3,8 kilo engelsk miniprins

3,8 kilo engelsk miniprins är härmed levererad. Så skoj! Imorse åkte Kate in till sjukhuset och en minut över elva kom han, lillebror till George och Charlotte. Hurra för den lille prinsen och hurra för att allt tycks ha gått bra! Snart, snart, snart så får vi se 2018 års upplaga av den här bilden också, här med lilla Charlotte, född 2015…

sdltc2eeca0_NormalPreview

Och här med lille George i famnen, född i juli 2013. Åh, det går aldrig att ta miste på lyckan över en nyföding. Även om mitt hår inte var i närheten av så välfönat som Kates, så minns jag den där marsdagen ifjol som igår. Och den där februaridagen. Och den där aprildagen. Man glömmer aldrig. Så fint!

sdlszec5a07_NormalPreview

Man älskar ju också att de utanför Buckingham Palace sätter upp en kommuniké om födseln, ganska långt från ett sms – eller vad säger ni?!

sdltcc3b74a_NormalPreview

Ja, de håller på sina analoga traditioner våra kära kungligheter. Och nånstans måste man ju älska det – och förstå, eftersom det är sådant här som håller mystiken och sagan levande…

sdltcc3b750_NormalPreview

Foto: Cathal McNaughton / TT, Suzanne Plunkett / TT, Stefan Rousseau / TT.

Och NU ska det förstås tippas babynamn. James tippar många, det är väl för tråkigt?! Jag tänker att Albert vore fint. Efter drottning Victorias man, prins Albert. Tillsammans med Arthur är Albert också det som toppar ”gissningslistorna”. Hmm, något traditionellt blir det garanterat. Vad gissar ni på?

KOMMENTERA!

Sluta amma – när är man redo?

Det ordnar sig, du kommer att MÄRKA när det känns bäst för dig och ditt barn att sluta”. ”Tänk att du kunnat amma såhär länge, det är väl toppen”. ”Rätt var det är så har ni slutat”. ”Du kommer att känna när babyn är ointresserad, det kommer naturligt…”.

Så många kloka ord sägs om att sluta med amning. Som får det att låta så enkelt. Ändå känns det inte alls så himla enkelt, naturligt eller självklart när det nu börjar närma sig slutet med min minsting. Usch, jag blir ledsen bara jag tänker på att det snart är sista gången. Sista gången nånsin. Kanske låter det galet, han har ju fyllt ett – men så känns det. I hjärtat.

_DSC5641

Foto av fantastiska Kate Gabor. Om vi backar lite först. För mig har amning ju aldrig varit någon ”walk in the park”. Jag har behövt hjälp, stöd och dunderkurer, jag har åkt in till amningsmottagningen, torkat tårar, svettats i febertoppar och gnisslat tänder över den gnagande smärtan. Jag är nämligen en av de som drabbas av mjölkstockningar. Ni som vet, ni vet. Nu med tredje barnet tänkte jag många gånger att: nej, jag GÖR det inte. Jag låter inte amningsproblemen ligga som en blöt, grå filt över de första två månaderna.

Sedan, när amningen väl fungerat smärtfritt? Då har jag kunnat amma på i många månader – och jag har verkligen njutit av det. Av närheten, av det praktiskt – maten alltid med!

I tolv månader i sträck nattammade jag min lillbaby. Tills jag höll på att bli galen (och en väldigt irriterad, matt mamma, fru och människa) av sömnbristen. Att att vakna en gång i timmen, ibland vaka hela nätter eftersom jag också var hans napp. För snart en månad sedan fick jag nog, jag förklarade för Johan att vi måste hjälpas åt med detta och att vi måste ha en strategi – efter två veckors envist kämpande och teamwork, med en hel del bakslag, blev jag av med nattamningen.

Nu ammar jag en sväng på morgonen och ibland också lite på kvällen, en stund före läggdags vid åtta. Mest för närhetens skull, men också för att lillbabyn då – pyjamasklädd och gosig – klamrar sig fast vid mig och vill amma. Samtidigt, så känner jag ju att han är större nu. Om det krisar, så slänger jag honom fortfarande upp i famnen när vi sitter på en restaurang (har aldrig varit särskilt brydd med sådant) men snart så känner jag att det nog är ”färdigammat”. Helt ärligt, för att det känns mindre ”accepterat” rent socialt att amma en 1-åring men också för att jag sakta, kanske börjar bli redo att sluta själv.

På fredag åker jag till USA och blir borta i sex dagar. Jag vet ju att Ernst kommer klara sig galant utan amningen. Ska nog ändå packa med en sådan liten handpump, så att jag inte åker på en mjölkstockning. Sen när jag kommer hem känns det kanske inte ett dugg konstigt att sluta?! Jag vet faktiskt inte riktigt ännu. Tack och lov att alla åldrar och faser i livet har sin charm. Och att jag med tredje barnet på någon märklig vänster inte är så smärtsamt sentimental. Jag njuter ändå så av alltihop, på något sätt, att jag för det mesta är MER tacksam över att jag får vara om detta, än över att det samtidigt passerar förbi? Låter det helt snurrigt?!

