”Varför visar du plötsligt barnen i sociala medier?”

Det har kommit en hel del frågor kring det här, så jag tänker att jag besvarar er i ett inlägg istället. Jag pratar förstås om att jag numera visar bilder på våra barn här i bloggen, och på Instagram. Ja, helt enkelt att de får vara med. 

Okej, lite bakgrund. När är jag blev mamma första gången var det verkligen en vattendelare – är du “en sån där influencer-mamma som visar barnen” eller “en klok förälder som väljer att dölja barnens ansikten i sociala medier”. Instagram var helt nytt, rädslan och diskussionen handlade mycket om vem som skulle kunna få tag i bilderna? Vad skulle hända med bilderna om de kom i fel händer?  

Då tackade jag för det mesta nej till att vara med i sammanhang där det var fokus på vår dotter. Jag visade söta bilder på fötter, på hennes kalufs, på håll och ja, helt enkelt bilder där jag kände mig rätt trygg med vad man såg – och vad man inte såg. Jag hade med henne i ”icke-digitala” medier, såsom våra egna kokböcker och även reportage och omslagsjobb för Mama.

Klipp till idag, åtta år senare och här sitter jag med tre underbara barn som är hela mitt liv. Jo, jag älskar mitt jobb men livet kretsar ändå kring dem. Allt utgår någonstans från dem. Och just det tror jag är nyckeln till att det plötsligt inte längre kändes det minsta konstigt att inkludera dem även i mina sociala kanaler. Ledordet i allt jag gör, allt jag skriver och allt jag skapar är äktheten och att kunna vara ärlig med livets bergodalbana. Så, när barnen är en sådan viktig del av det så är de också en naturlig del här. 

Sedan tänker jag också att det digitala klimatet har förändrats? Det som kändes helt okej i en fysisk, vacker kokbok då – det känns helt okej idag här, i bloggen och på Instagram. Farhågorna jag hade för åtta år sedan, de har jag inte på samma sätt idag. Barn idag växer upp med helt andra sociala kanaler, en ny verklighet. På gott och ont givetvis. Men det är ett faktum. Det är en så naturlig del i barnens liv med bilder och sociala medier – och såklart en stor del av mitt liv. Min passion är att skriva, inspirera och skapa innehåll utifrån min vardag och helt plötsligt blev det ett naturligt steg att inkludera barnen i det. Kanske är jag helt fel ute, men plötsligt kändes det liksom mer krystat att INTE ha med dem? Jag har alltid utgått från mig själv, jag gräver där jag står. Då blir det bäst. Alltid. Jag vill verkligen understryka att jag kanske har helt fel – men att jag till stor del litar på min magkänsla, i kombination med en stor dos eftertanke. I detta liksom i mitt föräldraskap i stort.

Så, vad händer om de inte vill vara med? Självfallet kommer jag aldrig tvinga dem, utan försöker alltid se till att det ska vara lustfyllt, skoj och enkelt. Helt utan krav på prestation. I de åldrar de är nu, så är det rätt enkelt. Jag ser det lite som att de får följa med mamma på jobbet. Hittills har det varit spännande och skoj. Betydligt roligare än att hänga med till pappas kontorsjobb och sitta med pysselboken i ett mötesrum … En sak är dock viktig, då jag bland annat fotograferar samarbeten med barnkläder. Här är jag verkligen supernoga med att aldrig fokusera på utseende eller prestation i relation till det. På samma sätt är jag himla noga med detta som förälder. Det handlar trots allt om en av de svåraste och viktigaste uppgifter man har: Att bygga en självkänsla som sitter på insidan av den där lilla kroppen, som inte är kopplad till utsidan. 

