Hemma… Värst?

Det var som sagt en lång vecka detta. Mycket diskussion här! Och här… Men vi tar det från början. Härlig födelsedagshelg med tjejmiddag. Väääldigt försenat 35-årskalas, som Johan sa i sitt fina tal, vilket ju stämde eftersom jag firade min födelsedag senast när jag fyllde 34. Sen dess har den liksom kommit helt i skymundan, som det blir med barnen. Hur som helst. Måndag morgon, fullt ös. Johan åkte tidigt till Oslo, tisdag skulle jag bege mig iväg till Västergötland för att möta upp mamma. Vi har ett långtgående samarbete mellan Säker stil och Kvänum, vilket är speciellt kul då vi, Johan och jag, satsade stort på ett kök från dem hemma när vi flyttade ihop första gången på Sibyllegatan. Och sedan köpte vi deras kök i Skåne. I mars ska vi ha en härlig trendkväll med dem i Stockholm, för våra poddlyssnare, och Marie på Kvänum har ofta sagt att OM vi vill, så kan vi få besöka snickeriet och fabriken i Västergötland. Jag nämnde detta för mamma och vi tänkte, ”vi gör det, så kul att få se ju!” – jag tänkte också att det är bra att vara påläst och ha sett produktionen, inför vårt samarbete i mars. Det här är också en av grejerna jag älskar med mitt jobb. Alla studiebesök hos allt från Donald Trumps bröllopstårt-bagare i New York (jorå, jag var i hennes bageri och gjorde reportage inför Victoria och Daniels bröllop!) till att exempelvis hälsa på ett nästan hundra år gammalt snickeri, transit-boende för nyanlända i Berlin, Solliden på Öland, eller i en sminkfabrik i New Jersey. Sådant ingår ju inte alltid i samarbeten i min bransch direkt, men är man nyfiken och frågar, så kan man få möjligheten.

Jag skulle ha en lång dag, tidig start, så Johan tog natten med Ernst. Klockan tre vaknar jag av illvrål. Neeej. Men Johan tar det. Ernst fortsätter vakna och gråta, Johan vyssjar, det blir morgon. Alla ska iväg – men Ernst sover. Och sover. Vi går in och väcker honom men han vägrar öppna ögonen och bara gnyr? Får sitta i mitt knä, vi lockar med Pippi, hästar och försöker med ”titta en brandbil” men han bara gnyr och öppnar inte ögonen. Vi förstår ingenting, jag måste snart iväg till tåget. Johan får kasta sig och lämna de andra barnen, Ernst är kvar hemma med mig i mitt knä, stackars liten. Jag får ta en taxi till tåget. Det ska gå. Vi ringer husläkaren som säger att de inte kan ta emot, vi ringer mamma i Göteborg på Facetime, utesluter snabbt ögoninflammation, men nåt är det ju. Jag kan också se två konstiga sår runt ena ögat, både ovanför och nedanför? Hinner tänka att nu blir han blind (jo, man hinner tänka så många hemska tankar på så kort tid, när hjärnan rusar). Han vägrar fortfarande öppna ögonen. Johan ställer snabbt in alla sina möten och iväg till St Eriks ögonakut. Jag kommer med tåget, med världens orosklump i magen. Vill bara vara med vår lille, hålla hans lilla hand och klappa den mjuka håret. Väntar på rapport från Johan men det dröjer, klockan bli elva och äntligen plingar mobilen, de har gett honom bedövning och läkaren har då lyckats öppna ögonen.

Det visar sig att han måste trillat ur sängen på natten och lyckats ramla (!) rakt på en vass kant på ett nattduksbord i sovrummet – slagit i ögat, hårt, och skadat hornhinnan där det blivit ett tre millimeter stort, synligt sår. Alltså i (på) själva ögat. Som tydligen gör hemskt ont. Han har ju inte fyllt två, så han visste inte bättre än att stänga båda ögonen eftersom han hade så ont. En helt suverän läkare tar det på allvar, undersöker, skriver ut antiinflammatorisk salva och säger att det kommer göra ont när bedövningen släpper – och att Ernst ska tillbaka nästa dag, de måste kolla så att det läker.

