Födelsedagens check-in

En himla fin sak med att fylla år 2018: det går INTE obemärkt förbi. Tack vare Facebook, Instagram och annat. Vet att vissa tycker att det är fånigt med grattishälsningar och tillrop från bekanta och gamla vänner man inte hört av på jättelänge. Åh, jag tycker tvärtom att det är härligt! Blev så glad över hälsningarna från vänner jag inte hört av, eller hunnit höra av mig till.

Min kära Säker stil-kollega Emilia la upp en fin grattishälsning på sin Instagram. Apropå att födelsedagar är ett bra tillfälle att stanna upp och ”checka in” med sig själv, så påminde Emilias hälsning mig om hur glad, stolt och tacksam jag är över allt det vi gör tillsammans, och inte minst – framtidsplanerna vi har för Säker stil

ELLE-700x500

Nej, allt i livet är då verkligen inte perfekt. Vägen framåt är inte spikrak. Vissa stunder, vissa dagar, så kör det verkligen ihop sig. Rejält. Men – det gäller att försöka se till det goda. Alltid. Och när jag gör det, så känns det ändå himla bra!

Sista dagen som 36-åring

Min fredagskväll? Landade hemma efter lång dag som började med vår trendfrukost, därefter jobbade Emilia och jag i raketfart med vårt kommande projekt, när Ernst somnat i vagnen. På eftermiddagen iväg med 5-åringen till tennis, jobbade undan (var den där stress-svettiga mamman som slänger upp datorn och smattrar iväg mail under hela timman, oh well…) och fått iväg massa grejer som det var deadline på. Riktigt skönt. Sedan kraschade vi hemma, barnen och jag. Ernst tyvärr krasslig och ynklig, hans hosta ger inte med sig, men strax före nio hade alla somnat.

Johan var ute med sina kompisar på stan och åt sedan länge bokad middag. Så plötsligt infann sig tystnaden, lugnet. Klockan är kvart över nio, där sitter jag. I soffan. Själv. Med sovande barn. Tänker att det är NU jag bara ska gå och lägga mig. Bums. Fredagskväll i all ära men där fanns ju i alla fall (en god) chans till några välbehövliga timmars sammanhållen sömn…

WhatsApp Image 2018-02-17 at 11.12.59

Men det är ju också så himla TRIST att bara gå och lägga sig, när det där lugnet väl infinner sig! Istället tittade jag på ett avsnitt ”The Crown” (har inte sett färdigt andra säsongen ännu, suger på den karamellen lååångtsamt), scrollade lite Insta, bloggar och Facebook och Whatsapp-diskuterade med Amy om måndagens plåtning. Min syster satt nämligen i bilen, borta i USA, med tre barn i baksätet och var på väg till skidresa. Perfekt tajming för en Whatsapp-chattstund med andra ord.

Nä, nu ska jag ösa på med denna lördag. Min sista dag som 36-åring!

 

Födelsedagskaoset

I fredags (när vår mellanpojke fyllde EN HEL HAND!) började det – födelsedagskaoset. Från och med nu och nio veckor framåt klarar vi av alla familjens fem födelsedagar. Pratar mer om det i veckans podd, som vi släppte idag! Hur som helst, näst på tur i familjen är…

WhatsApp Image 2018-02-14 at 16.57.24

Me, myself and I. Nu på söndag, den 18 februari fyller jag år.

Så, hur känns det då? Födelsedagar, någon slags ”vätskekontroll” i livet är de ändå. Check-in, liksom. Stopp, stanna upp en liten sekund. 2017 års födelsedag kändes så… oviktig eftersom jag var höggravid och hade den finaste presenten jag kunde drömma om i magen. Kanske låter fånigt men är helt sant. Det jag önskat mig så, det bar jag ju på redan. Det enda jag önskade var att allt skulle gå BRA. Att en frisk liten baby skulle komma ut och att detta skulle gå BRA.

Nu är han här. Och jag är inne i en dimma av jobb-race varvat med föräldraledigt, underbart lyxiga stunder med barnen som jag verkligen njuter av, varvat med stora beslut, planer och drömmar som knackar på, ibland försiktigt, ibland mer ilsket. Så med det sagt, inför helgen kan jag inte påstå att det är någon superpepp på just födelsedagsfirande. För jag orkar helt enkelt inte. Usch, så trist jag låter nu. Förlåt får det, men jag är himla kass på att inte skriva som jag känner. Bara tanken på Petras fantastiska födelsedagshelg (helg!) gör mig matt. Även om jag samtidigt blir lite nostalgisk – för exakt som Petra firade hade jag förmodligen också gjort om jag inte haft barn idag. Och det hade OCKSÅ varit helt underbart, såklart!

