Ebba Kleberg von Sydow

Nu tror jag kanske att det händer. Jag vill egentligen INTE skriva ”kanske”, för jag VILL ju bestämt att detta blir våren (året?) då jag äntligen prioriterar mig själv, min hälsa och min kropp. Men eftersom jag försökt så många gånger nu och jag aldrig lyckas hålla i det – så har jag lite svårt att tro på mig själv. På att jag ska unna mig själv, att prioritera mig själv!

Jag är ju expert på att se till att livet kommer emellan och sedan knuffar jag snabbt ner mig själv, min kropp och min hälsa på priolistan. Bokar av träningen, ställer in, kastar i mig ostsmörgåsar till frukost och skippar lunchen för att klämma in ett möte till, för att sedan bli vrålhungrig och ja… There we go. Så har livet sett ut. Nej, rättelse: Så ser det ut. Sedan ganska många år tillbaka. Genom tre barn, bolag som jag dragit igång, en lång rad fantastiskt kul projekt, böcker och ja, genom sååå mycket. Hela projektet Säker stil och det underbara team av kollegor som Emilia och jag idag jobbar med.

Jag ångrar egentligen inte en endaste prioritering jag gjort, för då hade de här åren förmodligen inte varit så framgångsrika. Jag trivs med den jag är, som jag är, som jag ser ut. Är himla stolt, till och med. För det kanske låter knäppt men mycket av det jag gjort handlar om väldigt, väldigt många timmars jobb, extremt mycket tid och slit, som liksom gått ihop – med barnen – genom att jag prioriterat jobbet. Basta. MEN istället för att älta vad jag kunde gjort bättre, för mig själv och mitt välmående, så försöker jag blicka framåt och känna peppen att ta tag i detta. Den goda cirkeln med träning, mat och måendet och att ge mig själv tiden att komma i form. Att hitta andra belöningar än att ge efter för kvällssuget efter glass, att unna mig att bli starkare och piggare. Min försenade födelsedagspresent till mig själv, som räcker hela året!

Japp, det känns till och med riktigt kul detta. Till och med helt alright att vara absolut osmidigast på hela träningspasset i eftermiddags. Jag gjorde det ju, jag var ju DÄR! Jippie! Energin jag får av det är värd allt!

Har redan fått bra pepp och feedback från min syster Amy, som ju jobbar med livsstilsförändringar till vardags med sina patienter. Steg ett är givetvis att sätta upp rimliga mål, analysera utgångsläget och att konkretisera målen för mig, kortsiktigt såväl som långsiktigt. Nej, detta kommer icke att bli någon hälsoblogg eller så – men givetvis uppdaterar jag. Nu så, nu kör vi!

KOMMENTERA GÄRNA!

Sen kväll och jag vill börja med att säga TACK för värmande ord, pepp och kommentarer. Livet kom emellan här, därav lite kasst med uppdateringar.

Jag är nästan alltid positiv (ibland lite jobbigt optimistisk) och peppad – men ibland dippar jag, orken försvinner och tankarna väller fram och sedan jag inte kunde resa mig upp från en stol en fredagsmorgon för ganska precis ett år sedan, så lyssnar jag på de där små signalerna. Tar ett kliv tillbaka, tar en sak i taget och tar hand om mig själv lite extra. Tränade ikväll, så svetten rann, sedan såg barnen och jag hela ”Lejonkungen” och åt smörgåsar och drack te under täcken i soffan. Fast jag borde förberett morgondagens viktiga frukostseminarium där jag ska medverka i en panel. Det kändes bra, eftersom jag ändå vet att det blir bra imorgon. Har redan läst materialet, frågorna och funderat ett par varv. Ja, nu efter några dagar av mycket… Av allt, så känns det bättre. Det ljusnar.

Jag sitter verkligen inte inne på någon magisk formel till livets stora kamp, om det där pusslet. Som för övrigt saknar bitar. Så är det ju bara. Vilket jag faktiskt är helt okej med. Det är underbart att försöka pussla ändå, eftersom det är så många underbara bitar som ändå FINNS här. Barnen. Min familj. Ett jobb jag älskar. Vännerna som finns där, finns kvar. Böcker att läsa, serier att se, texter att skriva, idéer och drömmar. Människor omkring mig att genomföra drömmarna med. Ja, alltihop. Det som tillsammans blir meningen med allt, helt enkelt.

