Halvtolv och vi har just sett två ”Tyst vittne” i soffan här hemma i Falsterbo. Smågodis, sovande barn och en härlig hemmakväll. Måndag, slog det mig också nu – som inte känns det allra minsta lilla som måndag.
Sommar för mig är just detta: att inte för en sekund behöva fundera över att det varit en måndag idag. Utan bara ännu en strålande solig, varm sommardag som flutit på med bad, plock i trädgården, middag (rester från gårdagen) ute på trädäcket, tennis för mig och 5-åringen och glass i skuggan. Trevlig pratstund med en annan mamma, en promenad då jag hann ringa en kär vän, ett halvt samtal som avbröts av bråkande barn – men ändå!
Det är som att jag känner att de där berömda batterier är fullt laddade.
Den är ju fruktansvärt deppig egentligen. Ändå är jag fast. Amy Adams är fantastisk, älskar henne! Här spelar hon journalisten Camille Preeker, som åker tillbaka till hemstaden Wind Gap i Missouri, för att rapportera om två fruktansvärda flickmord. Och fruktansvärt är det, alltihop. Lika jobbigt är det att se Camilles alkoholism och självskadebeteende – så mörkt. Så mörkt att jag nästan längtar efter ett härligt harmlöst ”Morden i Midsomer”, eller ”Unge kommissarie Morse”, typ. Men jag kommer ändå att fortsätta titta…
