Älskade ärvda plagg

/ I stolt samarbete med Polarn O Pyret /

För mig var drömmen att ärva kläder av min tre år äldre storasyster. Hon var ju ändå alltid tre år före mig, tre år coolare, med allt. Minns än idag den stora lyckan när jag fick ärva hennes klarröda lackskor (och hur förtvivlad jag var när de snabbt blev för små, hur jag gick med skavsår eftersom mina fötter alldeles för snabbt växte ikapp Amys).

Att ärva är för mig något fint. Ett fint inslaget mjukt paket (eller en fin påse med ett sidenband runt handtaget!) med mjuka, älskade, nytvättade barnkläder är ju en av de bästa presenterna man kan ge till vänners barn. Detta var också en av anledningarna till att jag blev så glad över samarbetet med Polarn O Pyret, vars fokus ligger på hållbar design och kvalitet som är gjord för att kunna ärvas vidare, igen och igen. Deras mål är tre barn i varje plagg, alltså att plaggen ska ärvas i tre led – minst. Med tre barn hemma så har jag flera (randiga!) bevis i barnens garderob på att det verkligen funkar…

Idag är det en självklarhet för mig, med tre barn. Barn växer fort, kläderna ska ha ett långt liv.

De kläder som inte ärvs vidare, går ju utmärkt att sälja på second hand. Här ligger Polarn O Pyret också i topp som ett av Sveriges mest sökta varumärken inom sin kategori hos ledande nordiska second hand-aktörer. Heja, ett väldigt fint betyg på hållbar design!

Just de klassiska randiga plaggen och enfärgade plagg i vitt, rött, blått och grått är certifierade enligt GOTS (och här kan du läsa mer om hållbarhetsmärkningen).

Nästa steg är väl att lära sig att lappa och laga. Som min mamma är så duktig på, som hon gjorde när vi var små. Det gick liksom så fort OCH blev snyggt. Helt ärligt måste jag erkänna att jag INTE är bra på detta. Alls. Typ rätt usel. Är då extra tacksam över tjänsten PO.P Repairs, där du kan få hjälp med lagning av barnens Polarn-ytterplagg. Hör med din närmaste PO.P-butik, så kan du exempelvis få hjälp med att  byta ut trasiga dragkedjor eller delar av dragkedjor, stryka på laglappar och slå i knappar.

Lagar och lappar ni flitigt hemma? Är du bättre på det än jag? KOMMENTERA, nyfiken på hur ni gör!

Viktigt för mig som mamma – och en älskad rand!

/ I stolt samarbete med Polarn O Pyret, foto Lisa Höök /

Att jag älskar ränder är ingen hemlighet. MEN något som varit en hemlighet ett tag (och som jag äntligen, äntligen, äntligen kan berätta om!) är att jag gör ett samarbete med ett varumärke vars klassiska rand funnits med mig – och många av oss – genom livet, sedan den lanserades år 1976…

Jag är så glad över detta! Som trogen Polarn O Pyret-kund sedan många år tillbaka har det varit spännande att lära känna varumärket ännu bättre i de möten vi haft. Att få höra om deras ambition att varje Polarn O Pyret-plagg ska bäras av tre barn. Minst! Utifrån detta skapar de kläder som är gjorda för att ärvas.

Det går också i linje med hur jag själv handlar kläder åt barnen. Och eftersom barnen ju gillar kläderna – och fick busa runt, äta glass och leka hur mycket som helst samtidigt som Lisa Höök (som de känner) fotade – så var det rätt enkelt att tacka ja till att låta dem vara med här på bilderna. Är ju också ett sånt fint minne, med sådana här bilder! Kommer absolut framkalla några…

Med tre barn vet jag hur fort de växer ur plaggen. Hållbarhet för mig är därför ekologisk bomull och återvunna material men också den suveräna mörkblå Polarn O Pyret-skaljackan som Marianne hade när hon började förskolan, som Klas ärvt och nu senast Ernst, som sedan går vidare till lillkusinen Wille. En annan viktig aspekt? Design som håller, som exempelvis de klassiska, mjuka blå sommarshortsen som Ernst har här, eller Klas mörkblå favoritshorts som går att reglera i midjan, så att storleken håller länge…

…Och de randiga tröjorna i den här fina färgen, i 100% ekologisk bomull. Mjuka, sköna och lekvänliga. Bra också med tunn tröja med lång ärm som skyddar extra mot solen.