Nej, nu ska jag sova några timmar. Hoppas att Ernst inte nattvandrar. Imorgon bitti ska det bli spännande att prata jämställdhet, livspussel och yrkesliv med Ardalan Shekarabi, socialförsäkringsminister, och Therese Svanström som är ordförande TCO. Håll tummarna för mig klockan åtta!

Hej från kyligt gyllene vackert eftermiddagssoligt Stockholm och oj, som jag njöt av att komma hem. Komma hem till stöket och ”att göra”-listorna efter fem dagar på resande fot och fullt schema? Utan tid för mail, blogg och annat? Njae. Not so much. Men att komma hem till barnen, som jag längtat ihjäl mig efter? Det var bubblande härligt, tårarna rann när jag fick en gosig, lång kram av vår lille 7-åring, som liksom inte ville släppa taget.

Det var en helt EGOISTISK längtan, jag längtade bara efter att ha dem nära. Mig. Trots att jag visste att de hade det hur bra som helst, ja, ett fantastiskt sportlov i Sälen hos mormor och morfar på Harstigen. Sol, snö och massvis med roligt på en plats där de verkligen känner sig som hemma, alla tre. Där man kan vara utomhus i snöhögarna genom att bara dra på skor, jacka och öppna dörren – och där mormor gör våfflor och serverar smörgås och varm saft på bänken utanför huset. Där luften är frisk, de sover gott och läste sina läsläxor varje dag!

Det var också väldigt skönt att inte komma hem söndagkväll, utan ha lite ordentligt helt tillsammans allihop. Det blev en utflykt till Skansen…

…Ernst vill just nu helst stå upp i vagnen och hålla utkik! Icke sitta. Alls. Här är vi på väg dit på bussen. Johan tog med Marianne till ridningen och jag tog med pojkarna till Skansen, min kompis Malin och hennes två barn följde med. Sedan…

…Landade vi alla hemma hos oss, för maxat Mello-mys i soffan. Vem ska vi nu heja på i finalen?! Ja, detta tåls att funderas på i veckan. Hur som helst, lördagsgodis inhandlades på vägen hem, till middag blev det enkel kycklinggryta med ris. Som härligt nöjda barn slukade efter en heldag utomhus. Älskar Skansen, vi fastnade också på Cirkus-skolan och Ernst blev lycklig när han fick åka den gamla bilbanan.

En fin helg och en perfekt avslutning på ett väldigt fint sportlov. Nu kör vi, en väldigt intensiv mars månad väntar med MYCKET spännande som händer, här och i mina andra kanaler…

Haha, jag älskade ju det här inlägget hos Elsa Billgren – och tänkte att, tja, eftersom det råder total inrednings-snurr i mitt huvud just nu, apropå DETTA projekt. Så då bjuder jag på fem drömköp på auktion, från mig till mig?! Voilá, får se om jag kan överraska eller om jag är fruktansvärt förutsägbar. Jag misstänker det sistnämnda. Men ni avgör…

Here we go. Så, först ut ett underbart skåp av David Rosén i Futura-serien, producerad av Nordiska Kompaniet. Bakom dörrarna (med gröna tofsen på nyckeln!) gömmer sig skåp, hyllplan och lådor. Tänk att gömma en ful skrivare i en sådan här…

…Men egentligen behöver jag ännu mer förvaring. Behöver ett par snygga bokhyllor som är stabila, schyssta och har bra andrahandsvärde. Med tanke på andrahandsvärdet, så hade drömmen varit Josef Frank-bokhyllorna med grön rygg, som stod i farmor och farfars hus på Marstrand där vi växte upp på somrarna när jag var liten. Älskar, älskar, älskar de där bokhyllorna men de kommer himla sällan ut, suck. Tänk att man så ofta dras till möbler som framkallar minnen? Allt mer, vartefter åren går, tänker jag.