Sedan får jag äntligen bild på en blek men nöjd liten Ernst i vagnen, med väldigt rött, mosigt öga och klämmis i handen. Änt-lig-en. Jag ser till och med såret på bilden, i ögat, på min lilla skatt. Det var ju absolut inget jag kunde gjort där, vi behövdes ju inte båda på ögonakuten. Men man blir så orolig. Mammahjärtat. Usch. Tre barn, de slår sig. Saker händer. Jag är sällan särskilt orolig men den här gången fick jag helt ont i magen, direkt på morgonen. Kände att det var något konstigt när han satt där i mitt knä, ynklig och blek. Jag andades inte ut ordentligt på flera timmar, kollade mobilen konstant. Tänkte också på att sådana här saker så lätt kan hända HEMMA. Alla vassa hörn, städskåpet, en legobit i munnen, ett popcorn i halsen, en hand på spisplattan, kokande vatten. Det tar tre sekunder, så är olyckan framme. Barnen som hjälper till att baka, elvispen på och ett nyfiket finger som ska smaka. Eller som mammas patient som lutat sig fram och fastnat med håret i elvispen. Nej, man kan inte oroa sig konstant men ibland tänker jag, hemma värst?

IMG_1562

Nu läker ögat fint. Att han tumlade runt på köksgolvet med sin storebror i en kärleksfull pyjamas-brottning när vi kom hem igår kändes toppen. Ordningen återställd. Nästa vecka är det återbesök igen, för ytterligare en dubbelkoll. Väldigt skönt.

IMG_1761

…Och idag vinkar vi av alla (!) tre barnen – Ernst till farmor och farfar och Marianne och Klas, som åker med mormor och morfar upp till Sälen – eftersom Johan överraskade mig med en födelsedagstripp till Tel Aviv. Jag har inte riktigt fattat ännu tror jag, det ska bli otroligt kul och spännande. Johan har alltid velat åka dit, typ sedan de snart tolv år vi träffades, och har bokat hotell och kollat upp en massa tips. Ingen av oss har varit där förut. Jag ser också fram emot tre hela dygn, bara vi två. Ska till och med packa tre av böckerna i tornet på nattduksbordet och vem vet, jag kanske hinner läsa allihop!?

Kommentera gärna!

Att omge sig med ja-sägare?

En fråga i all vänlig mening: vad är ok kritik för dig och hur ska det i så fall framföras? Du hejar på glada tillrop och pepp som avslut på detta inlägg och passar även på att ge en känga (om än med glimten i ögat) till de som ifrågasatt huruvida din födelsedagsfest var sponsrad. Med tanke på hur många andra influensers jobbar så vore det ju inte helt otänkbart. Jag tycker ju själv att det är väldigt tråkigt att omge mig med ja-sägare som aldrig ger mig en endaste tankeställare. Jag tänker att jag inte utvecklas så mycket då.
Hur ser du på konstruktiv kritik vilket du faktiskt fått i många (men inte alla så klart!) av kommentarerna i dina inlägg senaste dagarna) / Maria

