Tack krisen (för en endaste sak)

Jamen, det låter ju vansinnigt men jag får väl tacka hela denna vidrigt overkliga KRIS som råder, för en endaste liten sak. Och det är att jag

Jag GJORDE det! Igår sprang jag, Ebba Mary Matilda Kleberg von Sydow, milen. För första gången sedan jag opererade foten. Ja, egentligen för första gången sedan jag snubblade där i Falsterbo och senorna slets av och jag sedan aldrig någonsin riktigt fick ordning på vänsterfoten igen. Ignorerade värken, foten blev mer svullen, tills det blev helt ohållbart. Vilket slutade med operation och gips just innan förra sommaren. Så, den bubblande lyckan över denna milstolpe (!) är stor – och hade det inte varit för allt mörker omkring mig just nu, så hade jag nog inte gjort det.

För många därute, som springer regelbundet, är detta såklart ingen stor sak. Vaddå milen? Inga konstigheter. Men för mig är det en… jättestor sak. Ett Mount Everest, minst. Jag har ju berättat om hur jag bestämt mig för att komma igång den här våren och jo, att orka springa en mil är såklart en drömgrej men verkligen inget måste. I alla fall inte nu.

Så, jag hade absolut INTE gett mig fasen på att springa milen igår. Var inte det minsta laddad för att springa överhuvudtaget. Men när allt rasar omkring en, oron över hur detta ska sluta växer, så sprang jag för att bevisa för mig själv att jag kunde. För att jag hade möjlighet. Låter kanske knäppt men precis så kände jag: Jag MÅSTE göra något omöjligt, för att hitta kraften.

Att jag sedan slog mitt eget rekord (herregud, 57 minuter och 58 sekunder?!) ja, det vet jag inte hur det gick till. Kommer nog aldrig ske igen, haha, men vad gör det. Inte ens när jag var i min absolut bästa löpform, så fixade jag milen under en timma. Ja, ibland överraskar man sig själv. Det behövs onekligen, i dessa tider.

Avslutningsvis, till dig som inte känner dig det minsta pepp på att dra ut och jogga – kan jag, så kan du. Här hittar du mina FEM bästa ”börja springa”-tips!

KOMMENTERA GÄRNA!

”Hur kan du låtsas som att livet är som vanligt?”

Men Ebba, hur KAN du låtsas att livet pågår som vanligt? Hur KAN du tänka på vikt och kilon när alla andra pratar om Corona?! Hur kan du gå iväg och träna, när människor kämpar för sina liv? Hur kan du prata om en ansiktsmask när hela vårt samhälle är i kris?

Först och främst, tack för enormt mycket pepp i mail och kommentarer senaste dagarna med hejarop om att vi ändå fortsätter inspirera med Säker stil, på Instagram och i podden. Ja, och här i bloggen. Från hjärtat: Tack. Glad att kunna bjuda på lite guldkant i form av kungligt, mode och livet. Men. Jag har också fått ett par upprörda meddelanden skickade till mig de senaste dagarna. Som jag på sätt och vis FÖRSTÅR. Respekterar – och därför ville bemöta. Bemöta låter hårt, snarare förklara hur jag resonerar. Eftersom de är skickade som privata meddelanden till mig, så vill jag inte klippa in dem här, om än anonymt – men de kan sammanfattas med ovanstående synpunkter. Så, hur går då mina tankar?

Först och främst, jag är fruktansvärt orolig. För äldre i min närhet, för de som är i riskgrupper, för samhället i stort. Och i smått. Vi kämpar just nu på alla, ALLA, tänkbara fronter med Bookbinders där butikerna ekar tomma, beställningarna stannat av, med hyror och löner och ja, liksom många mindre lokala företag så är krisen här och nu ett faktum. Som ger mig en stor klump i magen. Detta skriver jag utan att på något sätt förminska oron för virusets spridning i samhället, alla som kämpar inom vården och de drabbade – men konsekvenserna är många. I mitt eget bolag och min egen verksamhet likaså, allt är just nu kastat omkull. Vart det landar vet jag inte.

Så, låtsas jag att livet är som vanligt? Blundar och tar en kaffe i solen och tycker att allt är toppen? Nej, verkligen. Inte. Samtidigt så pågår ändå livet, som läget är nu. Jag kommer iväg och tränar eftersom mitt gym är öppet, jag är frisk och jag har gett mig fasen på att bli av med några kilon jag är trött på att släpa runt på (just detta var tydligen ytligt att tänka på och prata om i dessa tider, så ber om ursäkt om det upprört någon). Barnen går i skolan. Det är extra viktigt att finnas där, känner jag, att läsa saga en extra stund, prata om deras oro och lirka fram deras tankar. Att just skolan ska stänga har de oroat sig mycket för, så jag är väldigt tacksam över att de går dit. Över att skolan gjort bedömningen att det är rätt, just nu. Jag har dock den största respekt för att människor sitter i karantän – både påtvingad och mer frivillig. Ändå vill jag tro att vi alla behöver en paus i världskrisen för att hitta lite energi och kraft. Då kanske min uppgift kan vara att bjuda på lite inspiration, pepp, tv-tips och förströelse? Ett nytt avsnitt av Säker stil-podden som ger en skön paus, ett skratt och nya tankar. Ja, till och med något så ytligt som en urnöjd selfie efter träningspasset, eller en peelande ansiktsmask som jag hann med när barnen lekte kuddkrig i vår säng?