KOMMENTERA!

Ett mail jag blev glad för

Artikeln innehåller affiliatelänkar. Samtliga produkter är valda av mig /

En galen späckat mötesdag – men en väldigt rolig sådan! Idag känner jag flowet. Nu jäklar. Och nyss när jag kollade mailen (jag VET, måste gå tillbaka till min strategi med att bara kolla mailen när jag faktiskt har tid att svara – är bara INTE där just nu…) så fick jag ett sådant himla fint mail. Måste dela med mig.

Ebba Kleberg von Sydow Foto Emily Dahl-4Hej Ebba! Jag vill bara hälsa att jag köpte din gravidbok och lusläste den över en kaffe och bakelse på kafé i vecka 8. Fantastiskt fin och bra läsning! Noll pekpinnar och så mycket bra information. Som förstagångsgravid utan gravida vänner kändes det så oerhört skönt att få läsa om så mycket av det jag funderar över och tänker på, i min ensamhet. Även om jag har en jättefin sambo så kan han som man inte riktigt förstå hur det känns (tänker jag mig). Så, jag ville bara tacka för en jättefin bok som verkligen tillförde något för mig och för min graviditet. Kram från S

Åh, jag blir alldeles lycklig över sådant. Att någon tar sig tid att skriva, ja i första hand: att som gravid faktiskt unna sig den där ensamstunden på kafé. Med en kaffe och en bakelse och sedan, att låta sig sjunka in i tankarna och känslorna. Härligt! Om man nu är där – och vill det, givetvis.

Ebba Kleberg von Sydow Foto Emily Dahl-17Bilderna på mig och magen tog duktiga fotografen Emily Dahl. Och min gravidbok, den hittar du på Adlibris såklart – nu till kampanjpris, bara 99 kronor! Fler tips på presenter till gravida hittar du HÄR.

Och apropå bilden ovan? Pennkjolen, mitt klart bästa gravidplagg. En svart i trikå (jag köpte Lindex variant med bred mudd), som är skön till vardags + en lite roligare, kanske i färg. Lovar, det – och en svart tight basklänning som den här från Lindex – tar dig genom hela graviditeten…

Perfekt present till gravida

Artikeln innehåller affiliatelänkar. Samtliga produkter är valda av mig /

Fick en tår i ögat i helgen när en tjej (som jag följt på Instagram länge!) fick en efterlängtad baby. Sån svindlande lycka ändå, så underbart, varje gång allt går väl. Ett nytt litet liv, en liten flicka brev det. Tänkte apropå det passa på att tipsa om present till gravida!

Okejrå, börjar faktiskt med min egen ”Ebbas gravidbok”min egen ”Ebbas gravidbok” som nu kampanjas på Adlibris för bara 99 kronor. Är så himla stolt över den och lika glad varje gång ett mail dimper ner, från någon som tackar för boken. Det går rakt in i hjärtat – för boken är skriven rakt ifrån hjärtat. Ärligt, utan pekpinnar och helt utan filter om allt som har med graviditet att göra. Jämställdhet, relationen, kroppen, känslorna.

IMG_7226

Ge bort boken med ett sidenband runt, kanske en god mörk choklad till. Eller, ge bort en klassisk Moleskin-bok att anteckna tankar i, om babyn i magen och graviditeten!

Ge bort något storlekslöst, som piffar upp looken! Som en rosa lurex-strumpa från Filippa K, eller en en snygg liten sidensjal, som man kan ha i håret eller runt halsen.

Skäm bort den gravida med något härligt. Till exempel Lernberger Stafsings grymma, återfuktande hårmask. Eller ett fint läppstift eller nagellack! Sådant blir man himla glad över när man känner sig trött, tung och… gravid.

En gravidpresent som aldrig slår fel? Härlig olja för den växande magen. Jag gillar Estelle & Thildes, dessutom superfin förpackning att ge bort! Maria Åkerbergs ”Lovely Mother”- olja är också härlig, jag körde den på hela kroppen. Söt present är också Burt’s Bees pepparmintssvalkande kräm för gravidtrötta fötter och ben.

_DSC1658-bw

Foto på mig och Ernst, fyra dagar gammal, av Kate Gabor. Apropå krämer och oljor, så vurmar många beauty-proffs för att den här krämen från Clarins ska motverka bristningar – och frågar ni mig, så är jag nog lite av den klassiska skolan. Alltså, det tråkiga med ärliga svaret: det handlar till stor del om hormoner. Man kan trösta sig med att mellan 75 och 90 procent av alla gravida får bristningar. MEN att kräma in och olja skadar ju inte, det är skönt och avslappnande och kan absolut förebygga, samt att huden återfuktas och känns smidig.

Kunglig direktsändning (och ett fint minne)

Hittade den här bilden när jag letade efter något helt annat (alla dessa bilder som svämmar över mitt liv…) och blev så glad. Ingen tjusig proffsbild men jag minns känslan som om det vore igår. Minns precis den här stunden, jag var just klar med en lååång direktsändning ute på slottsbacken. Utanför Stockholms slott. Solen gassade. Allt hade gått jättebra!