Hej Maria! Alright, jag svarar här helt enkelt. Såhär. Jag försökte skoja lite, för att lätta upp stämningen – och drog parallellen till huruvida Meghan hade proffsfotograf på sin baby shower. Om hon hade piffat och gjort fint med blommor och sidenband. Det var alltså meningen att lätta upp, denna fredag. Det var inte överhuvudtaget skrivet för att ”ge en känga”, eller håna eller liknande. Men eftersom jag – efter att ha läst din kommentar (för jo, jag läser, svarar så mycket jag bara hinner och tar till mig, vilket jag skrivit upprepade gånger) så tog jag bort den textbiten i inlägget. Uppenbarligen misslyckades jag med att få fram glimten i ögat, i skrift. Så tack för din kommentar. Hoppas det också gav en hint om hur jag ser på kritik? Det vill säga, jag tar till mig. Jag funderar och ibland ändrar jag. Ibland inte, när jag gör den bedömningen. Som svar på frågan om vilken kritik som är okej, så är det ett helt fritt kommentarsfält här, på min Instagram och på min Facebook. Jag läser allt, uppmuntrar till kommentarer, jag ”för-modererar” ingenting. Jag väljer att ha det så, eftersom diskussionen är en ohyggligt viktig ingrediens på alla mina plattformar. Samtidigt är jag människa och kanske inte bäst i världen på att ta kritik på en dålig dag? En av många saker jag antagligen borde bli tusen gånger bättre på. Jag tror att självkännedom (den där härliga bergodalbanan vi aldrig blir klara med…) är en viktig faktor här. Att vara medveten om sina svagheter är i alla fall ett steg på vägen.

Förstår det sedan som att du undrar hur jag ser på att ”omge sig med ja-sägare”? Väldigt tråkigt, skriver du. Livsfarligt, skulle jag säga. Lika livsfarligt att bara omge sig med nej-sägare i och för sig, då skulle jag få noll gjort. Som entreprenör, när jag utvecklar mitt bolag, behöver jag ibland bekräftelsen på ett beslut jag redan tagit. Ibland behöver jag den kritiska frågan, ett jobbigt ”men varför?” och utanför-perspektivet, från personer jag respekterar men vet tycker annorlunda. Senast idag ringde jag min kollega Ida om ett jobbigt beslut som jag nästan tagit, hon sa verkligen tvärnej – och jag omvärderade. Oj, det här är väl ett helt eget inlägg egentligen. Men kort sagt, jag upplever inte att jag lever i en fluffig, konfliktfri värld omgiven av ja-sägare. Nu ska jag sova, imorgon bitti har Johan överraskat mig med en födelsedagstripp! Eller vänta, vi avslutar med en härlig bild på Meghan – för det är trots allt också en väldigt viktig del av den här bloggen…

sdltd94dbba_normalpreview.jpg

Jag skriver det igen, jag har skrivit det förut – kommentera gärna!

Kungligt fredagsgodis med Maxima! Mary! Och Meghans baby shower!

Tack från hjärtat för kommentarer. Verkligen. Tack. Uppmuntran och snälla ord värmer så mycket, jag älskar ju att jobba med just detta. Här. För er. Och är så tacksam för att ni läser och hänger med mig på resan! Och i livet. Pratade just med min kompis Anna i telefon, på väg hem från tennisen denna soliga morgon – hon påminde mig om den VIKTIGA peppen inför Oscarsgalan på söndag! Men först, kungligt fredagsgodis och vi börjar såklart med detta

sdltda0c453_normalpreview.jpg

Nej, ingen kunglighet utan skådespelerskan Abigail Spencer (en halv miljon följare) som ses på väg ut från New York-hotellet The Mark och Meghans baby shower! Där hon firade kommande babyn med bland andra Serena Williams. Ingen DÅLIG gästlista på denna Babyshower – här ser vi Amal Clooney

sdltda0c42d_normalpreview.jpg

Innan vi går vidare, KAN vi bara paus vid Amal Clooney en liiiten stund? Och kika på hennes drömlook på Nobels fredsprisutdelning i Oslo i december?

sdltd6e56ef_normalpreview.jpg

Ja, vad kan man säga annat om denna kvinna än att hon verkar helt fantastisk. På så många sätt. Självklart är hon också kompis med Meghan!

sdltcf06cde_NormalPreview

Måste också blicka tillbaka på en av förra årets BÄSTA modeögonblick. Nämligen när Amal kommer till Windsor i den gula Stella McCartney-klänningen. Och George Clooney ser ut precis som en av mina mest använda emojis.