Den fina grundtanken med Polarn O Pyret är att göra lekvänliga kläder av hög kvalitet, som alla barn kan bära, som passar till det mesta. Trender, snitt och mönster kommit och går, men den älskade randen består. Ibland i nya varianter, som Ernst urgulliga pikétröja här nedanför:

Som trebarnsmamma är jag himla stolt över att samarbeta med ett varumärke som verkligen satsar på att göra kläder som tål att älskas, tvättas och slitas. Om och om igen. Som kan ärvas vidare till nästa barn, och nästa. Småkusiner, kompisar och bekanta.

Sedan gör Polarn O Pyret verkligen kläder som tåls att lekas i – ja, som SKA lekas i! För även om jag har en förkärlek till rätt klassiska plagg (som de ljusblå shortsen här) så får barnen aldrig nånsin känna sig begränsade…

Just nu är det 20% på klänningar och shorts, så passa på och skynda in på Polarn O Pyret nu. Gäller både i butik och online! Som den superfina klänningen i 100% bomull med broderade blommor. Avslutningsfin MEN ändå enkel att slänga in i tvätten och ”jätteskön”, enligt 8-åringen. En annan favorit var…

…Den här randiga ”snurrklänningen”. Och är man lite svag för att syskonmatcha, så är det ju väldigt sött med skjortan i samma tyg, 100% ekologisk bomullsom också finns i babystorlekar.

Varmt tack Polarn O Pyret för förtroendet, ska bli så skoj att jobba vidare med er och lyfta fram barnkläder som håller länge. Slutligen, kom väldigt gärna med önskemål kring vad ni önskar läsa om barnkläder framöver! KOMMENTERA!

Rekordnatten – vad hände?!

Vaknade imorse till fågelkvitter utanför fönstret och ett alldeles tyst, lugnt hus här i vårt älskade Falsterbo. Tittade på klockan – halvåtta! Alla sov! 5-åringen förvisso som ett X tvärs över dubbelsängen, med en sparkande fot i min rygg (typ) men även Ernst sov i lilla spjälsängen vid fotändan av vår säng.

Fattar inte var som hände? Aldrig i hela sitt lilla liv har han sovit så gott och länge. Från halvnio igår kväll (då det i och för dig tog mig en timmes buffande, illvrål, mera buff, sjunga, ladda upp ljudbok till de andra barnen, stoppa om dem, springa in till Ernst igen…) till halvåtta imorse. Halleluja. Just då vaknade han, jag plockade upp honom och tassade ut i köket, gjorde en kopp kaffe och öppnade de stora fönsterdörrarna mot den gröna trädgården.

5A1A5615_2

De små stunderna. Det här var en sådan. Nyvaken baby, kaffe, solig morgon, första sommarmorgonen härnere i lugnet. Johan åkte vidare till Stockholm igår där han jobbar den här veckan, så jag är själv med barnen men har ordnat barnpassning eftersom jag också jobbar. Men ändå, vi kan vara här! Vi kan gå till stranden och ta ett kvällsdopp när jag jobbat klart! Och sa jag att ERNST SOV TILL HALVÅTTA?! Förlåt men är så lycklig. För då vet jag i alla fall att han kan.

Jag njuter så. Spelade in podden med Emilia för en stund sedan, svarade på lite akuta mail, stämde av några saker inför Almedalen nästa vecka. Tog en paus och sprang över med Marianne till hennes kompis i grannhuset. Nu ska jag kolla igenom fotograf-förslagen jag fått, tusen tack för bra tips!

KOMMENTERA GÄRNA!

Mors dag-stressen!

Hej måndag! Jag blev så stressad av allt firande igår i mina sociala kanaler. Eller alltså, inte STRESSAD direkt, men… Alla postade så himla mycket härligt. Själv blev jag helt blockerad, lyckades inte få ihop nånting vettigt. Sms:ade min egen supermamma Helen hemma i Göteborg, såklart, eftersom hon är vår klippa. Jämt. Insåg – försent – att jag borde beställt ett blombud. Men vi är väl lite lika även där, mamma och jag. Just högtidsdagarna är inte så himla viktiga alla gånger. Inte så noga, liksom.

Scrollade sedan igenom alla andras minnen, gamla bilder, hyllningar och vackra ord. Fint! Viktigt. Och bra. Mors dag må kallas ”kommersiellt” men jag tycker att det är en jättebra dag. En dag för att uppmärksamma sin egen mamma lite extra. Genom ett sms, en tanke eller en blomma. En dag att vara tacksam över att själv få äran att hänga med ett eller flera små liv, genom livet. Också en dag att vara tacksam över att vi lever i en del av världen där en trygg start i livet är en självklarhet för de allra flesta barn – och mammor. 

