och jo, att orka springa en mil är såklart en drömgrej men verkligen inget måste. I alla fall inte nu.

Så, jag hade absolut INTE gett mig fasen på att springa milen igår. Var inte det minsta laddad för att springa överhuvudtaget. Men när allt rasar omkring en, oron över hur detta ska sluta växer, så sprang jag för att bevisa för mig själv att jag kunde. För att jag hade möjlighet. Låter kanske knäppt men precis så kände jag: Jag MÅSTE göra något omöjligt, för att hitta kraften.

Att jag sedan slog mitt eget rekord (herregud, 57 minuter och 58 sekunder?!) ja, det vet jag inte hur det gick till. Kommer nog aldrig ske igen, haha, men vad gör det. Inte ens när jag var i min absolut bästa löpform, så fixade jag milen under en timma. Ja, ibland överraskar man sig själv. Det behövs onekligen, i dessa tider.

Avslutningsvis, till dig som inte känner dig det minsta pepp på att dra ut och jogga – kan jag, så kan du. Här hittar du mina FEM bästa ”börja springa”-tips!

KOMMENTERA GÄRNA!