Jag vill också här passa på att credda Polarn O Pyret, som jag är så glad och stolt att jobba med. Alla gånger då jag varit på deras fotograferingar är de fantastiska på att fånga barnen i lek och bus, i farten. Aldrig poserande, alltid med skratt. Min inställning till barnen och kläder generellt har också alltid fokuserat på funktion: “Funkar de här byxorna bra att springa i, kan du testa?” “Är jackan mjuk och skön?” “Går det att göra en snabb kullerbytta i de här kläderna?” – och sedan har fotografen Lisa Höök som vi känner väl varit där, hon är fenomenal på att fånga stunden. För omtagningar och barn är sällan en bra kombination, i alla fall icke med mina … 

Det som varit underbart kul är gensvaret jag fått sedan jag valde att inkludera barnen mera här. Det värmer så. Till 99% – nej, faktiskt till 100% – så sprider det sådan glädje och om det kan göra bara en persons pendling till jobbet lite roligare när en fullständigt orädd Ernst rusar fram och matar en jättestor häst, så tja, då tycker jag i alla fall att det är underbart. Livet, liksom. Att kunna glädja, peppa och inspirera. Ett skratt som smittar av sig.

Den dagen de inte vill vara med, så behöver de inte det. Det är för mig väldigt, väldigt enkelt. Tror mig också vara rätt lyhörd med detta, med tanke på mitt ändå lite speciella yrke. Jag har valt min vardag, barnen ska få välja sin – ja, i och för sig är det ju deras lott i livet att ha mig som mamma, men men…

Men tänk om jag gjort jättefel? Om jag ångrar mig då? Ja, så kan det vara. Så kan det bli. Vi gör alla så gott vi kan, tänker jag. Alla väljer vi olika i den här frågan, jag respekterar till fullo allas val här. Idag känns detta helt naturligt, roligt och rätt för mig, för vår familj och för den person jag vill kunna vara här: Mig själv, med allt vad det innebär. Utan begränsningar. Sinkat och osminkat, genom tårar och lycka. För det här mitt liv. Ni får hänga med. Då vill jag att ni ska kunna ta del av HELA mitt liv där min familj är en naturlig och STOR del av det. 

Jag kanske ändrar mig imorgon om något händer. Och vad händer när de är tonåringar? Ingen aning. Det tar vi då. Puh. Hjälp. Men jag hoppas innerligt att jag även då har en plattform som denna, där vi tillsammans kan diskutera, analysera och få älta livet som det ser ut då. Eller vad säger ni, hänger ni med?!

Jag måste ju avsluta med en bild på barnen – och en oväntad uppsida med att ha med barnen på jobbet ibland. Nämligen att jag har en uppsjö av härliga bilder, vilket faktiskt gjort att jag inte alls är lika stressad med att dokumentera med mobilen jämt och ständigt. Här är en riktig favorit från i somras, som jag alltid blir lika glad av:

Åh, vad jag längtar efter vår lådcykel nu… KOMMENTERA GÄRNA!

Ord och inga visor från kungen

Så kom det, beskedet som jag – och säkert många med mig – ändå någonstans gått och väntat på. Prinsessan Madeleine och prins Carl Philips barn får inte längre ta del av anslaget till kungahuset, de ÄR fortsatt en del av den ”kungliga familjen” men INTE en del av det officiella kungahuset. De ”tas inte i anspråk av officiella uppdrag som kommer an på statschefen” vilket alltså betyder att de inte kommer att jobba som kungligheter till vardags. Och i den mån de ändå gör det, inte få betalt för det.

De kommer att betraktas mer som privatpersoner, vilket innebär att de kan ta anställning eller – kanske mer troligt – starta eget företag. Tja, skriva barnböcker. Den friare rollen innebär också att de INTE kan förväntas få sin framtida försörjning tryggad. Just detta är faktiskt den stora omställningen, tänker jag. De har biljetten in – men sedan måste de förvalta den själva. Vilket kanske inte prinsessan Leonore går och funderar över just nu, men som ändå blir något de lär reflektera över framöver?

Så, får de fortfarande vara ”prins” och ”prinsessa”? Ja, de behåller titlarna men sedan blir det precis som med kungens syster, prinsessan Christina. Alltså, de förlorar sin ”Kungliga höghet”-titel och när prinsessan Adrienne gifter sig och får barn, så går titeln inte vidare i arv. Utan hennes barn får ett vanligt efternamn. Men till skillnad från oss vanliga dödliga exempelvis antagligen en livslång räkmacka in på Nobelfesten och givetvis kommer de – i de mån de vill – synas på familjehögtider och firanden. De kan säkert också få en lämplig villa på Djurgården, om det skulle behövas.

