Tidig söndagsmorgon, bara jag vaken. Vaknade till av att Ernst skrek till, såklart vaknade jag på en millisekund. Hörde sedan tassande steg över parketten, det var 5-åringen som smög över till vårt rum. Jag gjorde plats för honom och gick själv upp. Njuter av lugnet. Tänker på den här tiden för precis ett år sedan.
Precis idag, så vaknade vi på sjukhusets patienthotell i Danderyd. Den välsignat snälla personalen hjälpte mig så gott de kunde med amningen. De vänliga orden, stödet, värktabletterna, tipsen. Så gudomligt snälla och bra. Glömmer det aldrig. Aldrig! Jag var så gnagande orolig. Jag försökte tänka ”den här gången SKA det gå” men visste ändå att: det kommer bli tufft. Smärtsamt, förfärligt och febrigt. Mjölkstockning, de små såret på bröstvårtorna, att få lilla babyn att suga rätt, att kämpa med spända, överfyllda bröst och det hemska när kallsvetten börja komma.
Med de två första barnen mådde jag urdåligt, det la en skugga över första veckorna. Låter kanske hemskt eller konstigt för någon som inte drabbats, vaddå, hur jobbigt kan amningsproblem och mjölkstockning vara? Slutar man inte bara att amma då? Så enkelt är det inte riktigt. Jag ville ju så gärna, VISSTE att OM jag fick det att fungera skulle det vara värt kampen. Även om man tvivlar många gånger, därinne i dimman. Att bara sluta är heller ingen enkel lösning. För mjölk finns ju, så det räcker och blir över.
Just när vi kommit hem, så kom fotografen Kate Gabor och tog de här bilderna. Mamma var uppe i stan då, tack och lov för min kära mamma. Hon hjälpte mig att få ordning på lilla knyttet Ernst med sin fasta, trygga hand, så att jag kunde ta en dusch, fixa mig i ordning lite och så hjälptes vi åt att klä på babyn…
Jag minns till och med doften! Minns fortfarande känslan och smärtan av eftervärkarna, när jag satt i soffan och han ammande ömsom sov vid bröstet. Och så såg vi alla säsonger av ”Skam”! Ja, sällan har väl den där ostsmörgåsen och koppen kaffe, som mamma gjorde åt mig, smakat så gott.
Min lilla söta ärta, som vi ganska snabbt bestämde att han var en liten Ernst.
Tycker också den här bilden är så fin, som Kate tog när Johan kom hem från jobbet på måndagen…
Den fina lilla femte pusselbiten i vår familj, som gjorde att mitt liv kändes komplett. Äntligen. Grattis på ettårsdagen, vi älskar dig så mycket!
KOMMENTERA!