Bokklubben (världens bästa Anna, Ida och Erica) var så snälla, de föreslog att vi skulle ut och äta brunch till helgen. Tyckte att Johan skulle ta alla tre barnen så att jag kunde komma iväg själv. Men jag vet inte riktigt. Åh, nu tänker jag att jag borde tackat ja till deras himla fina och trevliga erbjudande ändå, kanske precis vad jag behöver just nu… Hmm, vad tror ni?

Att uppvakta eller inte?

Jobbade järnet idag, utan lunchpaus, och hann med nöd och nappa hämta dottern tjugo i fyra på skolan för att åka med henne till tennis. Väl där, så slängde jag upp datorn för att skriva ett inlägg om Alla hjärtans dag men jag… Tappade det, liksom. Stirrade en stund på ett tomt inlägg. Landade inte i någonting alls. Kanske för att min egen dag helt enkelt inte var så himla Alla hjärtans dag:ig alls.

Äsch, Johan och jag gör ju inte någonting alls av den här dagen. Han tycker att det är fånigt, lite jag med fast kanske lite mindre än han. Jag kunde väl i och för sig i jämställdhetens namn uppvakta honom (genom att till exempel skrämma livet ur honom med att skicka en bukett rosor till hans jobb, hehe) men nä. Ikväll hade han också sin tennis nio till tio, så tanken jag hade på att fixa barnvakt slog jag bort. Oh well, vi firar andra dagar. Speciellt såhär års, när det är fullt ös på kalasfronten i vår familj.

Men sedan slutade det faktiskt jättebra. Min kompis dotter fyllde sju år idag, våra barn känner varandra sedan de var yttepytte eftersom vi träffades i mammagruppen. Så när vi blev bjudna på tårta och Valentines-kalas, så gick dottern och jag glatt dit. Jag sjönk ner i en soffa, bland rosa hjärtballonger och härligt mycket Valentines-pynt, fick kaffe och goda kakor. Så trevligt och fint fixat!

Väldigt hjärtligt, helt enkelt. Som det ska vara den här dagen. Och födelsedagsbarnet hade själv dekorerat den rosa tårtan…

Nu ska jag krypa ner, Ernst sover i sin säng – hjälp, ta i trä – och jag tänker att HAN kanske ger sin älskade mamma en Valentines-present och sover kvar där i ett par timmar till?

Hoppas att ni allihop haft en fin kväll och tillbringat den med människor som gör er glada.

En (ny) garderobsfavorit

Inlägget innehåller affiliatelänkar. Samtliga produkter är valda av mig /

Halleluja, jag är FRISK! Imorse vaknade jag och kände mig sprudlande pigg! Äh, det där sista var ju en lögn (förstås) men jag kände mig i alla fall frisk. Så otroligt skönt. Inte minst eftersom tidig uppstigning stod på schemat – och plåtning för en kul grej med vår poddpartner Volvo Car Sverige.

På plåtningen körde jag ljusare toner, ”off camera” drog jag på en ny favorit…

0caea82c-4f9c-46de-aa3c-ae5843746442

Många har nog en relation till manchester. För mig? Mina smalspåriga, klarröda manchesterbyxor från Paul Smith. Suiupertighta på låren, vida nertill. Undrar om jag inte hade mörkblå också?! Eller om Amy och jag delade?! Well, kanske därför jag blev kär i kimono-jackan från The Cords. Så snygg, skön och användbar. Till jeans, som idag – eller med svart polo och svarta kostymbyxor. Eller som hel kostym, kolla looken på Pernille. Ville ha matchande byxor men fanns ej i min storlek…

Det fina med den här typen av jacka är att det är ”som kavaj men ändå inte”. Jag är ingen kavaj-typ. Däremot finns tillfällen då jag ÖNSKAR att jag varit det. Då kavaj-looken behövs. Då åker den här på istället. Bomberjackan (tips: den puderrosa som kommit in hos Filippa K!) fyller liknande funktion för mig, men kimono-modellen passar mig eftersom jag gillar att markera midjan. Ett fantastiskt reakap till kimono-jacka haffar du för övrigt hos Lindex för 199 kronor, perfekta partyplaggen till jeans.