Frågan om kungahusets avgränsning har ju legat på bordet hos politikerna sedan 2017 men skjutits framåt. Och gjorde alltså kungen det klassiska pr-knepet att förekomma (för man kan ju gissa att beslutet skulle ha blivit att avgränsa den). Väntat också med tanke på att det nyligen skett i Danmark, där kungahuset 2016 meddelade att prins Christian, kronprins Frederiks äldsta son, är det enda av drottning Margrethes barnbarn som förväntas få apanage. Jag är nästan lite förvånad över att det här inte kommit tidigare?

Såhär såg det ut idag, ord och inga visor alltså

Så, vad händer nu? För även detta främst omfattar barnen, så berör det självklart också Carl Philip och Madeleine och deras framtid. Jag tror absolut att vi kommer få se mer av Sofia och Carl Philip, vilket ju är jättekul för oss som gillar att följa kungligheterna. De kommer att få bygga sin egen plattform ännu mera och ges utrymme att göra det. Tänker exempelvis också på deras stiftelse, som ju blir något de en vacker dag lämnar över till sina barn…

För prinsessan Madeleine innebär detta också att kravet på att sätta barnen i svensk skola försvinner. I förlängningen tror jag verkligen att detta är positivt för monarkin. Att ha så många kungliga högheter som vi har idag är inte hållbart, kritiken skulle bli för stor. Så, helt klart ett klokt beslut tycker jag.

Hur tänker ni kring dagens stora kungliga nyhet? KOMMENTERA!

Lördagstankar

Jag tog hand om mig själv den här veckan. På det viset att jag redan hade en fullmatad vecka med Säker stil, bokjobb och manusmöten, samt en ny projektledare som började i mitt bolag (väldigt roligt, så glad att hon är på plats). Så när det kom förfrågningar om att prata ut om näthat i allt från morgon-tv till veckotidning och kvällstidning, så tackade jag nej. I mitt jobb är det svårt att tacka nej till sådant, men som jag skrev här – jag har aldrig velat driva frågan om näthat. Jag har ju inte riktigt mäktat med, helt enkelt. Så jag var lite stolt över mig själv när jag höll mig till planen, tog hand om mig själv, och jobbade på. Dessutom med två sjuka barn hemma en dag, när vi hade plåtning här hemma – tack och lov fanns extra händer.

Igår kväll var det i alla fall obeskrivligt skönt att sjunka ner i soffan framför ost, chark och knäckebröd OCH ”Catherine the Great” som vi lyckades se tre första avsnitten av, eftersom barnen somnade framför friidrotten. Jippie!

Jag bjöd precis en kompis på spontanmiddag, eller deras familj. Hoppas de kan, får svänga ihop något enkelt, det blir trevligt. Idag ska vi cykla iväg till stallet, dottern ska rida och vi resten ser det som en utflykt. Det är akut behov av städning hemma, väskor, högar, mina kläder och rekvisita från plåtning utspritt exakt överallt. Ernst är forfarande liiite hängig och därmed gnällig (på nivån att det är katastrof om han får äpplemos PÅ gröten och bryter ihop). Men det är helg, det är underbart – och jag har världens finaste läsare härinne ❤️ Som lyfter, peppar och stärker, och som roligt nog blir inspekterade av att följa med här. Det tar jag verkligen med mig. Inte minst, så blir jag inspirerad att skriva mer och skapa MER kul innehåll! Så tack för det, bästa ni.

Kronprinsessans vecka, den verkliga stjärnan och Meghans succé

Måste börja med att säga att jag är kungligt överväldigad av de fina kommentarer, snälla hejarop, mail och all den otroligt fina respons jag fått sedan detta. Tack. Tack snälla. Och åter tack. Jag har… Funderat mycket och återkommer till det.

Tacksam också över att det är fredag. Ja, hurra för fredag – och hurra för att kungligheterna levererat en sådan otroligt maxad vecka! Vet nästan inte vart jag ska börja? Ska vi börja med detta?

