En (väldigt) klok hälsning…

Jo, jag fick en sådan klok hälsning att jag ville kopiera in den här…

Hej från en som tränat regelbundet i 10+ år: Det går nedåt ibland (exempelvis när man är bortrest osv). Ibland tränar man inte mer än en gång per vecka under en period. MEN det betyder inte att man slutat vara hälsosam eller att man inte länge är en tränande person. Man får tänka i större perspektiv och våga lita på att det kommer och går. Det tog år för mig att inse och känna mig lugn i det. Var stolt och nöjd över det du får till och hinner under perioder med icke-rutiner! 💕 Heja dig!

Väldigt kloka ord – och viktigt för mig att höra, där jag befinner mig just nu. Det var lite som att poletten trillade ner, när jag läste detta. Eller, nej. Korrigering här. Jag förstod hur det KAN låta, när poletten trillar ner. Jag såg framför mig hur det faktiskt… Kan se ut, när den förhoppningsvis trillar ner. Jag har nog inte riktigt kommit till den insikten ännu. Jag är fortfarande i ett läge där jag är livrädd för att trilla tillbaka i gamla hjulspår. Mitt nya, mer hälsosamma spår, eller livsstil faktiskt – där mitt absoluta mål nummer ett är att hitta något som fungerar för resten av livet – är ju på god väg. Men fortfarande väldigt skört, känner jag. Kanske är det också därför detta har varit svårt för mig att skriva om? Jag vill ju inte låta som en sådan där ”nyfrälst” som plötsligt kan ALLT om kost, träning och smarta knep, när jag själv vacklande och svajigt jobbar hårt med att hitta det som fungerar för mig. Det är lite som att jag håller andan, knappt tror att det kan gå såhär bra? När jag väl landat stadigt i detta, så tror jag att det blir lättare.

”Åh, du ser så stark och pigg ut”, säger någon. Jag blir såklart jätteglad men hör samtidigt inombords att en röst som säger ”Jaja, vänta bara, jag trillar nog dit igen ska ni se”. Det har jag ju alltid gjort tidigare. Så komplimangerna rinner liksom av mig. För att jag är så jäkla rädd att det bara är tillfälligt. Jag försöker skoja bort det som en 40-årskris. Men jag vill, vill, vill ju hitta det där hållbara. Hälsan. Välmåendet. Vara en stark, pigg mamma, fru och människa med energi. Och dippar, givetvis. Livet är naturligtvis en bergodalbana. Men ändå…

Just därför var insikten i kommentaren ovan viktig för mig att läsa. Jag ska verkligen kämpa med att försöka hitta något slags lugn i att jag KAN vara en tränande, hälsosam person trots att jag inte är det alla veckor, jämt. Med det sagt, så ska jag iväg och spela en timma tennis och det ska bli alldeles underbart!

Hoppas att du därute njuter av denna soliga fredag, var du än befinner dig. KOMMENTERA GÄRNA!

Den magiska metoden?

Nej, det är BANNE mig inte lätt att få till de 10.000 stegen eller träningen – på ett naturligt sätt, som inte hackar upp dagen – såhär på sommaren. Usch. Suck alltså. Jag pendlar mellan total uppgivenhet och…. Pepp. Känner mig nästan lite galen här, för jag suktar liksom så efter den där vardagen jag fick in i stan. Samtidigt som jag ju njuter ut i lilltån av att äntligen vara här. Att detta, som du ser på bilden nedan, är mitt kontor den här veckan. Älskade Floris-koppen vid det målade lilla skrivbordet uppe på loftet.

