Hej från gråkallt Göteborg

Hej från gråkallt Göteborg, där jag nu sitter hemma i köket hos mamma och pappa här på Överåsgatan. Emilia, Säker stils projektledare Camilla och jag åkte hit till framsidan imorse efter att vi haft en härlig, himla lyckad höstfrukost för 230 glada gäster i Stockholm – och imorgon bitti så smäller det alltså här i Göteborg. Imorgon kväll lanseringsmiddag för Rörstrands nya Ostindia-servis och på fredag åker jag iväg för att fira en kär kompis som fyller fyrtio! Så ja, det var väldigt skönt att landa här i köket en stund nu.

Men åter till imorse. Som alltid så roligt att träffa följare, Säker stil-vänner och poddlyssnare. Vi trendspanade på scen, berättade om våra favoriter från Åhléns varumärke WERA och designchefen Carin Wester berättade om arbetet, idéerna och inspirationen bakom kollektionerna. Önskar att vi hade filmat ”Behind the scenes” när vi hade uppstartsmöte på Åhléns designkontor för några månader sedan, det är så himla kul att se alla moodboards, tygprover, ja allt bakom designprocessen – bakgrunden till det som sedan blir detta, liksom…

Nej, nu ska jag dricka en kopp te med mamma som är i full gång i köket och lagar mat till kvällens lilla tjejmiddag här hemma. Eller, JAG ska dricka en kopp te för mamma lagar mat hejvilt och jag tror inte att hon vill att jag stör henne just nu, haha. Hon är inne i en ”matlagnings-flow”! Men jag ser att det vankas rimmade kycklingen från kokboken. Mums.

Hej tandställning…

I våras kände jag hur en tand började liksom sticka iväg åt fel håll – en av nedertänderna, liksom. Det här var ungefär i samma veva som detta hände och jag kände bara nej inte EN grej till. Och äsch, jag har aldrig haft problem med tänderna så detta är säkert inget att bry sig om. Men jag hade nog ändå funderat på det ett tag, känt att nåt inte stämde och att det plötsligt var supertrångt just där den där tanden stuckit iväg.

Mina tänder kanske inte är superperfekta, inte på något vis, jag dricker för mycket te och kaffe och de är långt ifrån ”perfekt vita” men jag struntar typ lite i det, ser inget jobbigt med att se glad ut på bild – vilket jag ändå gör hyfsat ofta i mitt jobb. Och tja, har liksom aldrig reflekterat över detta!

Sen var jag ändå hos tandläkaren för en rutinkontroll och frågade om tanden som var på väg åt ett helt eget håll. ”Ja, det är ju så att du har väääldigt trångt i underkäken och nej Ebba, det kommer inte fixa sig av sig självt”. Tvärtom, förstod jag. Lösningen? Tandställning.

Efter fler undersökningar och några turer bestämde jag mig alltså för att köra och igår var jag hos tandläkaren för vad jag trodde skulle vara en sista koll. Att jag skulle få se hur det skulle gå till – och sedan boka in en tid för att sätta in den. Men nej, de hade bokat av en rejäl tid och det var bara att köra. Jag fick lite lätt panik, hjälp, jag ska på 40-årskalas till min kära, gamla kompis från Göteborg hela helgen och nej, vi ska podda, då kan jag inte prata, den här veckan har vi höstfrukost med Wera och Åhléns och…. Ja, ni förstår. Tusen ursäkter. Den snälla tandläkaren tittade på mig och undrade hur resten av hösten ser ut? Ser det lugnare ut då? En retorisk fråga, förstås, vi skrattade lite och sedan körde de på.

Kom ut drygt en timma senare med en ”osynlig” tandreglering som nu ska förflytta tänderna lite i taget – men ändå i ganska högt tempo. Beroende på om jag fixar att ha skenorna i hela tiden, som jag ska. Helst hela tiden, även på natten, ja enda undantaget är när jag äter. Skenorna ”krokar fast” eller ”knäpps fast” i små fästen som är monterade på tänderna. Själv tycker jag nu att det syns jättemycket men det gör det nog egentligen inte…

Status hittills? Inatt sov jag ganska uselt eftersom det kändes ovant och drar, vilket det ju SKA göra. Är det någon annan som gjort nåt liknande, berätta gärna – och berätta också helst om hur bra det blev när det blev klart!