Nej, nu vet jag ju, jag börjar faktiskt med…

Kronprinsessan Victoria. Här i Uppsala domkyrka, dit hon begav sig i veckan för att gå på kyrkomötets öppnande. Det är ju inte vilket möte i kyrkan som helst, utan Svenska kyrkans högsta beslutande organ som alltså består av 251 ledamöter som är valda av Svenska kyrkans medlemmar.

Far och dotter – och kollegor! Kronprinsessan fick sällskap av pappa kungen i Uppsala. Looken? Ja, kungen var stilig men nu syftar jag på hans dotter. Som valde mörklila, eller mörkt vinrött, matchat från topp till tå. Sobert och elegant och 100% passande för tillfället.

…Och här en närbild på frisyren – knut och diademet med litet flor.

Ja, vad tycker ni om den här helmatchade looken? Är den enbart för kungligheterna eller blir du sugen på att testa?

Uppsala – sedan hem till Stockholm innan det bar vidare till…

EU Arctic Forum i Umeå! Ett två dagars forum där beslutsfattare, representater för samhället, studenter och näringsliv diskuterade internationellt samarbete och frågor om klimat, miljö och hållbara investeringar i Arktis. Och som så ofta när kronprinsessan är ute i landet…

Så mötte hon upp med landshövdingen. Här ser vi henne anlända till konferensen med Magdalena Andersson, landshövding i Västerbottens län.

Slår mig när jag läser om detta att kronprinsessan är en utomordentligt hard working kunglighet men OCKSÅ att hon väljer sina resor och uppdrag med omsorg – och finess. Helrätt för henne att vara på plats här!

Jag tänker också att hennes jobb måste bli så mycket roligare då. Alltså yrket kunglighet. När man får grotta ner sig i ämnen – och då ha så mycket mer nytta och glädje av den här typen av konferenser…

Även när man då har en rad tomma platser runt omkring sig, och ingen att småprata med under konferensen. Vilket jag i och för sig tycker brukar vara halva behållningen ibland, haha! Okej, så till looken i Umeå:

En favorit från H&M som vi sett förut. Ursnygg, älskar denna! Nej, vi har MYCKET att ta tag i. Vi går vidare! Den kungliga veckan innehöll också detta…

Här ser vi kronprinsessan och prins Daniel under en minnesceremoni, då det är 25 år sedan Estoniakatastrofen. Ceremonin ägde rum på Djurgården, vid Galärvarvskyrkogården där också monumentet över Estonia finns. Jag har besökt det med barnen – en stillsam, vacker plats. I monumentet har man ristat in namnen på 815 personer som förlorade livet i katastrofen.

Vid ceremonin lade kronprinsessparet en minneskrans vid monumentet, över katastrofen på Östersjön. Och regnet smattrade från en jämngrå himmel.

När vi är inne på kungligheter i blått, så tar vi också en snabb tripp till Stockholms universitet där prins Carl Philip och prinsessan Sofia var på studiebesök:

Ljusblå pennkjol och svart polo, klassiskt och tja, det känns liksom lite Mary. Absolut snyggt men jag kan fortfarande länga liiite efter att prinsessan Sofia ska hitta sin signaturstil och köra fullt ut på det?

Nu så…! Vi fortsätter till Sydafrika, dit kungligt intresserade – och andras – blickar varit riktade under veckan, med anledning av DETTA:

The South African Royal Tour! Yay! Alltså, det är inte utan att man tänker på The Crown när man läser om detta och ser bilderna och klippen…

Här ser vi prinsparet träffa Graca Machel, politiker som också var Nelson Mandelas fru från den 1998 och fram till hans död 2013. Meghans beigerosa klänning kommer från House of Nonie.

Meghan gjorde förstås succé, här ser vi henne besöka organisationen Mothers2Mothers…

Organisationen arbetar för att hjälpa och ge stöd till mammor för att bekämpa hivepidemin, bland annat genom att fokusera på att stoppa att små barn smittas av hiv av sina mammor…

Meghans garderob i stora drag? Neutrala toner. Enfärgat. Klassiskt. Skjortklänningar, beige, enkla snitt. Ja, det ser såklart lyxigt ut på Meghan men det är faktiskt inte det, inte med kungliga mått mätt.