Liksom alla andra, så knarkar jag nyheter, statistik och artiklar och läser å mycket jag bara kan – men någon expert på virus och folkhälsa är jag verkligen inte, varför jag inte vill använda min plattform till att sprida åsikter om detta. Sunt förnuft, ja. Åsikter? Jag förlitar mig i nuläget på den information och de riktlinjer som gäller och givetvis, vi måste alla ta vårt ansvar och vara extremt noga med hygien, vara hemma när vi är sjuka eller känner symtom och noggrant följa utvecklingen.

Så, vill man ha en dos vardagsliv, pepp och flärd så finns jag här. Ja, till och med ett och annat beauty-tips, boktips eller stiltips. Väldigt glad över att ni är många som uppskattar det. Vill man inte ha det, så väljer man bort det. Och var snälla mot varandra. KOMMENTERA GÄRNA!

Tänker liksom att det är sjukt bra?

Ebba, du skriver och säger ofta att du ”tänker” saker och ting, varför? När man skriver eller säger något är det ju underförstått att man har tänkt. Onödigt och tjatigt att du säger och skriver det hela tiden. Ganska vanligt numera tyvärr bland bloggare o poddare

Alltså, jag fick mig en grammatisk tillsägelse såhär på måndagen – och ja! JAG VET! Haha, jag tänker (förlåt…) att detta kanske låter märkligt men jag blir ofta grammatiskt irriterad på mig själv. För jag hör ju hur många liksom som slinker in i ett poddavsnitt och förundras över hur många ”sjukt” jag lyckas få ur mig. Haha. Givetvis har jag redan ”tänkt” när jag skriver något, på samma sätt ”säger” jag ju inte saker här i textform – jag skriver dem. Så, jag ber härmed min underbara lärare i svenska, Britt-Marie, om ursäkt för alla ”tänker” och tja, lovar att försöka skärpa mig. Dock inga garantier, för jag skriver med ”mitt” språk här och det är en av de fina sakerna med en egen plattform: Min blogg – jag skriver på mitt sätt.

För övrigt, så måste vi stanna en liten stund vid grammatisk. Som jag uttalar: grammattisk, alltså med ”att”-uttal. Inte ”dramaaatisk” eller ”matemaaatisk”. Varför vet jag icke och kanske är det också fel?! Slut på dagens grammatiska resonemang. Åter till livet, verkligenheten och den brinnande Corona-krisen. Som just nu präglar exakt allt som händer i mitt huvud, min inbox och livet som egen företagare. Givetvis allra mest de sjuka och de i riskgrupperna men i förlängningen oss alla.

KOMMENTERA gärna, om hur du… Förlåt, tänker kring detta!?

Nu tar jag tag i detta – tre barn senare, Ebba 2.0?

Nu tror jag kanske att det händer. Jag vill egentligen INTE skriva ”kanske”, för jag VILL ju bestämt att detta blir våren (året?) då jag äntligen prioriterar mig själv, min hälsa och min kropp. Men eftersom jag försökt så många gånger nu och jag aldrig lyckas hålla i det – så har jag lite svårt att tro på mig själv. På att jag ska unna mig själv, att prioritera mig själv!

Jag är ju expert på att se till att livet kommer emellan och sedan knuffar jag snabbt ner mig själv, min kropp och min hälsa på priolistan. Bokar av träningen, ställer in, kastar i mig ostsmörgåsar till frukost och skippar lunchen för att klämma in ett möte till, för att sedan bli vrålhungrig och ja… There we go. Så har livet sett ut. Nej, rättelse: Så ser det ut. Sedan ganska många år tillbaka. Genom tre barn, bolag som jag dragit igång, en lång rad fantastiskt kul projekt, böcker och ja, genom sååå mycket. Hela projektet Säker stil och det underbara team av kollegor som Emilia och jag idag jobbar med.