Nej, den här Carl Malmsten-soffan i klassiska modellen ”Samsas” i underbart vackert rosa ulltyg passar absolut INTE nånstans…

Varken hemma eller på kontoret, men herregud, så härlig. Och rosa fåtöljer sedan då. Åh. En sådan ensemble vill jag ha till Emilias och mitt Säker stil-drömmiga kontor och showroom en vacker dag? För det kan väl inte BARA vara beige och ljusgrått där, snälla Emilia?!

Näst på tur, nåt som faktiskt behövs. En golvlampa till kontoret. Japp, Josef Frank var det här, tack. ”Josef Frank” = min standardsökning på Barnebys sen… Ja, sen så länge man överhuvudtaget kunnat ägna sig åt att surfa timmar på online-auktioner. Just lampor tycker jag är lite läskigt att köpa på auktion, eftersom man inte alltid vet hur det är med el och funktion och det jämt står ”Ej funktionstestad” men exakt den här hade gärna fått flytta in.

Trasmattor, älskar trasmattor! Älskar också grönt, älskar imponerande kvinnliga textilkonstnärer (Astrid Sampe! Viola Gråsten! Joy Zandén!) och alltså älskar jag allt med denna skönhet av Margit Thorén formgiven på 40-talet för Firma Svenskt Tenn. Margit Thorén designade också det numera klassiska, slitstarka möbeltyget Vägen tillsammans med Estrid Ericson, för Svenskt Tenn, 1949.

Åh, denna till huset i Falsterbo alltså. Dröm!

Apropå grönt, så ser jag ju redan bokhyllan framför mig på kontoret – och så, förutom böcker och vävda Bookbinders-boxar för alla småsaker, viktiga papper, kvitton och pryttlar, så ska där såklart stå vackert lergods. Drömmen för mig är alltid Hans Hedberg eftersom han var min mormor och hennes syster, tant Gretas, goda vän. Hans föremål fyller mig med sånt välbehag, så mycket barndomsminnen. Men det är alltid alldeles, alldeles för dyrt. Till och med minsta lilla ägg eller skrin. Jaja, vackra är de hur som. Men det finns mycket vackert!

Apropå en kommentar om att bokhyllor bara ska innehålla böcker? Här hemma är det FULLPACKAT med enbart böcker i våra bokhyllor, på kontoret vill jag även att det ska rymmas lite annat. Vackra ting och ja, saker som är relevanta för mina bolag och min verksamhet.

KOMMENTERA! Var jag 100% auktions-förutsägbar här eller inte?!

Hurra, vi är framme! Nu står jag inte upp längre – jag ligger raklång i sängen här i Zürich. Helt färdig efter att ha gått typ 23.000 steg (äh, kanske inte men den känslan, du vet?) och så mycket nya intryck från denna fina stad.

En stad som är MYCKET mer än vad jag trodde! Härlig att strosa i, vackra gamla hus i den söta medeltida stadskärnan, moderna kul butiker, antikaffärer, underbara kaféer. Inte minst – såklart – de två urfina Bookbinders-butikerna. Nyp mig i armen, så roligt det var när vi kom fram dit. Händer detta, liksom?! Vi har haft möten, träffat personal, butikschef och pratat sortiment, kommande nyheter och vad vi planerar framåt för hela Bookbinders spännande resa. Redan imorgon bitti åker vi tåget vidare till Basel, för möten där, så jag inser att jag måste komma tillbaka hit till Zürich. Nu ska vi bege oss ut i den regniga kvällen här, en svensk läsare som bor här tipsade om middagsställen. Jippie, skönt med bra rekommendation! Lunch fick vi också tips om av henne och det var förmodligen den godaste vegetariska buffé jag ätit i HELA mitt liv. Nej, nu säger Johan att han är hungrig här – han kan ha sagt det redan för en halvtimme sedan, dags att bege oss…

Haha, jag får helt komma tillbaka och ha ett härligt event med Bookbinders härnere?! Vilket påminner mig att jag måste bjuda in till någon trevlig workshop- och inspirationsmorgon med frukost eller liknande i Stockholm… Japp, skriver ner i min lilla mini-notebook på ”idé”-listan.

KOMMENTERA GÄRNA!