IMG_1255

Foto: Frida Möller. Tänkte också igår på hur tacksam jag är över vår skatt: Marianne, Klas och Ernst. Jag tänker tillbaka på den här tiden för ett år sedan, när minstingen bara var några veckor gammal. Hur självklart allting kändes, så snabbt, när han kom. Hur flera väldigt stora beslut som gnagt inom mig länge plötsligt blev solklara. Trots lite ”kaos in da house”, som 7-åringen uttryckte det igår. Eller kanske, tack vare just det?

IMG_1325

Nu ska jag ringa upp en person som sitter i Danmark om ett extremt spännande förslag, som liksom låter lite för kul för att vara sant. Kanske är det helt enkelt en försenad Mors dag-present till mig?!

KOMMENTERA GÄRNA! Blev du uppvaktad på Mors dag? Eller uppvaktade du din egen mamma?

Mjölkstockning, doften och den första tiden

Tidig söndagsmorgon, bara jag vaken. Vaknade till av att Ernst skrek till, såklart vaknade jag på en millisekund. Hörde sedan tassande steg över parketten, det var 5-åringen som smög över till vårt rum. Jag gjorde plats för honom och gick själv upp. Njuter av lugnet. Tänker på den här tiden för precis ett år sedan.

Precis idag, så vaknade vi på sjukhusets patienthotell i Danderyd. Den välsignat snälla personalen hjälpte mig så gott de kunde med amningen. De vänliga orden, stödet, värktabletterna, tipsen. Så gudomligt snälla och bra. Glömmer det aldrig. Aldrig! Jag var så gnagande orolig. Jag försökte tänka ”den här gången SKA det gå” men visste ändå att: det kommer bli tufft. Smärtsamt, förfärligt och febrigt. Mjölkstockning, de små såret på bröstvårtorna, att få lilla babyn att suga rätt, att kämpa med spända, överfyllda bröst och det hemska när kallsvetten börja komma.

Med de två första barnen mådde jag urdåligt, det la en skugga över första veckorna. Låter kanske hemskt eller konstigt för någon som inte drabbats, vaddå, hur jobbigt kan amningsproblem och mjölkstockning vara? Slutar man inte bara att amma då? Så enkelt är det inte riktigt. Jag ville ju så gärna, VISSTE att OM jag fick det att fungera skulle det vara värt kampen. Även om man tvivlar många gånger, därinne i dimman. Att bara sluta är heller ingen enkel lösning. För mjölk finns ju, så det räcker och blir över.

Just när vi kommit hem, så kom fotografen Kate Gabor och tog de här bilderna. Mamma var uppe i stan då, tack och lov för min kära mamma. Hon hjälpte mig att få ordning på lilla knyttet Ernst med sin fasta, trygga hand, så att jag kunde ta en dusch, fixa mig i ordning lite och så hjälptes vi åt att klä på babyn…

Jag minns till och med doften! Minns fortfarande känslan och smärtan av eftervärkarna, när jag satt i soffan och han ammande ömsom sov vid bröstet. Och så såg vi alla säsonger av ”Skam”! Ja, sällan har väl den där ostsmörgåsen och koppen kaffe, som mamma gjorde åt mig, smakat så gott.

Min lilla söta ärta, som vi ganska snabbt bestämde att han var en liten Ernst.

Tycker också den här bilden är så fin, som Kate tog när Johan kom hem från jobbet på måndagen…

Den fina lilla femte pusselbiten i vår familj, som gjorde att mitt liv kändes komplett. Äntligen. Grattis på ettårsdagen, vi älskar dig så mycket!

KOMMENTERA!

Ernst fyller ETT!

Att denna lilla fyller ETT år imorgon! Min älskade minsting. Vars blonda kalufs behöver klippas igen, ser jag nu på bilden här från i måndags när han var med på jobbet. ”Herregud, är det möjligt?” sa en kompis – och syftade på att detta första året gått så snabbt. Och jag tänkte…

img_1636.jpg

Jag tänkte att jo, visst har det gått snabbt. Men ändå inte! Alltså, inte jobbigt snabbt. Vi har gjort så himla mycket kul, jag har haft med honom nästan överallt. Vi allihop njuter av vår älskade lillbaby (som förstås alltid kommer vara det). På kvällarna när vi busar med honom, kittlar honom så han kiknar, försöker hålla honom borta från tv-kontrollen, det sylvassa soffbordet och när vi har kryptävling i vardagsrummet.