sdltcdbb574_NormalPreview.jpg

Här ser vi en annan superkänd babyshower-gäst och nära vän till Meghan, tv-ankaret Gayle King

sdltda0c464_normalpreview.jpg

Och jo, de är alltså i New York! Meghan flög in med privatplan, höggravid – babyn väntas i april. Rätt modigt att flyga med bara veckor kvar, över Atlanten, var min första tanke? Men äsch, ändå fint, eftersom alla kompisar bor i USA, så då behövde de inte flyga till henne. Samt att Meghan har möjligheten till hängslen och livrem, i alla aspekter. Här ser vi bästisen, kanadensiska stylisten Jessica Mulroney som bland annat jobbar som ”bridal stylist” och stil-influencer, med sina nästan 300.000 följare…

sdltda091fe_normalpreview.jpg

Ja, hoppas att hon blev härligt firad och nu är hon tillbaka i London hemma med sin älskade prins. Nu ser jag ju sååå fram emot babyyra och att gissa namn!

sdltd8117bb_normalpreview.jpg

En annan kunglighet jag inte sett jättemycket av senaste tiden – men som nu roligt nog dök upp i mitt flöde? Maxima! Hello!

sdltd98d3b5_normalpreview.jpg

Såhär såg det ut när drottningen besökte Amman i Jordanien, för att besöka ett FN-knutet projekt. Maxima är ju precis som Victoria och Mary engagerad i FN-frågor. För Maximas del är det framför allt fokus på ekonomisk utveckling i världen.

Looken var kungligt matchad i varma bruna toner, älskar de här färgerna. Här skymtar vi rutiga kostymbyxorna också…

sdltd98d787_normalpreview.jpg

Apropå de ekonomiska frågorna som Maxima engagerar sig i, så var hon också på World Economic Forum i Davos. Här ser vi henne med Angela Merkel. Två kvinnor som båda hittat SIN säkra stil, det gillar man ju alltid!

sdltd8892e1_normalpreview.jpg

En annan drottning, eller rättare sagt DROTTNINGEN! Statsöverhuvud för sexton självständiga stater och deras besittningar, engelska kyrkans högsta beskyddare samt Samväldets symboliska överhuvud. Och framför allt, snacka om stilsäker 92-åring. Tidigare idag var hon ute och jobbade i London, iklädd kornblått:

sdltda2303b_normalpreview.jpg

Från en stildrottning rör vi oss hastigt vidare till en annan. Det är ändå fredag, folk har väl fullt upp?! Herregud, ”På spåret”-final och charkbricka ska dukas fram, barn ska ha mysbricka och jag vet inte vad. Alltså, raskt vidare. Mary luftade nämligen den här snygga looken i Danmark i veckan. Den 20:e februari var det ett år sedan prins Henrik gick bort och det markerades med en minneskonsert, i Fredensborgs slottskyrka.

sdltda11a99_normalpreview.jpg

Jag undrar ändå alltid – hur TÄNKTE fotografen här? Hur kan man vara så ondskefull att man får med Fredriks svarta loafers men inte Marys pumps? Jaja, sån är jag. Mary var i alla fall snygg i sammetskavaj och självklart älskar jag kjolen.

sdltda11a7e_normalpreview.jpg

Här ser vi Marie, prins Joachims fru – som ju snart ska bege sig iväg till Paris med hela familjen! 49-årige lillprinsen (är inte minsta pojken i familjen alltid det?) Joachim ska gå en militär ledarskapsutbildning i Frankrike och tar med sig frun och de små barnen. Alltså, prins Henrik, 9, och prinsessan Athena, 7, som ska få gå två terminer i skola i Frankrike. 