Men! MEN! Efter att ha läst igenom dessa kommentarer är jag nu taggad till tusen på att dra igång en ny utmaning. Tack för grymt bra input. Jag fick också flera kloka kommentarer på DM på Instagram om en magisk metod, som stavas…

M-o-r-g-o-n-p-r-o-m-e-n-a-d-e-n. Ja, kanske är det så att jag måste omvärdera… Mig själv? Jag skrattar ju åt bara TANKEN på att jag, Ebba Mary Matilda Kleberg von Sydow, skulle bege mig ut på en rask powerwalk före frukost. Jag som häver serier till alldeles för sent på kvällen. Sent blir det också när barnen tenderar att vara uppe till tio, minst, dessa ljusa, vackra kvällar. Jag, som vill maxa varenda minut i sängen på morgonen. Jag, som är så trött att ögonen går i kors när mina nattugglor till barn tassar upp och väcker oss på morgonen.

Johan och jag brukar ju ta varannan morgon vanligtvis. Så det blir nog samma nu på sommaren. Kanske att Johan faktiskt tar något fler?! Ja, det gör han nog, för att han är världens bästa man. Och för att han veeet hur mycket jag tycker om att sova lite extra. Han har också mindre sömnbehov än jag, bör tilläggas (vilket jag ehm, ofta, påminner honom om…). Med detta sagt, jag kanske, kanske ska våga mig på ett försök. Som någon skrev, ha träningskläder framlagda, gå upp, parkera barnen i tv-soffan, bege mig ut DIREKT. Utan att passera gå, förlåt jag menar kaffemaskinen. Just do it, liksom. Ner till stranden, en sväng bortåt och sedan tillbaka och njuta av rostade ostsmörgåsar, keso, skånska jordgubbar och kaffe. Kan det gå? Kan detta vara den magiska metoden som gör att de dagliga 10.000 stegen kommer lite lättare?!

#10000steg till midsommar – så, hur GICK det?

Ja, hur GICK det egentligen? Dags för viktig utvärdering. Utmaningen var #10000steg varje dag (ungefär 7 kilometer för mig) fram till midsommar. Spontant: yes! Det GICK ju! Det gick hur bra som helst. Eller nu överdriver jag lite men de allra flesta dagar gick det jättebra. Lärdomarna för mig var följande…

1. Vardagsrörelsen är otroligt viktig att få till, för mig. Nej, #10000steg om dagen är inte någon magisk formel för att må bra varje dag (det är ju lågintensivt och jag behöver flåset, pulshöjande träningen och styrkan) MEN det är preciiis så mycket att det faktiskt blir någon slags vardagsmotion. Jag måste liksom tänka på det, för att få ihop stegen. Absolut inte alla dagar (ibland var det 17.000 steg, vissa dagar 20.000 och till och med mera!) men jag märkte att jag valde trappan framför hissen, att jag gick ett varv och köpte mjölk på kvällen om det behövdes. Att jag gärna säger ”Äh, jag kan hämta den” istället för att sitta kvar i soffan. En mer aktiv vardag som jag mår bra av.

2. Jag måste, måste, måste ha ett mål! Målet som gjort att jag stått och joggat på stället när jag borstat tänderna för att stegen står på 8765. Eller gått fyra varv runt köket kvart i elva på kvällen. Man kan väl tycka att jag borde gå #10000steg varje dag… ändå? Tja, det gör jag förvisso ibland, för det mesta, men utan ett mål så är jag inte alls lika motiverad. Jag känner det redan nu, när jag kommit ner hit. Inga mål, inga riktiga rutiner. Usch, vad svårt det blev plötsligt. Eller vad lätt att dagarna bara går. Känns lite jobbigt faktiskt, jag vill ju inte rasera allt jag kämpat för hela våren. Suck.

3. Helger är förbannat mycket svårare. Eller icke-vardag. Utan alla de där stegen i vardagen. Lämning på förskolan, en rask powerwalk på morgonen eller på väg hem från jobbet. Men nu då? Fy, så svårt det blev plötsligt. När vi tillbringar mer tid hemma. När dagarna bara flyter på. Fiax frukost, lunch, fixa med barnen, plocka hemma, kanske iväg någon mindre utflykt. Cykla en sväng. Sitta och jobba framför datorn, vips så var klockan kvart över fem och jag har gått 6423 steg. Gah. Hjääälp, hur ska det då gå nu i sommar? Efter bara tre dagar här i Falsterbo inser jag att jag behöver en ny utmaning. Nu. Genast.