Jag minns den dubbla känslan när dottern fyllde ett. Vemodet som ändå alltid finns där. Som är en naturlig och självklar del av livet och föräldraskapet. Slipping through my fingers. Tar jag vara på de små stunderna? Vad missar jag? Gör jag rätt, som väljer att försöka få ihop allt detta som jag kallar livet? Snälla, ge mig ett facit!

Och jag känner så starkt att: ja. Det känns, mitt i kaoset, väldigt bra i hjärtat. Jag njuter av de små stunderna, med alla tre. Ansiktet i solen på en parkbänk när han sover i vagnen. Pusslar panikartat ibland, när det kör ihop sig. Gör så gott jag kan. Älskar de härliga stunderna, tar ett djupt andetag när jag kommer ihåg det. Vilket inte är alltid, verkligen inte. Blir galen, morgonstressar, ropar ”SÄTT på dig strumporna” / ”har ni borstat tänderna” arton gånger. Men ändå. Grundkänslan är: det är liksom rätt fint.

Så med risk för att låta jobbigt… Inför morgondagens 1-årsdag bubblar det alldeles lyckligt i kroppen. Är så innerligt tacksam och glad över vår familj.

KOMMENTERA gärna!

Baby i direktsändning!

Åh, det blev en rolig rivstart på veckan – imorse fick jag väcka Ernst tidigt… SKOJA! Han var förstås vaken och pigg som en liten lärka. Och vi begav oss mot TV4-huset och Nyhetsmorgon, för att gästa ”Bebispanelen”. Jag blev plötsligt nervös när vi var i direktsändning, hjälp, tänk om man gallskriker, eller plötsligt sticker iväg?!

Här kan du se klippet, där Ernst lyckades stjäla Jesper Börjessons penna och börja bläddra i manus. Men några galltjut blev det inte, tvärtom, han verkade trivas som fisken i vattnet… Nästan lika cool som Markiz bedårande lilla dotter Liora!

IMG_7234

Åh, det var så kul att dyka in i Nyhetsmorgon – och dessutom för att prata om ett ämne jag brinner för. Ett ämne som skulle kunna fylla ett heeelt program: barn och mat. Egentligen skulle vi bara kunnat prata om typ mat och sömn. Eller det dåliga samvetet över mutor. Sötsaker. Eller grottat ner oss i HUR fasen man gör för att göra de små till allsidiga ätare.

Nu sover han sött, så jag ska göra en kopp te och njuta av en stund i soffan. Ska först skaka liv i Johan, som läst saga för de andra två. Det sista jag hörde från barnens rum var ett vagt mumlande från honom och en bok som föll i golvet, det var tjugo minuter sen…

Ernst, idag är den din dag

Min allra käraste Ernst. Ernst Kristian Svante med världens gladaste morgonhumör, marsipan-rosiga kinder, de piggaste blå ögonen och ditt ostyriga blunda rufs. Idag är det din allra första namnsdag. Fredag den 2 mars. Förra året, precis vid den här tiden, hade du det trångt, varmt och mörkt inne i min mage.Du hade ännu inte dragit i ditt första andetag med luft i dina små lungor. Dina syskon kände din lilla sparkande fot genom min mage i soffan på kvällen. Jag var så orolig de sista veckorna, ville bara att du skulle ut. Nu, nu, nu. Måtte allt bara gå BRA. Jag rusade till gravidyogan, läste på och jobbade varje dag med min ”Ebbas gravidpodd”, in i det allra sista. Min älskade tredje baby, så innerligt efterlängtad. Och nu, så självklar på alla vis. Självklart en liten Ernst, självklart en lillebror. Självklart den femte pusselbiten i det som är vår familj. Det självklara som gör att det alltid är NÅGOT som händer hemma, nånstans, konstant.

Här är du på din dopdag. En strålande junidag. Fångad på bild av Kate Gabor. Du sov så gott i mjukliften på en bänk inne i Djurgårdskyrkan, stördes inte det minsta av gästerna som fyllde på i stolsraderna. Nyvättat hår som strax skulle bli dyblött då prästen tog ordentligt med vatten. Din mormor hade inte behövt byta sidenband i de närmare 150 år sköna, gamla spetsarna i släktklänningen. Senast den användes var det din storebror, Klas August Anders, som döptes.