Jordiga toner, som i den gröna klänningen här, när paret promenerade i Kapstaden. Ja, helt enkelt en garderob väldigt 100% i linje med höstens stora trend. Dessutom flera ”återanvända” looks, vilket ju idag är mer regel än undantag för kungligheterna. Tåls ändå att lyftas fram.

Svartvit-mönstrad klänning åkte också med i packningen – här ser vi Meghan hälsa på barnen som välkomnade paret till en kyrka i Kapstaden…

Fin klänning. Men inget extravagant egentligen – vilket enligt många var den röda tråden i hertiginnans packning.

Till det – minimalistiska smycken men inte föööör minimalistiskt. Det måste ändå blir bra på bild och det måste hända något. Som här, när hon bar svart byxdress från Everlane och det stylades med maffiga guldörhängen från franska Gas Bijoux. Som faktiskt är grundat i St Tropez, råkar jag minnas eftersom jag minns när det var superhett och jag var där i butiken med mamma, för många år sedan. Hur som helst, så snyggt!

Men stjärnan på resan var naturligtvis ändå…

Japp. Ärkebiskop Desmond Tutu i all ära och glans, en av Sydafrikas mest kända människorättsaktivister – men nu pratar jag förstås om…

Lillprins Archie! Som matchade mammas blåmönstrade klänning med ljusblårandiga små hängselbyxor. Åh, så sött. Han gjorde succé såklart. Jag trodde faktiskt att vi skulle få ser mer av honom dock? Men nog klokt av paret, lille Archie Harrison Mountbatten-Windsor lär få sin beskärda del av rampljuset ändå.

I sann Meghan-stil så bjöd hon också på en casual jeansjacke-look. Yes. Detta älskar man ju med Meghan. Att hon konsekvent mixar sina mer kungliga klänningar med den här väldigt icke-kungliga stilen.

Men visst blev det klänningar också, som den här blå…

Och just denna såg vi ganska precis för ett år sedan, då låg lille Archie i magen – och paret besökte Tonga, under sin turné i Australien:

En liknande klänning i snarlik modell fick vi se under ett stopp i Johannesburg:

På hemmaplan höll Will och Kate ställningarna – och den stora snackisen var INTE den gröna klänningen från ARoss Girl utan…

…Hennes budget-bling i öronen, för en hundralapp!

Ännu en Kate-look i veckan? Denna himmelsblå kappklänning, som för mig är 100% Kate. Den bar hon när prinsparet närvarade vid fartygsdopet av RRS Sir David Attenborough. MEN vi måste avsluta Kate-racet med nåt helt annat, nämligen…

Detta! Wow, det här är ju precis vad man vill se hertiginnan av Cambridge i. Kostymbyxor och brittiskt chic prickig blus. Full pott, tycker jag:

Foto: Fredrik Sandberg / TT, Eric Abel / TT, Janerik Henriksson / TT, Henk Kruger / TT, Courtney Africa / TT, Christiaan Kotze / TT, Asadour Guzelian / TT

Okej, du får välja EN look att låna för en dag, från den kungliga veckan – vilken väljer du? Kronprinsessans välmatchade, Kates kappklänning eller kanske Meghans ärmlösa skjortklänning? KOMMENTERA!

Näthatet i min vardag

Ja, det blev lite tyst sedan i fredags. Alltså, jag måste vara helt ärlig här och säga… Att jag kom hem från en underbar helg med gamla och nya vänner. Min syster, min älskade Johan, kompisar från Göteborg. Utvilad, till toppen fylld med energi, kraft och idéer. Jag hade inte ens öppnat datorn på tre dagar, vilket är sällsynt för mig. Kommer hem, slår upp den, laddad – och möts av de mest vidriga kommentarer här i bloggen.