sdltda11b19_NormalPreview

Drottning Margrethe kom inifrån slottet och gjorde ingen entré. Men jag kan ändå bjuda på en stilig look från tidigare i februari…

sdltd957792_normalpreview.jpg

Chanel-väskan, pälshatten och det röda läppstiftet. Få kan bära upp det lika bra som Margrethe. Flott, är ordet. 

sdltd95c27b_normalpreview.jpg

Det är också en drottning av en helt annan generation, vilket man påminns om när man sneglar i det maffiga Margrethe-arkivet. Som den här bilden, den blivande drottningen är ute på promenad med sina ”barnpiger”:

sdl20100129-090130-5_NormalPreview.jpg

Och här ser vi Margrethe som nybliven mamma, 1968, när de lyckliga föräldrarna håller sin förstfödde prins, Frederik, och visar upp honom för världen.

sdlsp93f577_NormalPreview.jpg

Så stiliga de var. Liksom, den här bilden. Hur härlig?!

sdl20100903-110443-2_NormalPreview.jpg

Äh, vi avslutar med EN härlig 60-talsbild till, på detta fina par! Här i hammockeni parken på Marselisborg Slot i Århus, sensommaren 1968. Marselisborg är än idag drottningens sommarresidens, för övrigt ett härligt namn. Får väl börja kalla Falsterbo för det, helt enkelt. Mitt sommarresidens. Åh, som jag längtar dit nu, för övrigt…

sdl20051216-084923-4_NormalPreview.jpg

Och lika glad som Mette Marit var efter herrarnas störtlopp i Åre, det är jag att det nu vankas en veckas lugn i kalendern. I alla fall betydligt lugnare, eftersom det är sportlov i Stockholm – det märks, kan jag säga. Hurra för det, hurra för helg! Och hurra för alla fina personer som finns därute, som väljer att se det goda och peppa. Ni är bäst.

sdltd96adf1_NormalPreview.jpg

Foto: Kevin Hagen / TT, Danny Lawson / TT, Raad Adayleh / TT, Frank Augstein / TT, Jens Nørgaard Larsen / TT, John Randeris / TT, Flemming Adelson / TT, Allan Moe / TT.

Har du någon favorit bland veckans kungliga looks? KommenteraJag lånar nog helst Maximas, om jag får välja. Vilken lånar du?

”Ebba, jag känner mig lurad!”

Så lustigt. Du skrev om ‘tjejmiddag’ som om det var en spontan grej och jag blev inspirerad. Du skrev om tanken att ställa in pga sjukdom el liknande och jag kunde känna igen mig. Och sen kom bilderna från denna tjejmiddag som kändes mer uppstyrt än ja ett… bröllop typ. Jag kände mig typ lurad…”

”Varför har du en proffsfotograf som kommer och fotar på din tjejmiddag? Låter väldigt konstigt och som att det viktigaste är fina bilder, inte gemenskapen med vännerna

Hej Ebba! Det verkar som att en stor del av grejen här är ”förväntningsstyrning” som vi kallade det i konsultvärlden. Vi verkar ha varit många (inkl mig) som uppfattade din födelsedagsmiddag som en spontan sista-minuten hemmamiddag och kände igen oss och inspirerades av det. Det blev liksom lite ”chock” (nåja, men du förstår säkert vad jag menar) när det visade sig vara en så uppstyrd fest och väldigt långt från vad de flesta av oss känner igen oss i. Alltså inget fel i sig, men något annat än vi trodde. Att man sen tar in fotograf är väl ingen stor sak – jag har en kompis som är grym på att fota och ber ofta henne att ta lite extra kort. Tycker det är jättebra om ni slipper ha mobilerna – det är många influencerträffar som ser jättetrista ut för alla sitter med mobilerna.”