Kan jag – då kan du (mina fem bästa ”börja springa”-tips)

”Men alltså kan jag, så kan du” – sa jag till mina ickespringande kompisar (eller de som i alla fall identifierade sig som ickespringande) när jag kom igång med att springa, efter att ha utmanat mig själv på jobbet i Nyhetsmorgon. I direktsändning. Jag hade en idé om att köra en ”springutmaning”, för att sprida pepp till andra i samma läge. Eller, helt ärligt, jag tänkte att jag KAN INTE SPRINGA och JAG GILLAR INTE ATT SPRINGA och JAG KAN INTE SPRINGA (sa jag det?!) men jag ger det ett försök, ändå, för att det blir ett bra inslag i Nyhetsmorgon Söndag…

Jag bjöd dit Blossom Tainton Lindqvist som tipsade mig om enkla övningar, hur man kommer igång och jag tänkte att yes, detta kommer peppa många därute (men jag kan ju fortfarande inte springa, för jag är inte en sån som springer). Sedan började jag ändå sakta men säkert att testa mig fram och gång efter gång, så kände jag hur stegen blev liiite lättare, hur det blev lite mindre motigt att ta mig ut – och till slut vilken lyckokänsla det var efteråt. När rundan var avklarad. Inget kanon-tempo? Äsch, strunt samma. Bättre tempo än jag haft om jag suttit hemma i soffan i alla fall?!

Sedan började min fot trassla, efter fallet på tennisbanan, och ytterligare en rejäl snubbel-olycka i löpspåret. I slutet av maj opererade jag foten och nu är jag här igen. Igår sprang jag fem kilometer, förlåt en halvmil (viktigt, vilket en klok läsare lärt mig, tack) och känslan var fantastisk. Urjobbigt, såklart, tungt och flåsigt och jag är så rädd att trampa snett. Men ändå. Fantastiskt skönt för kroppen och huvudet. Framför allt: det gick! Jag grejade det!

Så NU tänker jag ännu mer att om jag kan, som en icke-springande, trött person med halvkass träningskaraktär och en opererade fot, då kan du också. Voilà, här kommer mina fem bästa tips för att komma igång:

Tips ett! Börja lååångsamt. Detta fick jag lära mig av Blossom – och den hårda vägen. Detta var ju mitt stora misstag alla gånger jag tidigare försökt mig på att jogga. Pang, för hårt, sen ont, deppigt och motigt. Som nybörjade kan du till och med börja med tre x tio minuter. Alltså, du ger dig iväg en halvtimma. Spring en minut, gå nio minuter – i första ”tiominutaren”. Sen, spring två minuter, gå åtta minuter – i andra ”tiominutaren”. Sen, spring tre minuter – gå sju minuter i tredje och sista ”tiominutaren”. När du går, så kör du rask takt, alltså powerwalk. Känner du dig stark, avsluta passet med att jogga väldigt lugnt i fem minuter. Klart! Heja dig, grymt bra jobbat ju!

Tips två? Schemalägg löpningen. Helst en fast dag. GÖR det bara! Jag kör varje måndag kl 18.00 med min kompis Hanna. I ur, skur och snö. Sen är mitt mål alltid att få in EN gång till, utöver det, gärna på onsdag eller torsdag. Men måndagar är heliga och bra, kickar igång veckan liksom och man har den där ”nystart”-energin. Ja, inte igår direkt för min del, men ibland så…

Tredje tipset lyder: Slappna av i händer och axlar. Läste detta nånstans för ett tag sen och försöker verkligen tänka på det, det är så lätt att knyta nävarna och spänna sig, så åker axlarna med. Ett bra knep är att knyta händerna ordentligt, innan du börjar, sen slappna av – då hittar du avslappningen.

Tips fyra: Komplettera med träning! Löpning kräver kondition, japp, men också styrka. För mig är detta det kanske allra viktigaste, för att ens kunna springa utan att slita på – och få ont i – knän, ja hela kroppen. Gamla hederliga utfall, benböj, armhävningar, ja och jag påminns i skrivande stund om att jag verkligen måste få in detta i min rutin också. Puh. Så viktigt, för att orka.

Femte tipsen? Ladda ner en bra app. Jag kör med Runkeepers ”basversion”, alltså den som är gratis. Duger utmärkt. Jag får se tempot, hur snabbt (eller långsamt?) jag sprang jämfört med tidigare lopp.