Så, vad säger ni? Ska vi köra en ny utmaning? Jag tänker vilt, lite lätt desperat och storslaget här att 10.000 steg hela vägen fram till… Julafton skulle vara en sådär härligt överambitiös grej? Kul? Eller på tok för mycket?! Andra idéer? Allt tas tacksamt emot!

VAD SÄGER DU? KOMMENTERA! Nu genast! Jag måste ha ett nytt mål!

Det ska jag OCKSÅ säga

Gomorron måndag! ”Sommarlovmorgon” har gått över i tv-race, dottern pysslar med brevskrivande till kompisar, jag sitter här i Falsterbo med dagens andra kaffe, fågelkvitter (som i och för sig överröstas av ”Mästerflygarna”…) och spanar ut över disig himmel och vår enorma rhododendron som fortfarande blommar vackert lila.

Lugn start på veckan, måste man säga. Tvärtemot förra. Japp, det blev en hektisk midsommar-vecka. Väldigt lyxig och härlig OCKSÅ – den berömda ”egentiden”. För jag var ensam kvar i stan när Johan och barnen åkte ner för att smygstarta sommarlovet här. Jag hade 23 punkter på den fysiska ”att göra”-listan och ungefär tusen saker till på den mentala. Naturligtvis en omöjlig ekvation (och en dålig grej, bättre att ha EN realistisk lista) och på torsdagen fick jag lätt panik över allt som skulle fixas, som jag skrev om HÄR. Texter skrivas, ärenden, lämna, hämta, skicka iväg kort, paket, sommarhälsningar, fixa på kontoret, hämta rekvisita, tänka igenom fotograferingar i Skåne och… Så ringde jag ju mamma. Kloka, lugna men ändå tidsoptimistiska mamma. Jag irrade runt på stan, stressad och skakig. ”Sätt dig nu ner på ett kafé på vägen hem, njut av en god kaffe och en smörgås och skriv i lugn och ro ner EXAKT vad du kan och ska få gjort innan du åker. Det kommer ordna sig!”, sa mamma. ”Men jag HINNER inte” protesterade jag – men gjorde sedan ändå som hon sa och…

Nu är ju mamma läkare men det var verkligen som en liten mirakelkur: kaffe, smörgås, släppa ner axlarna, andas djupt och känna att äsch, det blir som det blir och det blir bra ändå. Kanske till och med riktigt bra. Och jag tänkte att DETTA ska jag komma ihåg. Så ska jag också säga till mina barn, när de irrar runt och sommar-stressar med i och för sig väldigt världsliga problem och kanske ringer sin mamma. Jag hoppas att de gör det.

KOMMENTERA GÄRNA!

Vi MÅSTE prata om detta

Ja, jag har som sagt en lite annan plan för bloggen framöver – MEN vi måste ju bara först och främst prata om detta… Herregud, vi måste, måste, måste prata om detta. I sådana här lägen önskar jag att jag hade en kunglig specialpodd tillsammans med typ min vän Mark Levengood där vi riktigt kunde gå loss på sådant här underbart. Och kungligt viktigt!

Jag pratar förstås om de nysläppta bilderna, med anledning av Victoria och Daniels bröllopsdag. Inför deras 10-åriga bröllopsdag imorgon har fantastiska fotografen Elisabeth Toll fotograferat (bilder lånade från Kungahuset.se) nya officiella porträtt och klänningen, kära vänner, klänningen! Av hela serien bilder är just dessa två mina favoriter, för att de nästan påminner om målningar:

Den djupt midnattsblå klänningen vars lager av kjolar sveper över gräsmattan, fåglarna, slottet i bakgrunden – och ja, prins Daniel liiite bakom den blivande drottningen. Icke oviktigt i detta sammanhang. De magnifika bilderna är tagna vid Gustav III:s paviljong på Haga.