Fin fasad – bakom ett rent helvete” ”Det enda som Ebba bidrar med år oetisk omoralisk shopoholism!” ”Kolossala jätten Ebbe i sina herrskor – med en tantkappa som skydd” ”Skandalöst osmakliga överviktiga Ebba” ”Hon förvandlas med hjälp av en stab sminköser och photoshoppare till något helt annat än IRL…” ”Mera barnhandel á la Ebba” ”…Den från Bonnier sparkade arbetslösa Ebba bad pappa om ett jobb! Vips, så fick den i TV-mediet helt outbildade o oerfarna modebloggaren Ebba leda Bröllopet

Jag kan fortsätta. Fortsätta länge. Och fortsätta. Det handlar om hundratals, nej förmodligen tusentals, kommentarer över en period om närmare tio år. Personangrepp, om mig, om barnen, om min familj. Om mitt utseende men också om barnens. Att jag är en bluff, att jag är hatad på jobbet. Från en person som säger sig vara insatt, som säger sig veta saker om mig, om min man och om mitt liv. Sedan jag jobbade på Expressen som chef för Fredagsbilagan, under min tid på Veckorevyn (då det var riktigt vidrigt under ungefär ett år), under mina år på SVT (där det även skickades mail till mina chefer och skrevs i andra bloggar, om mig, så fort tillfälle fanns – eller inte fanns: ”Att kritisera är inte att hata..! Att reagera mot SVT:s nepotism och korruption är nödvändigt i en demokrati med lagstadgad yttrandefrihet..!” och liknande formuleringar, om och om igen) och sedan på TV4. Och nu här. I min egen värld, som jag är så himla glad och stolt över.

Men vet ni vad det värsta är? Att det funkar. De elaka påhoppen från den här människan blir i längden väldigt effektiva. Jag blir ledsen. Jag tar åt mig. På en dålig dag? Jotack, jag känner mig 100% misslyckad, tjock och fel. Fejk. Igår när jag kom hem så raderade jag de vidriga kommentarerna, tårarna brände, jag blev så… Trött. Jag inser, när jag nu läste kommentarerna, att jag hade raderat tre kommentarer för mycket, vilket jag ber om ursäkt för. Jag är, som ni trogna läsare vet, mån om feedback och älskar kul diskussioner härinne och i alla mina sociala kanaler.

Varför ens ha ett öppet kommentarsfält då? Jo, jag VILL inte moderera här i bloggen, jag vill inte behöva godkänna varenda kommentar. Det kan inte bli ett vettigt samtal då, om man ska prata med någon som säger ”vänligen invänta mitt godkännande”. Jag vill inte heller lägga ut det på någon annan. Den här bloggen är min frizon, min plats där jag vill skriva, tycka, tänka och låta er som läser kommentera.

En klok läsare skrev nyligen att jag borde polisanmäla. Det borde jag förstås göra. Jag har faktiskt försökt, en gång när jag jobbade på Expressen. Det ledde till absolut ingenting. Nada. Mer än en löpsedel där de grävde fram en riktigt trött och blek bild på mig, där jag såg ledsen ut, och sedan stod det om att jag var drabbad av en stalker. Borde väl inte ha haft några förhoppningar – 96 % av alla anmälningar om brott på nätet läggs ner, enligt brottsförebyggande rådets rapport (2015:6) MEN är ändå någonstans glad att jag anmälde, för det är viktigt. Det är också viktigt att tänka på att en person kan räcka, en person på skolgården som ropar eller viskar, en person som systematiskt kommenterar.

Jag ville aldrig kommentera vidare då, orkade inte driva den debatten. Ville ju bara att det skulle sluta hagla av påhoppen. Samma sak när jag senare fick frågan om att medverka i ett stort, viktigt tv-program kring frågan om näthat mot kända kvinnor. Min djupaste, största respekt för de kvinnor som orkade stå upp, berätta och driva frågan. Men jag orkade tyvärr inte. Någonstans kände jag nog också att jag ju ändå får så mycket stöd, kärlek och pepp – och har en så fin relation till er som läser och följer. Tro mig, jag är så tacksam för den. För utan er, ingenting. Inte ska en näthatare därute få förstöra detta? Inte är det synd om mig. För det är – utöver några enstaka otäcka brev hem, några enstaka incidenter som blåst över och avtagit av sig själva – faktiskt framför allt en person som systematiskt bombarderat mig med kränkande kommentarer, år efter år.