Sjätte tipset? Okej, jag sa ju fem tips, det är för att jag inte lyckats få ordning på detta viktiga – nämligen att masa sig iväg nånstans och skaffa vettiga, riktigt bra skor. Står högt på min lista nu, nästa vecka ska det bli av!

Nej hörni, ni kör vi. Jag har som mål att springa hela vintern igenom. Vet att det är ett högt mål men med bra kläder och okej underlag, så funkar det faktiskt. Jag VET också hur bra jag mår av den friska luften. Så heja mig, heja dig, heja oss allihop. Och framför allt: Spring för din egen skull, som jag tror att Terese Alvén skulle sagt. Vet också att hon helt säkert hade hejat på och sagt nåt uppmuntrande nu på fredag, när vi skulle spelat tennis ihop. Säkert hade hon också kommit med fler smarta tips och råd. Passa avslutningsvis på att tipsa om hennes bok, som vännen Jane Haglund hjälpte henne färdigställa, finns att beställa här. Gör det!

KOMMENTERA GÄRNA! Fyll gärna på med ditt bästa tips!

Gör om, gör rätt (så känns det faktiskt lite bättre)

Usch, jag vaknade imorse och kände stressen i kroppen. Hinner inte. Dålig måndagskänsla. Min första tanke när jag vaknade var ”nej, nej, nej, jag får inte ihop den här dagen ens”. Hade behövt en helgdag till, ja, vem hade inte behövt det förresten? Jag kröp ner en minut i dotterns säng och väckte henne med småprat om dagen. Ernst satt redan och åt andra portionen gröt, påklädd och glad i köket. Johan skulle lämna alla tre eftersom jag hade tänkt komma igång DIREKT med jobbveckan.

Men istället sa jag att jag kunde lämna Ernst på förskolan, så kunde Johan ta de andra till skolan. Drog på mig leggings, gympaskor och skön tröja och promenerade Narvavägen ner i morgonsolen…

Och sen promenerade vi förbi förskolan, vidare ner till Djurgårdsbron. Det var en sådan vacker morgon! Jag köpte en kaffe till mig och en kanelbulle till Ernst på motorbåtklubbens lilla kafé, sedan satte vi oss nere på bryggan i solen och pratade om fåglarna, båtarna och flaggorna (”sådana som hästarna har”, sa Ernst om flaggorna – tror han syftade på att det är flaggor på hästtävlingar!?). En timma senare promenerade vi i lugn och ro till förskolan och trots gråt, så kändes allt väldigt mycket lättare. En stressmorgon blev en mysig start på veckan.

Pling i mobilen, precis när jag lämnat, så ställdes hela min eftermiddag in eftersom en nyckelperson hade blivit sjuk – och nu sitter jag här i leggings och ska passa på att komma lite bättre i fas. Och känner att det är fullt rimligt att det blir så. Väldigt skönt.

Mycket ska hinnas med den här veckan. Jobbet som skulle gjorts i eftermiddag skjuts fram, så det blir tight. Men det kommer gå. På torsdag planerar jag stor heldags plåtning hemma hos mig. Moodboards, kläder, blommor, rekvisita och rubbet ska jag boka och tänka igenom. Noga. Ska nu påbörja en checklista med de bilder och det rörliga material jag vill få gjort då. Det är ett roligt, himla bra och väldigt viktigt projekt som jag kommer att skriva mer om här om tre veckor ungefär. Jag håller tummarna för krispig septembersol, snälla måtte det bli så!

Mitt i alla måsten och en lång ”vill göra”-lista så är den där timman imorse i solen så otroligt värdefull. Den vände hela starten på den här veckan, och nu tänker jag att veckan liksom hamnade på rätt ”kurs” och att det kanske fortsätter så? Helt enkelt, en väl investerad timma som gjorde att ALLT kändes lättare. Nu så, nu kör vi!

KOMMENTERA GÄRNA!

PS. Du vet väl att du kan få nya blogginlägg direkt i inkorgen? Kolla i högerspalten (i alla fall om du läser detta på dator / desktop) och signa upp. Så smidigt!

Kronprinsessans metallic-skimrande 70-talslook

Wow, detta KAN ju bara inte vänta till fredagens kungliga svep. Vi måste spana in kronprinsessan i Maria Westerlinds sprillans nya kollektion för MQ! Vi kollar in en detalj på härliga tyget, som känns väldigt YSL-doftande på ett härligt glammigt sätt, tycker jag…

Jag föll direkt för det här metallic-skimrande settet när jag var på lanseringen, då var det dessutom stylat med ett ”headband” i samma tyg, riktigt 70-talscoolt. En liiiten detalj men det hade varit ännu vassare som ”hel klänning”, alltså att man dolt resåren i midjan på kjolen, kanske?