Ja, nu blev jag nästan sugen på att lägga till en prinsesstårta till morgondagens Midsommar och skåla för den här dagen för 10 år sedan. Haha, får se om jag kan få med Johan på en kunglig kärleksskål imorgon. Så mycket minnen, så många roliga, underbara och knasiga stunder – och tårar i denna stund. Vilken kväll det var, vilken dag – ja, vilken vecka. Overkligt att det är tio år sedan ändå!? Men ändå inte…

KOMMENTERA GÄRNA!

Omstart och en utmaning!

Tack för ert tålamod. Verkligen, tack. Jag behövde en omstart här i bloggen. Något jag har funderat på över ett par veckor nu – som sakta tagit form och som jag tror och hoppas kommer bli riktigt, riktigt BRA! Japp, äntligen – jag har en plan. Mer om detta snart, först vill jag tipsa om vår stora SOMMAR-CHALLENGE. Japp, på måndag drar den igång #SÄKERSTILCHALLENGE the summer edition och jag ser sååå fram emot detta. Inte minst första dagen med tema glass, där man ju kan tolka helt fritt. Ta fram sin inre Big Pack, styla sig som en orange-gul Solero eller bara välja sin absoluta favoritglass-färg?

Lyssna HÄR för att få en kort men naggande god genomgång av hur utmaningen går till och hur du gör för att haka på. I skrivande stund sitter jag på Fabriques steugnsbageri på Humlegårdsgatan i stan och försöker ta djupa andetag för att imorgon bitti…

Då sätter jag mig på första tåget mot Skåne. Svetten rinner på ryggen just nu, huvudet snurrar lite lätt av alla ”vad var det nu jag behövde fixa”-saker innan jag åker. Ska trots allt flytta ner mitt pick och pack dit och komma tillbaka hit först när skolan börjar i slutet av augusti. Vilket förstås blir alldeles underbart. Men allt ska med. Får ju, ve och fasa, exempelvis inte glömma poddmaskinen. Får inte! Eller tennisskorna. Min bästa vita skjorta, Birkarna, min nya mockaskjorta vill jag ju också ha med. Kanske några finare klänningar ändå och… Ja, ni fattar.

Helt enkelt den där årligen återkommande inför sommar-stressen som slog till rejält. Men skälet till att jag nu sitter här med en härlig smörgås och kaffe är att mamma, som jag nyss pratade med, sa: ”Sätt dig nu ner på ett kafé på vägen hem, köp något gott att äta, ja, en bra smörgås, och en kaffe och skriv ner en LISTA över allt du måste ha klart”. Sagt och gjort. Tack världens klokaste mamma.

KOMMENTERA GÄRNA!

Och när paniken bryter ut!

Jo, alla är friska och så. Det är ett komplett i-landsproblem. Vilket jag ännu mer inser när jag nu skriver ner det. Men men. Here it goes.

Jag hade sådana storslagna PLANER för den här veckan. Äntligen! Skulle lansera min nya plan för bloggen (som jag snickrat på senaste månaden) inför sommaren. Ja, inför framtiden. Skulle få upp två IGTV. Skulle få iväg sommarpresenter, rodda med kommande kampanjplåtning för Bookbinders, fixa, skriva och dona.

Men så kändes det istället som att någon satt upp ”dolda kameran” i mitt liv eftersom inte många ALLS saker blev som det var tänkt. Hann ingenting. Svettig, trött, otillräcklig och ofokuserad har jag känt mig. Suck. Har prioriterat träning, där har jag checkat av rubbet. Men i övrigt? Nej. Liksom inte fått saker ur händerna, om någon därute vet känslan?! Och veckan, som fullkomligt skenade förbi, kröntes av att jag vaknade imorse klockan fem – inte av vaket barn, utan av att min telefon surrade märkligt?! Eller jag vet egentligen inte vad som hände, men strax efter fem vaknade jag, öppnade uppenbarligen mobilen och den liksom klappade ihop. Tack och hej. Inga appar gick att öppna, Whatsapp, mailen, Instagram – och sedan, när jag försökte igen var allt bara helt… tomt. Sedan packade den helt ihop, stendöd. Jag rusade ändå iväg på morgonen, tänkte att den nog vaknad till liv. Men…