Mäktar inte riktigt med, efter den här dagen, att författa något slags supergenomtänkt svar. Mer än vad som rör sig i huvudet just nu. Så här kommer det. Läs om du orkar. Känslan är en blandning av att jag blir helt matt, ledsen och vilsen. Helt ärligt lite uppgiven. Tänker fasen också, jag VILL ju ägna mer tid åt bloggen och mitt skrivande – och det tänker jag göra. Mina älskade texter om livet, varvat med vardag OCH fina bilder med inspirerande outfits. Tillsammans med väl valda samarbetspartners som gör det möjligt, som får mitt bolag att rulla, som förhoppningsvis kan bli bra, kul och givande innehåll för er som följer och där jag kan tillföra något med mina idéer. Den mixen har jag jobbat med i arton år nu, med mitt eget varumärke som bas och plattform. Än mer sedan jag tog det läskiga klivet från tryggare jobb på TV till att bygga på min egen värld. Eller, inte direkt tryggt, eftersom det är en stenhård, rätt gräslig bransch i min yrkeskategori som kvinnlig programledare, som jag har svårt att finna mig i – mer om det en annan dag – men absolut lite tryggare.

Allt slit jag lagt ner på det, tänker inte släppa taget så lätt. Det är mitt jobb som jag älskar, som jag hela tiden försöker utveckla och bolla på ett vettigt sätt. I april släpper jag min tionde bok, den första jag jobbat med 100% själv från början till slut, i hela processen. Tar all risk, satsar mycket men roligt har det varit. Och lärorikt. Det är jag förbannat stolt över. Äh, jag är ju stolt över mycket. Över att så många därute runt om i landet hänger med, delar med sig av sina liv, skickar väldigt fina mail. Över att jag har kollegor idag, ett nätverk av frilansare och en heltidsanställd. Över min gravidpodd, över att jag driver ett bolag med ett alldeles eget kontor, där jag målar väggarna rosa om jag vill, för jag har jobbat ihop varenda krona och det är mitt. Jag är enormt tacksam också. Nyper mig ofta i armen. Ödmjuk inför allt detta, det ska gudarna veta. Men så kommer dipparna, ofta i en fas där man är på gång att tänka nytt, starta upp nya saker. Utmanande och tufft. Man känner sig jäkligt skör stundvis, hjärtat i halsgropen, gör jag rätt? Precis exakt där är jag nu. Gäller nog inte bara mitt jobb, tänker jag? Utan oss alla, ibland?

Nog svamlat. Jag är långt ifrån perfekt, vet att jag ska bli bättre på att uppdatera här. Skapa mer innehåll, om livet. Då kommer kommentarer om min tjejmiddag i fredags, som de här ovan. Att jag skulle ha lurats om min tjejmiddag (och ja, de handlar också om annat – som Karin kommenterar – men flera utgår från just min tjejmiddag). Drar en djup suck när jag skriver detta, eftersom jag inte återhämtat mig efter det race det blev! Puh. Kort varsel, plötsligt kunde ALLA – vilket ju var jättekul! Kärt problem. Hitresta från Göteborg, kollegor i branschen som blivit väldigt goda vänner. Som Emma Unckel, Titti Schulz, Anitha och Andrea. Så är det i mitt yrke, jobbet vävs tätt ihop med livet och det är ändå rätt fantastiskt tycker jag. Mina vänner vet det. De vet också att inte ”bilderna är viktigare än gemenskapen”. Jag hade bjudit hem hit till oss, såklart. När jag inser att vi inte får plats. Hjälp, det går bara inte. Ringer runt till fyra olika restauranger i närheten, alla har bokningar eftersom det är kort inpå. Kom då på Historiska museet på vår gata, ringde dit och bingo, där kunde jag få hyra deras Lejongången för min tjejmiddag. Mailade fram och tillbaka med deras kock Nisse, satt uppe till ett och spikade till slut en meny. Som jag sedan renskrev och mailade till Cecilia, som driver Pica Pica, och frågade om hon kunde göra ett snabbt uppdrag och fixa en fin meny. Samtidigt som jag beställde blommor. Frågade Nisse om de hade vita dukar, bad om bild på hyr-porslinet. Och sms:ade (ett på natten) Anna, Ida och Erica och bad dem att fixa en Spotify-playlist. Eftersom jag har ett långtgående samarbete med Clinique, så frågade jag dem om de ville vara med – vilket de gärna ville! Det skulle bli superfint att plåta deras bästsäljande kräm mot de fina, färgstarka blommorna, i Lejongången, så det blev perfekt, och jag kunde passa på att skapa material till Facebook, inför ett kommande inlägg med dem. Det var ju också ett fantastiskt härligt gäng där, jag ska inte skriva ”powerkvinnor” – förlåt – för då blir väl någon tokig på mig men nåja, jag tycker att det var så! Hur som helst, jag ringde mamma och förklarade att vi skulle svänga ihop drink och förrätt till femtio tjejer hemma hos mig på fredag. ”Det löser vi, barnen hjälper till – och pappa och jag, vi gör nåt gott”, säger min optimistiska, fantastiska mamma. Och vi skriver en inköpslista per telefon. Det skulle bli full rulle i köket, Klas och Marianne skar grönsaker och mamma bakade grönkålschips och fröbröd. Pappa ställde bubbel på kylning på balkongen och letade galgar i hela lägenheten. Och jag sms:ar Kate Gabor, ber om ursäkt för sista minuten, men undrar om hon kanske kan ta ett uppdrag och fota, i två timmar? Hon kan, jippie. Då kan hon plåta Clinique-bilderna mot blommorna, få till snygga bilder till samarbetet, och även fånga mina kära vänner, så att jag kan lägga mobilen i väskan hela kvällen. Vilken jag faktiskt gjorde, så skönt!