5890

”Njut nu, det går så fort”, säger alla, suckar och syftar på att om fem minuter är barnen utflugna. Och jag har känt mig så stressad över det där tidigare. Usch. Hur fångar man nuet, hur GÖR man? Vemodet kommer krypande så fort man sorterar ut en liten storlek i babygarderoben, gör sig av med liggvagnen eller babyskyddet.

Men nu, med dig Ernst, så känner jag inte så. ”Ja, det gör jag – vi njuter faktiskt”, svarar jag. För det gör vi verkligen. Dina första veckor i livet parkerade vi oss hemma i soffan och såg alla säsonger av ”Skam” när vi kämpade med amningen. Det var ett helskotta med mjölkstockningarna men vi grejade det. Till slut. Och även om vi inte gör det heeela tiden, så njuter vi. Njuter av en baby i familjen. Njuter av att dra runt i mjuka kläder med dig hemma en hel måndag. Njuter av ditt tjutande skratt när syskonen kommer hem på eftermiddagen. Njuter av att se dig upptäcka världen genom att dra i kökslådor, smaka på allt (inklusive värmeljus och smålego…), kladda och slicka smöret av dina små smörgåsar. Krypa i blixtens fart. Visst, du har inte bjudit din kära mamma på särskilt mycket sammanhängande sömn under ditt 11 månader långa liv. Det måste vi snart ta ett allvarligt snack om, du och jag. Men i övrigt, så har vi det väldigt, väldigt, väldigt bra.

KOMMENTERA!

Sömnmetoden som fungerar – finns den?

Sitter här i soffan och njuter av tystnaden. Borde verkligen kasta mig i säng. Akut. Men måste bara få landa här. En liiiten stund. Trött i hela kroppen, sådär trött att det värker i rygg och axlar. Stel, lite frusen. Aj. Känns som en nackspärr på gång på hela höger sidas axelparti (lagom till stor fotografering på torsdag, oh no!) men de senaste månaderna är detta numera nåt slags normalläge. Tack vare denna lilla älskade skrutt…

IMG_3453

Här ser du kanske ”tja, en baby i en säng”. Men icke. För mig är detta en HISTORISK bild! För klockan är just nu efter tio. Ernst ligger INTE klistrad intill mig, med bröstet som napp. Han ligger i en egen säng. Kors. I. Taket. En Babybjörn resesäng förvisso, som står i vårt sovrum intill Johans och min dubbelsäng. Men han ligger där, just nu – och har gjort så i nästan en timma. Bara vaknat till en gång och gnytt.

I helgen fick jag nämligen nog av sömntortyren, det vill säga det faktum att min lillbaby ENBART somnar med bröstet och ligger intill mig hela natten. Småäter, vaknar till otaliga gånger, vänder sig, gnyr, vill snutta. Nonstop. Min trötta rygg som i ett skruvstäd, upphackad sömn i halvtimmar. Nu orkar jag snart inte mer. Så nu måste vi försöka ta tag i detta, min kära baby och jag. Har fått tips av snälla kompisar om böcker och metoder men jag mäktar inte med att läsa en hel sömnbok just nu, blir liksom matt av bara tanken. Så nu känner vi oss fram. Inatt härdade jag ut till klockan två, baby grät, jag tröstade, baby somnade om till slut, om och om igen. Johan, som skulle upp strax före sex för att hinna med ett tåg, fick sova i ett annat rum. Ingen idé att vi båda sover uselt, liksom. Nu får vi se hur länge jag orkar inatt, tar lite i taget.

Nu ska jag försiktigt smyga in och krypa ner. Och försöka somna. Inatt låg jag bara spänd som en fiolsträng och VÄNTADE på när han skulle vakna nästa gång, inte supersmart. Var en vålnad imorse när jag kokade gröt till barnen, lämnade på förskolan och sedan tog bussen ut till skolan med vagnen och dottern. Höll nästan på att somna på bussen, var tvungen att gå en rask promenad med vagnen i minusgradiga kylan för att vakna till. Den där hemska typen av trötthet efter tio månaders usel sömn alltså, den är inte nådig.

Och jo, det är mitt tredje barn – men ändå tycks jag ha glömt. Eller så är bara alla barn väldigt olika. För någon expert känner jag mig då RAKT inte som just nu. Suck. Alla ENKLA knep och tips emottages tacksamt