ICKE. Alls. Hade ett frukostmöte och fick snällt nog hjälp med att få iväg ett mail till min kollega Caroline, som inte bara är en stjärna på väldigt mycket – utan också är ett äkta Apple-proffs. Alltså, hon löser allting som rör Apple-produkter. Ja, och teknik för den delen. Jag mötte upp Caroline som tog med den stendöda mobilen och såg något orolig ut. Vilket hon sällan gör! Hon ställde en snabb diagnos om att den antagligen var överfull och helt enkelt inte kunde starta igång, för att det var smockfullt. Eftersom vi jobbar ihop vet hon ju hur mycket bilder, klipp, filmer och annat jag har. Och hur värdelös jag är på att rensa.

Ja, ni förstår, inget värre än en trasig telefon?! Men jag såg bara framför mig alla tomma appar, alla försvunna bilder, filer, radera startskiva och gud vet vad. Gick förbi Bookbinders för att ta ett möte där, med den väldigt lätta och märkliga känslan att vara utan mobil och dator. Sedan vidare till Emilia där vi hade möten och jobb-race i fyra timmar. Gissa min lycka när Caroline äntligen ringer på eftermiddagen och har lyckats rädda mobilen, efter ett antal timmar med support och diverse olika omstarter.

Två saker man kan konstatera efter den här dagen?
1. Jo, man överlever en dag utan mobilen. Även jag. Så mycket hände faktiskt inte, under mina nedkopplade timmar. Lite som med livet. Man tror att tusen saker ska hända när man är borta, sedan kommer man hem igen och allt är… Ungefär som vanligt. Det kändes dock ytterst märkligt tomt att promenera mellan möten utan mobilen som sällskap. Nu har jag ju armbandsklocka med min aktivitetsklocka, så tiden hade jag koll på, men oj som jag saknade den där snabba fixen av att kolla mail, passa på att ringa ett samtal och att konstant meddela mig till omvärlden och min egen lilla värld. Istället såg jag dock folk omkring mig, gav en komplimang till en himla stilsäker tjej som rullade vagn i ursnygg mönstrad kjol, jeansjacka och slip in-sandaler. Till exempel!
2. Jag MÅSTE bli bättre på att rensa! Vågar inte ens säga hur många bilder jag har, hjälp… Det får bli sommarens projekt. Projekt: Rensa minnet på alla mina hårddiskar, i mobilen såväl som i datorn.

Skolavslutningsdagen

Pirret hemma vid frukosten imorse, det gick nästan att ta på. Nytvättade hår, rena kläder, finskjorta, blommig kjol, rosetter och flätor. Som de längtat och räknat ner! En som slutar förskoleklass, en som går ut tvåan. Våra älsklingsungar. Jag brukar tycka att det känns så vemodigt, sorgligt mitt i den vackraste tiden som rusar alltför fort förbi men… Faktiskt inte idag. Jag var också pirrig! Och det kändes så skönt att känna så!

En pirrig längtan efter att sommaren är alldeles runt hörnet, över att vi flyttar ner till Skåne allihop och stannar tills skolan börjar. Över att lägga denna mörka, märkliga vår bakom oss. Nu ska jag öppna länken med skolavslutnings-filmen vilket såklart är en påminnelse om att ingenting är som vanligt. Ska göra mig en kopp kaffe och njuta. Okej, kanske blir en liten tår också. Mycket möjligt faktiskt. Men det hör ju också till.

KOMMENTERA GÄRNA!

Öppet hus – välkommen förbi i eftermiddag!

