Sömnmetoden som fungerar – finns den?

Sitter här i soffan och njuter av tystnaden. Borde verkligen kasta mig i säng. Akut. Men måste bara få landa här. En liiiten stund. Trött i hela kroppen, sådär trött att det värker i rygg och axlar. Stel, lite frusen. Aj. Känns som en nackspärr på gång på hela höger sidas axelparti (lagom till stor fotografering på torsdag, oh no!) men de senaste månaderna är detta numera nåt slags normalläge. Tack vare denna lilla älskade skrutt…

IMG_3453

Här ser du kanske ”tja, en baby i en säng”. Men icke. För mig är detta en HISTORISK bild! För klockan är just nu efter tio. Ernst ligger INTE klistrad intill mig, med bröstet som napp. Han ligger i en egen säng. Kors. I. Taket. En Babybjörn resesäng förvisso, som står i vårt sovrum intill Johans och min dubbelsäng. Men han ligger där, just nu – och har gjort så i nästan en timma. Bara vaknat till en gång och gnytt.

I helgen fick jag nämligen nog av sömntortyren, det vill säga det faktum att min lillbaby ENBART somnar med bröstet och ligger intill mig hela natten. Småäter, vaknar till otaliga gånger, vänder sig, gnyr, vill snutta. Nonstop. Min trötta rygg som i ett skruvstäd, upphackad sömn i halvtimmar. Nu orkar jag snart inte mer. Så nu måste vi försöka ta tag i detta, min kära baby och jag. Har fått tips av snälla kompisar om böcker och metoder men jag mäktar inte med att läsa en hel sömnbok just nu, blir liksom matt av bara tanken. Så nu känner vi oss fram. Inatt härdade jag ut till klockan två, baby grät, jag tröstade, baby somnade om till slut, om och om igen. Johan, som skulle upp strax före sex för att hinna med ett tåg, fick sova i ett annat rum. Ingen idé att vi båda sover uselt, liksom. Nu får vi se hur länge jag orkar inatt, tar lite i taget.

Nu ska jag försiktigt smyga in och krypa ner. Och försöka somna. Inatt låg jag bara spänd som en fiolsträng och VÄNTADE på när han skulle vakna nästa gång, inte supersmart. Var en vålnad imorse när jag kokade gröt till barnen, lämnade på förskolan och sedan tog bussen ut till skolan med vagnen och dottern. Höll nästan på att somna på bussen, var tvungen att gå en rask promenad med vagnen i minusgradiga kylan för att vakna till. Den där hemska typen av trötthet efter tio månaders usel sömn alltså, den är inte nådig.

Och jo, det är mitt tredje barn – men ändå tycks jag ha glömt. Eller så är bara alla barn väldigt olika. För någon expert känner jag mig då RAKT inte som just nu. Suck. Alla ENKLA knep och tips emottages tacksamt