2012-05-22_1337691391

Och just då kom barnflickan som hade rullat runt Marianne i vagnen dit. Marianne – fin i sin blommiga sommarklänning – sträckte ut sin små knubbiga armar där hon satt i vagnen och jag rusade bort, tog upp henne i famnen. Hon var nog mest intresserade av mammas vattenfall till silverhalsband…

Helgstressen (och ursäkta opeppigt inlägg)

Ber om ursäkt för ett inte… Så himla peppigt inlägg här. Men ni får stå ut. För måndagskänslan sköljde över mig imorse. Paniiikmycket att göra. Räcker inte till. Hinner inte. Roliga grejer, spännande projekt, en helt makalöst cool förfrågan. Massvis med bra alltså. Och kul. Superduperkul. Men jag då? Inte det minsta utvilad. Utan helt jäkla slut.

Vi hade en härlig helg men den innehöll NOLL tid för återhämtning. Asså verkligen noll. Kompisar från London på middag i fredags, hemma hos oss. Lördag? Ärenden på stan, jag drog iväg och klippte barnen (välbehövligt) när Johan röjde och städade hemmaplan (ännu mer välbehövligt). Bort på tidig middag till goda vänner, underbart trevlig kväll det med. Pasta, italienskt plock och massa skratt. Fick energi och tusen idéer, då värdinnan Ebba är en grym entreprenör. Söndag – barnkalas hemma i två timmar. Lyckliga barn, jag körde femkampen och Johan konstaterade att jag vore perfekt som programledare för ”Wild Kids”. Hehe. En timmas break innan söndagsmiddag för svärföräldrar, mamma och pappa.

Ernst har sovit USELT. Nu senast inatt: gallskrek vid 03.45, fick till slut amma, försöka blunda lite med sugpropp på bröstet och ryggen mår som den förtjänar idag. Aj, aj, aaaj. Skulle vilja bli utdragen i ett skuvstäd.

Summan av kardemumman? Får icke ihop sådant här socialt schema och hans sömn. Såklart. Tröttheten idag är… Som en betongkeps, typ. Varken stilsäker eller bekväm, alltså. Det blir lätt såhär med helgerna: så mycket roligt man vill hinna med. Tre barn. Två vuxna. Så vips, är allt bokat. Även om jag mår bra av fullt upp, så njuter jag ändå otroligt mycket av en lugn fredagskväll. Hemma. Med plockmat. Mysbricka. Te. Barnen somnar i soffan framför Let’s Dance.

Nu njuter jag i alla fall av att sitta på kontoret. Aaah! Har just gjort en stooor Lungo-latte åt mig själv i mitt rosa älsklingsporslin. Mamma och pappa är kvar i stan några timmar till (innan de åker hem till Göteborg) och rullar Ernst i vagnen, hämtar barnen på skola och förskola. Nu: försöka komma ikapp, sortera stressen som flyger som pappersplan i hjärnan. Ska börja med det mest effektiva: att skriva en ordentlig LISTA. På papper. Som jag har i plånboken och kan bocka av. Japp, vi börjar där!

KOMMENTERA!

Falsk krupp (och en hemsk natt)

Mitt i de magiskt härliga dagarna häruppe i Sälen, så blev 5-åringen ynklig och hängig. Den där känslan när man som mamma VET att nåt inte stämmer. Stackars liten, benen vek sig i ankarliften, han kämpade verkligen ”mamma, jag orkar en gång till” men sedan somnade (däckade!) han i mitt knä så fort jag burit in honom i värmestugan borta i Hundfjället… Blev liggande i min famn som en baby.

img_8166

På kvällen blev andningen rosslig, hög feber och sedan kom de hemska väsande ljuden i luftrören. Usch. Torr hosta, varm och helt utslagen. Eftersom han haft varianter av detta i omgångar när han var två år, även när han var tre år, så känner jag igen det. Ända sedan han var liten har han åkt på sådant här, då och då, i samband med förkylningar. Det sätter sig ofta just på luftrören, på honom. Ibland har han fått luftrörsvidgande, det hjälper och det går över. Ändå blir man så hemskt orolig. Varje gång!

Tack och lov var mamma där, det kändes skönt. Och lillpojken är själv en ganska lugn typ, han jagade inte upp sig trots hostan och jobbiga andningen. Vi fick i honom lite saft i sugrör (gäller att få dem att dricka) och såg till att han satt upp, så gott det gick. Att sitta upp hjälper också. Bäddade i en fåtölj åt honom, jag la mig på soffan bredvid under en filt och vakade hela natten. Sov på riktigt med ett halvt öga öppet. I panikfall hade jag fått bära ut honom i minusgraderna en stund. Trots att det inte finns några vetenskapliga studier kring kall luft och falsk krupp så brukar det hjälpa.

Idag mår han bättre, så lättad mamma här! Men fy, så läskigt det är när det har med andningen att göra. Nu håller jag tummarna för en god natts välbehövlig sömn här – och tackar för att det är något sånär påskovslugnt imorgon, för min del.

KOMMENTERA!