Sedan säger mamma ”Men Ebba, lova nu att strunta nu i sidenband runt servetterna, placeringskort och sådant”. Hmm, jag mumlar nåt till svar, men jag kunde förstås inte låta bli. Så en timma innan gästerna skulle komma joggar jag bort till Historiska och skriver alla placeringskorten, som jag petar in under de färgglada sidenbanden…

Att ändra kurs (lite grand)

Tack för era kommentarer. Som alltid, jag läser allt. Jag har ingen assistent eller spökskrivare eller ”social media manager” som gör nånting härinne, detta är min blogg. Den är en del av mig. På gott och ont – men nej, på gott, för jag ÄLSKAR ju detta! Jag pratar om det i nya podden, att backa lite och lägga mer av kraften på det man tycker är allra roligast. För mig är det väldigt enkelt. Det är det kreativa – att inspirera, skriva om livet, underhålla OCH att skapa vackra bilder tillsammans med andra!

Men jag gör vad ni säger. Vill ju att detta ska vara en härlig plats, som GER er inspiration, lite ”food for thought” och ett kul tips då och då. En massa proffsbilder blir ointressant, såklart. Jag tar till mig, är så HIMLA usel på att fota själv men ska försöka hitta ett smart sätt där det ändå blir snyggt i bloggen. Tar tacksamt emot idéer! Och inte då att gå fotokurs, för jag vill fokusera på att skriva. Tänker att jag inte MÅSTE bli himla bra på att fota också? Men vill ju samtidigt att det ska vara snyggt – och sedan varva med bilder som fotograf fotat, när jag skapar den typen av material. Tänker mycket kring detta just nu! Försöker landa i nåt smart, kul och bra. Och inlägget nedan var alltså inte alls ”retsamt” menat (som någon var snabb med att kommentera), jag vill bara först hitta en bra väg framåt innan jag ändrar hela mitt koncept.