Här stylades det med knallrosa skor och väska, när hon anlände till riksdagens föreställning med anledning av riksmötets öppnande på Stockholms konserthus…

KOMMENTERA! Vad gillar du looken? Något du skulle kunna tänka dig att använda själv?

Usel nattsömn – och alldeles underbart

Hos oss har vi också gjort en grej över när pappan flänger och far. Madrass in från garaget. Minstingen i mitten (förvisso inget nytt, han kommer in mer eller mindre varje natt) och de två äldsta turas om att sova på pappas plats respektive madrass. De har dessutom stenkoll på vems tur det är! Då är det kass nattsömn för min del som ska in på den lodräta raden! Men ändå ljuvligt! Vår äldsta fina pojke, snart stor, jag bara njuter av varje gång han vill hänga med på detta. I morgon är det dags för pappans första resa för hösten, vi andra längtar lite…”

Åh, fick en sådan härlig kommentar på inlägget nedan – jamen PRECIS så känner jag också. Haha, nästan att jag kan länga lite efter de här ”ensamdagarna” med barnen. Jag vet, jag beklagar mig förmodligen titt som tätt när Johan är borta – här eller (och?) till de stackars närmast sörjande som får lyssna. Okej, jag tror inte att jag är den allra gnälligaste människan men jag… Häver ur mig. Mina långa haranger. ”Hur ska det gå ihop, herregud, sån dålig tajming”. Jag gnäller, helt enkelt. Vilket jag också uppmuntrar andra i min närhet att göra. Ös på! Gnäll på, ut med det bara, delad börda är hälften så tung – det funkar faktiskt. Ofta i alla fall. Även om det inte hjälper, så blir det i alla fall inte sämre av att få häva ur sig lite grand. Tänker jag?

Men åter till kommentaren – för trots gnället, så njuter jag också av detta. Så kanske man inte FÅR säga men det gör jag! Att bestämma allt själv. Nu är det mammas ord som gäller. Fixa frukost, på mitt sätt, komma iväg på morgonen, helt på mitt sätt. Inget ”jaha, jag trodde att du skulle...”. Att fåna mig och fuldansa när jag gör frukost! Allt blir inte perfekt, det blir lite stressigt men det går ju. På nån vänster. Och att sedan på kvällen krypa ner, åla mig in, i det här mellanrummet. Tidigt, eftersom jag inte har någon jag vill sitta och småprata med en stund när barnen somnat. Varma, sovande, rufsiga pyjamasbarn. Som sparkar, vrider, vänder och vaknar till. Alldeles, alldeles usel nattsömn för min del – och alldeles, alldeles underbart.

Okej, nu längtar jag såklart OCKSÅ. Det gör jag verkligen. Det gör vi allihop! Men känslan av fixa, rodda och greja allting själv och att sedan unna sig den där tekoppen (och rostade smörgåsarna som blev middag, eftersom jag inte hann) i soffan på kvällen i ett alldeles lugnt, tyst hem, den är… Också härlig. I did it, heja mig. Kontrasterna, helt enkelt. Livet vore ju onekligen himla trist utan dem.

KOMMENTERA GÄRNA!

”Jag kan värma pappas sida”

Fint med en frivillig, som snabbt erbjöd sig att ”värma pappas sida” den här veckan när Johan är bortrest på andra sidan jorden. Blir inte fullt så tomt då. Eller inte ett dugg faktiskt, snarare sparkar hela natten lång – men låt gå. För det ÄR underbart mysigt att sova allihop i vårt sovrum. Dottern på madrass på golvet, vid fotändan, och pojkarna och jag i dubbelsängen. Sånt jag njuter av när jag är ensam hemma med barnen.

Så, visst, jag beklagar mig när Johan är borta (på samma sätt har jan såklart rätt att beklaga sig när jag är borta!) MEN, man får inte glömma att det också är rätt mysigt. Väldigt mysigt faktiskt.

Nej, nu ska jag släcka här, några minuter i elva. Det är sån lyx för mig att ligga nedbäddad såhär dags! Måtte nu allihop sova natten igenom… DET är ändå den allra största lyxen: En full, god natts sömn. Mmmm.