/ REKLAM för egen verksamhet /

Gomorron måndag, skriver i all hast här! Yes, jag förbereder för fullt på kontoret och gör fint inför i eftermiddag. Du som kommer förbi, om du kikar in på kontoret så kan du också skymta vad för tapet som åkt upp därinne, på Nybrogatan 79. Vi sätter upp rosa ballonger utanför, så du kan inte missa det. Drop-in mellan 12.00 – 18.30. Eller jag är nog kvar till 19.00 faktiskt…

Och glöm inte, maila sofi@ebbavonsydow.com om du vill ha PERSONLIGT signerade till läraren, syrran, mamma eller kompisarna som ska ha en härlig sommarpresent. Eller om du vill lägga undan, senast tog hela alltet slut! En present att njuta av exakt hela sommaren lång! Själv längtar jag nu såååå mycket efter att traska runt i mina Birkar i den här trädgården…

…Tänker också på sommargarderoben när jag ser den här bilden från i somras. Riktigt pepp på den också! Japp, idag är jag pepp på allt. Och utsövd. OCH började med en powerwalk med kompis Hanna imorse. Halleluja. En bra start på veckan, helt enkelt.

Tapeter, regn och noll picknick-stress

Hej helg, hej lugna, regngrå lördag. Måste erkänna att jag tyckte att det var ganska skönt med trist väder ute. Ingen som helst picknick-stress eller stress över att hitta på härliga grejer. Istället gick vi till ett favoritställe i våra kvarter och åt lunch ute, blev kalla, gjorde ett ärende på stan (hmm, okej, JAG gjorde ett ärende på stan för min garderobs räkning…) och Johan åkte med Marianne till stallet. Pojkarna och jag gick hem i regnet, nu är det Lego-lek och kartongpyssel i Klas rum. Kompis Rufus kom hit för en stund sedan, tre nöjda pojkar som leker hyfsat harmoniskt = jag slog upp datorn vid skrivbordet. Riktigt skönt! Älskar att mys-jobba en stund hemma såhär på helgen. Eller jobba och jobba, att skriva är ju inte direkt JOBB känner jag?!

En ganska tyst vecka på bloggen blev det. Jag säger som Emilia skrev här, det är svårt att vara kreativ, kul och produktiv när världen skakar. Svårt att skriva något utan att det känns fruktansvärt trivialt. Som att jag äntligen landat rätt i tapet-kvalen, ja, det kändes hyfsat banalt och som en oviktig rapport från mitt väldigt, väldigt privilegierade liv och perspektiv. Nej, tapeterna fick vänta. Har istället försökt läsa, lyssna, lära och prata med barnen. Pratade länge med min syster Amy i USA, hennes ena dotters klass hade helt ställt in vanliga schemat och fokuserade all tid på demonstrationerna, anti-rasism och lika rättigheter. Vi pratade länge om att just prata med barnen. Och om hur fruktansvärt det är med Trump.

Jag tänker också mycket på mångfalden, eller bristen därav, i min egen bransch, det vill säga livsstil, mode och skrivande. Just som jag pratade om i podden nyligen, så tror jag även här på att vi alla måste gräva där vi står. Givetvis lyfta blicken – men också reflektera över mitt eget flöde, min egen filterbubbla, mina egna kanaler och min plattform. Jag behöver bli bättre på att bidra, där jag kan. Ja, som sagt, mycket tankar den här veckan.

Nu var det slut på lördagsfriden här, med råge. ”Mammaaaa”, tuschpennor i ansiktet och kaos på ingång. Jag återkommer med en kunglig nationaldagsrapport lite senare, nu ska vi ge oss ut en sväng för att sedan med gott samvete krascha hemma med en god middag och tja, förhoppningvis ännu lite mera lördagsfrid. Johan påminde också om att vi borde fira med att skåla i ett glas bubbel eftersom det kom en VÄLDIGT efterlängtad god nyhet för Bookbinders den här veckan. Ja, så får det kanske bli! Ta hand om er och hoppas att ni också njuter av en lugn, skön lördag.