Jag ångrar egentligen inte en endaste prioritering jag gjort, för då hade de här åren förmodligen inte varit så framgångsrika. Jag trivs med den jag är, som jag är, som jag ser ut. Är himla stolt, till och med. För det kanske låter knäppt men mycket av det jag gjort handlar om väldigt, väldigt många timmars jobb, extremt mycket tid och slit, som liksom gått ihop – med barnen – genom att jag prioriterat jobbet. Basta. MEN istället för att älta vad jag kunde gjort bättre, för mig själv och mitt välmående, så försöker jag blicka framåt och känna peppen att ta tag i detta. Den goda cirkeln med träning, mat och måendet och att ge mig själv tiden att komma i form. Att hitta andra belöningar än att ge efter för kvällssuget efter glass, att unna mig att bli starkare och piggare. Min försenade födelsedagspresent till mig själv, som räcker hela året!

Japp, det känns till och med riktigt kul detta. Till och med helt alright att vara absolut osmidigast på hela träningspasset i eftermiddags. Jag gjorde det ju, jag var ju DÄR! Jippie! Energin jag får av det är värd allt!

Har redan fått bra pepp och feedback från min syster Amy, som ju jobbar med livsstilsförändringar till vardags med sina patienter. Steg ett är givetvis att sätta upp rimliga mål, analysera utgångsläget och att konkretisera målen för mig, kortsiktigt såväl som långsiktigt. Nej, detta kommer icke att bli någon hälsoblogg eller så – men givetvis uppdaterar jag. Nu så, nu kör vi!

KOMMENTERA GÄRNA!

Pusslet som saknar bitar

Sen kväll och jag vill börja med att säga TACK för värmande ord, pepp och kommentarer. Livet kom emellan här, därav lite kasst med uppdateringar.

Jag är nästan alltid positiv (ibland lite jobbigt optimistisk) och peppad – men ibland dippar jag, orken försvinner och tankarna väller fram och sedan jag inte kunde resa mig upp från en stol en fredagsmorgon för ganska precis ett år sedan, så lyssnar jag på de där små signalerna. Tar ett kliv tillbaka, tar en sak i taget och tar hand om mig själv lite extra. Tränade ikväll, så svetten rann, sedan såg barnen och jag hela ”Lejonkungen” och åt smörgåsar och drack te under täcken i soffan. Fast jag borde förberett morgondagens viktiga frukostseminarium där jag ska medverka i en panel. Det kändes bra, eftersom jag ändå vet att det blir bra imorgon. Har redan läst materialet, frågorna och funderat ett par varv. Ja, nu efter några dagar av mycket… Av allt, så känns det bättre. Det ljusnar.

Jag sitter verkligen inte inne på någon magisk formel till livets stora kamp, om det där pusslet. Som för övrigt saknar bitar. Så är det ju bara. Vilket jag faktiskt är helt okej med. Det är underbart att försöka pussla ändå, eftersom det är så många underbara bitar som ändå FINNS här. Barnen. Min familj. Ett jobb jag älskar. Vännerna som finns där, finns kvar. Böcker att läsa, serier att se, texter att skriva, idéer och drömmar. Människor omkring mig att genomföra drömmarna med. Ja, alltihop. Det som tillsammans blir meningen med allt, helt enkelt.

Nej, nu ska jag sova några timmar. Hoppas att Ernst inte nattvandrar. Imorgon bitti ska det bli spännande att prata jämställdhet, livspussel och yrkesliv med Ardalan Shekarabi, socialförsäkringsminister, och Therese Svanström som är ordförande TCO. Håll tummarna för mig klockan åtta!

En egoistisk längtan

Hej från kyligt gyllene vackert eftermiddagssoligt Stockholm och oj, som jag njöt av att komma hem. Komma hem till stöket och ”att göra”-listorna efter fem dagar på resande fot och fullt schema? Utan tid för mail, blogg och annat? Njae. Not so much. Men att komma hem till barnen, som jag längtat ihjäl mig efter? Det var bubblande härligt, tårarna rann när jag fick en gosig, lång kram av vår lille 7-åring, som liksom inte ville släppa taget.

Det var en helt EGOISTISK längtan, jag längtade bara efter att ha dem nära. Mig. Trots att jag visste att de hade det hur bra som helst, ja, ett fantastiskt sportlov i Sälen hos mormor och morfar på Harstigen. Sol, snö och massvis med roligt på en plats där de verkligen känner sig som hemma, alla tre. Där man kan vara utomhus i snöhögarna genom att bara dra på skor, jacka och öppna dörren – och där mormor gör våfflor och serverar smörgås och varm saft på bänken utanför huset. Där luften är frisk, de sover gott och läste sina läsläxor varje dag!