Och angående min tjejmiddag, så ska jag besvara alla era kritiska kommentarer kring det också. Blev faktiskt rätt ledsen samtidigt som jag tar åt mig, självklart, och ska bli bättre på att uppdatera här och förklara. Som att jag anlitade en fotograf i två timmar på drinken, som jag självklart betalar, på min egen fest, som jag självklart betalar för, där jag vill kunna lägga mobilen i väskan en helkväll och bara njuta. Men samtidigt kunna titta tillbaka på fina bilder, eftersom vi alla här hemma hade kämpat så med att få ordning på den här roliga festen, alla från lille Klas som hade hackat hundra skeva gurkstavar, till barnens kusin som hjälpte till och serverade hemma hos oss, till mamma som stått och bakat grönkålschips hela fredagen. Men som sagt jag återkommer, och tänker visa lite bilder ändå, på fina detaljer som jag fixade med – som jag tror och hoppas kan inspirera. För det är ju det som är så himla kul!

Kommentera gärna!

Så knyter du sidensjal i håret

Innehåller affiliate-länkar och annonslänkar, alla produkter valda av mig / 

Tänkte bjuda på ett favorit-stiltips denna torsdag! Det är lätt att sidensjalen blir ”damig”, om man – som jag – gillar basplagg och till vardags kör rätt enkel stil. Kostymbyxor eller kjol, skjorta, stickad tröja, ja, min vardagsuniform. Men knepet är verkligen att knyta den rätt. Såhär gör du…

5A1A4610

  1. Knyt den runt hästsvansen. Fyrkantig sjal är enklast. Vik den till en triangel, tvinna sedan ihop den och gör EN enkelknut runt svansen som döljer hårsnodden under. Se till att du har ett bra gummiband, fäst med en hårnål under om den tenderar att åka ur
  2. Knyt runt en slarvig knut. Som såhär, ursnyggt.
  3. Knyt den som ett diadem. Perfekt för dig som har kortare hår. Tvinna ihop den som ovan och knyt i nacken, i en dubbelknut, låt ändarna hänga. Funkar ju också på oss med längre hår, sväng ihop i en knut – tänk Grace Kelly anno 1955…

sdlta2915a7_normalpreview.jpg

Här på bilden har jag Hermine Holds fina sidensjal i svart och vitt. Grafiskt, enkelt mönster. Snyggt även i marint och vitt. Gillar också Hermine Holds mönstrade svartvita ”scarfette”. Har du bara basplagg till är det fint med en sjal i till exempel vitt och puderrosa, som den här från GANT. Det finns ju smarta ”färdigknutna” diadem hos Gina Tricot, också snyggt men lite för gullig look för mig.

Sen finns det ETT knep till, nämligen att

5a1a4602.jpg

…Ha grymma makeupartisten Sandra Wannerstedt på plats, som piffar till den inför att Lisa Höök knäpper bilden. I vårsolen! Ja, sånt gör ju sitt till. OBS, skrev detta med glimten i ögat – och för att credda mina fantastiska kollegor – men jag hoppas att det framgick.

Men lova mig att du testar, detta är ett busenkelt stiltips! Avslutar med en bild på Grace Kelly, när hon tog farväl av Hollywood och reste till Monaco, 11 april 1956…

sdltb0c9304_normalpreview.jpg

Kommentera gärna – jag läser, blir glad, tar åt mig och blir ledsen! Ja, som människor gör mest antar jag. Men mest av allt är jag SUPERGLAD över att ni kommenterar och läser!

En mammas oro

Tystnad här eftersom all min energi gått till att hålla ihop jobbuppdrag och mammahjärtat. Nu gick allt bra – men jag har varit fruktansvärt orolig, och när jag ikväll somnade med en roskindad liten minsting på magen (så han helst somnar just nu) kände jag hur hela kroppen liksom kopplade av. Och jag andades ut. Nej, det var inget hemskt farligt, bara en skrämsel-grej som jagade igång min oro – och som tajmade med att jag var bortrest över natten. Usch. Finns det nåt värre än att inte vara DÄR när man känner att man inte vill vara nån annanstans? Får berätta imorgon helt enkelt för nu måste jag verkligen sova. Det behöver jag. Och vi allihopa!