Vad vill jag egentligen med det här inlägget? Bra fråga. Jag ville bara vara helt ärlig med hur jag känner kring det här, eftersom jag ser att många av er kommenterar om detta. Så, det är nog bara en uppmuntran att inte besvara den här personen – eller andra näthatare ni stöter på i andra forum, för den delen. Inte bara här i min blogg, utan på andra ställen, bland vänner och andra du följer, uppskattar och läser. Eller i din närhet. Spä inte på. Säg ifrån, om något. Och glöm inte bort, jag sitter här. Jag läser varenda kommentar, jag finns här bakom orden. Behandla mig som ni skulle behandla en vän, för det är just så jag ser på er som följer. 

KOMMENTERA GÄRNA!

En viktig, vacker och rosa bukett

/ Betalt samarbete med @interflora_ab #interflora #tillsammansmotcancer /

Oktober närmar sig. Månaden när löven blir gula och hela Sverige färgas rosa med hjälp av det fantastiska engagemang för att samla in pengar till svensk cancerforskning. Målet? Att färre ska drabbas och fler ska överleva cancer. Med anledning av detta är jag är himla stolt över idag att få berätta om Interfloras rosa Blommogram.

Det finns många fina initiativ under internationella cancermånaden och jag tänker att alla kan vi göra något. Varenda krona är viktig, när det gäller att samla in pengar till Cancerfondens livsviktiga arbete.

Själv ska jag skicka många rosa Blommogram. Jag börjar med ett till min mamma i Göteborg. Det är hon mer än väl värd, med tanke på allt hon hjälpt mig med de senaste veckorna. Panikutryckningar, hjälp med barnen, hjälp med allt. Jag tänker också skicka ett till…

…Min bästis Anna, som är höggravid, jobbar stenhårt in i det sista och ja, nu kanske hon läser detta, så då blir det ingen överraskning? Men åh, hon är verkligen värd ett rosa Blommogram. Det får helt enkelt bli en överraskning VILKET hon får!

Liten, mellan eller stor, vad du än väljer så är det verkligen en gåva kan ge stort hopp. Tycker också att ett rosa Blommogram är ett sådant fint sätt att skicka en tanke, ett tack eller – bara en hälsning. Bara för… Att.

Hur funkar det då? Jo, mellan 27 september och 3 november kan du skicka flera olika rosa Blommogram, där hela 30 kronor per produkt går till Cancerfondens livsviktiga arbete. Titta på alla de underbart fina rosa Blommogrammen här! Årets Rosa Bandet-kampanj har temat ”Tillsammans mot cancer” och syftet är att samla in pengar till forskningen, sprida kunskap om sjukdomen och påverka beslutsfattare i viktiga frågor. Målet är att färre ska drabbas och att fler ska överleva cancer.

Glöm heller inte höstens finaste rosa accessoar: Rosa Bandet. På Interflora.se går det nämligen enkelt att lägga till ett Rosa Band, när du exempelvis skickar eller beställer en blomma. Så bra!

Jag tror för övrigt att det blir den här buketten (”Rosa värme, stor”) till mamma. Med vacker hortensia, i en höstig rosa nyans…

Passa på du också. Gå in här och skicka en gåva som ger stort hopp. Jag som är liiite tidsoptimist och ibland ute i sista minuten blev också väldigt glad över att de levererar samma dag…

Varmt och stort tack till Interflora – och nu håller jag alla tummar för att rekordmycket pengar samlas in till den livsviktiga forskningen.

Jag känner att vi…

… Måste dedikera ett helt EGET inlägg till detta:

Meghan, Harry och lille Archies ”royal tour” i Sydafrika! Wow, så kul att följa – och som alltid, Meghan levererar en grym garderob. Känner nu att min pyttelilla kabinväska med packningen till Italien känns väldigt… Mager. MEN det är faktiskt svårare att packa slimmat. Kan man ha hur mycket bagage som helst och välja på plats, så blir det faktiskt lättare. Säger jag nu till mitt försvar, haha!