Det var också väldigt skönt att inte komma hem söndagkväll, utan ha lite ordentligt helt tillsammans allihop. Det blev en utflykt till Skansen…

…Ernst vill just nu helst stå upp i vagnen och hålla utkik! Icke sitta. Alls. Här är vi på väg dit på bussen. Johan tog med Marianne till ridningen och jag tog med pojkarna till Skansen, min kompis Malin och hennes två barn följde med. Sedan…

Landade vi alla hemma hos oss, för maxat Mello-mys i soffan. Vem ska vi nu heja på i finalen?! Ja, detta tåls att funderas på i veckan. Hur som helst, lördagsgodis inhandlades på vägen hem, till middag blev det enkel kycklinggryta med ris. Som härligt nöjda barn slukade efter en heldag utomhus. Älskar Skansen, vi fastnade också på Cirkus-skolan och Ernst blev lycklig när han fick åka den gamla bilbanan.

En fin helg och en perfekt avslutning på ett väldigt fint sportlov. Nu kör vi, en väldigt intensiv mars månad väntar med MYCKET spännande som händer, här och i mina andra kanaler…

Mina fem auktionsköp – är jag 100% förutsägbar?

Haha, jag älskade ju det här inlägget hos Elsa Billgren – och tänkte att, tja, eftersom det råder total inrednings-snurr i mitt huvud just nu, apropå DETTA projekt. Så då bjuder jag på fem drömköp på auktion, från mig till mig?! Voilá, får se om jag kan överraska eller om jag är fruktansvärt förutsägbar. Jag misstänker det sistnämnda. Men ni avgör…

Here we go. Så, först ut ett underbart skåp av David Rosén i Futura-serien, producerad av Nordiska Kompaniet. Bakom dörrarna (med gröna tofsen på nyckeln!) gömmer sig skåp, hyllplan och lådor. Tänk att gömma en ful skrivare i en sådan här…

Skvader Media – Photographer: Rickard Olausson

Men egentligen behöver jag ännu mer förvaring. Behöver ett par snygga bokhyllor som är stabila, schyssta och har bra andrahandsvärde. Med tanke på andrahandsvärdet, så hade drömmen varit Josef Frank-bokhyllorna med grön rygg, som stod i farmor och farfars hus på Marstrand där vi växte upp på somrarna när jag var liten. Älskar, älskar, älskar de där bokhyllorna men de kommer himla sällan ut, suck. Tänk att man så ofta dras till möbler som framkallar minnen? Allt mer, vartefter åren går, tänker jag.

Nej, den här Carl Malmsten-soffan i klassiska modellen ”Samsas” i underbart vackert rosa ulltyg passar absolut INTE nånstans…

Varken hemma eller på kontoret, men herregud, så härlig. Och rosa fåtöljer sedan då. Åh. En sådan ensemble vill jag ha till Emilias och mitt Säker stil-drömmiga kontor och showroom en vacker dag? För det kan väl inte BARA vara beige och ljusgrått där, snälla Emilia?!

Näst på tur, nåt som faktiskt behövs. En golvlampa till kontoret. Japp, Josef Frank var det här, tack. ”Josef Frank” = min standardsökning på Barnebys sen… Ja, sen så länge man överhuvudtaget kunnat ägna sig åt att surfa timmar på online-auktioner. Just lampor tycker jag är lite läskigt att köpa på auktion, eftersom man inte alltid vet hur det är med el och funktion och det jämt står ”Ej funktionstestad” men exakt den här hade gärna fått flytta in.

Trasmattor, älskar trasmattor! Älskar också grönt, älskar imponerande kvinnliga textilkonstnärer (Astrid Sampe! Viola Gråsten! Joy Zandén!) och alltså älskar jag allt med denna skönhet av Margit Thorén formgiven på 40-talet för Firma Svenskt Tenn. Margit Thorén designade också det numera klassiska, slitstarka möbeltyget Vägen tillsammans med Estrid Ericson, för Svenskt Tenn, 1949.

Åh, denna till huset i Falsterbo alltså. Dröm!

Apropå grönt, så ser jag ju redan bokhyllan framför mig på kontoret – och så, förutom böcker och vävda Bookbinders-boxar för alla småsaker, viktiga papper, kvitton och pryttlar, så ska där såklart stå vackert lergods. Drömmen för mig är alltid Hans Hedberg eftersom han var min mormor och hennes syster, tant Gretas, goda vän. Hans föremål fyller mig med sånt välbehag, så mycket barndomsminnen. Men det är alltid alldeles, alldeles för dyrt. Till och med minsta lilla ägg eller skrin. Jaja, vackra är de hur som. Men det finns mycket vackert!

Apropå en kommentar om att bokhyllor bara ska innehålla böcker? Här hemma är det FULLPACKAT med enbart böcker i våra bokhyllor, på kontoret vill jag även att det ska rymmas lite annat. Vackra ting och ja, saker som är relevanta för mina bolag och min verksamhet.

KOMMENTERA! Var jag 100% auktions-förutsägbar här eller inte?!