Sen måste jag tipsa om att The Cords-byxorna finns i perfekt ljusrosa, så fina! Apropå rosa, så är det väl Alla hjärtans dag-idag. Jojomensan. Det får bli ett eget inlägg…

Mamma får inte vara sjuk (men följ henne gärna på Bloglovin’)

God morgon måndag – eller god och god. Då ljuger jag. Har inte mått såhär risigt sen senaste mjölkstockningen. Har svettats, frusit, varit så sabla trött och öm i hela kroppen. Trodde det var nackspärr på gång på plåtningen i fredags men sen fortsatte den liksom i hela kroppen?! Och den stora tröttheten. Nedan – jag på jobbet i fredags, tvungen att vila (sitta ner) på grund av tröttheten.

img_5253

Idag är det skakigt men redan mycket bättre. Å ena sidan…

* Bra tajming att vara sjuk över helgen. Tänker positiva Ebba. Jippie, missar inget jobb, inga vardagsgrejer! Man ”klämmer in” sjukdagar på helgen, himla fiffigt ju. Å andra sidan…

* Det är banne mig omöjligt för en mamma att vara sjuk! Med tre barn. Eller ett eller två, för den delen. I synnerhet på helgen. När INGEN ska iväg till förskola eller skola. Eller nånting. Inte minsta yttepytte lilla lugn i sikte. Däremot: barnkalas, handla öronmuffar, fixa och dona och plocka och göra läxan och läsa böcker och pyssla och spela. Komma ikapp i mitt kaos hemma, vilket jag ändå aldrig gör. Ouppackade väskor. Stöket, kläderna, röran. Suck. Och hitta saker-följetongen. ”Var är min sparbössa?”, ”Vaaaar är nya Nelly Rapp-boken?”, ”Var är Ipaden?”. För ”mammaaa”-scouten har liksom inte ledigt. Då. Heller. Gah! Och barn fattar ju inte heller (såklart) att mamma är sjuk. Som Ernst, 10 månader, inatt när han vaknar för tredje gången 04.23 och hans zombiemamma buffar och buffar för att slutligen ge upp. Give in. Snutt-ammade till 06.30, då han en kvart (på riktigt) före uppstigning (bråttom, bråttom till dotterns musikaluppvisning i skolan imorse, puh) naturligtvis – tjenare – sov som en sten…

* Vad en sjuk mamma egentligen behöver? Att bli rejält vabbad. Att få ligga med filt i soffan, efter en lång, varm dusch. I mjuka kläder, Insta-scrolla i lugn och ro och slumra halvt till andra säsongen av ”The Divorce” med Sarah Jessica Parker på HBO, fastän den inte ens är särskilt bra. Absolut ej under några omständigheter röra sig utanför huset. Resten av familjen får däremot (mer än) gärna röra sig utanför huset. Länge.

Till min kära omgivnings försvar då. Jag tycker antagligen extra (orimligt?) synd om mig själv på grund av tröttheten och allmänt skakiga tillståndet idag. Ska med rätta credda min fantastiska Johan för att han roddade massor (det gör han alltid, jag är gift med en utomordentligt fenomenal super-fixare), tog två av tre kids – och mamma och pappa som var häruppe ändå över helgen, de hjälpte till massor med Ernst. De är bäst. Allihop. Men ändå, känner man sig ynklig så gör man.

En helt annan grej då. En snäll läsare som tipsade om att ni måste följa mig på Bloglovin’. Eller måste och MÅSTE. Men jag blir ju himla glad då, förstås! Här kommer en länk som blev jätteful (?!) men som bör funka:

<a href=”https://www.bloglovin.com/blog/19262835/?claim=m56r49tck4k”>Follow my blog with Bloglovin</a>

Plagget som ger vårkänslor

Inlägget innehåller affiliatelänkar. Samtliga produkter är valda av mig /

Hej från dagens plåtning! Åh, vår i luften. Har precis stått och klämt på en jeansjacka som vi använde till dagens jobb. Blev så sugen. Plagget som ÄR vår för mig är verkligen jeansjacka. Måste nog kitta barnen också, titta på Lindex mini me-jeansjacka som kommer in i Ernst storlek, åh! Det enda som kanske skulle vara ÄNNU mera vår är väl randig tröja, spanade just in den här nyinkomna från Gant

Är till och med sugen på jeanskjol i vår, gärna med knappar, som den här från Filippa K. Så fin! Eller en ”jeansjacka” i manchester, älskar dessa som The Cords gör – var och spanade in dem i deras butik i förra veckan. Snabb paus just nu här, hela gänget i vårt grymma team äter lunch – jag passar på att gå igenom mailet en snabbis…

Åh, har ju en härligt maxad ”kungligt fredagsgodis” på gång, publicerar senare idag. Men nu ska jag snart jobba på här, vi plåtar för en sååå spännande projekt som Emilia och jag lanserar inom ramen för Säker stil. Pirrigt! Och så kul! Längtar efter att kunna berätta mer, håller nu tummarna för att alla dagens bilder blir precis som vi vill ha dem…