Kategori: Personligt

Sitter nu och pusslar med övriga familjens kalasönskemål, inga konstigheter här inte. Bara en önskan om experimentkalas, en om åtta-kamp (!) hemma, en om ”världens största lekland” och en som fyller två och som inte önskar nåt – men som KANSKE ändå ska få ha sitt alldeles egna första kalas?!

Apropå tema. Tänker nu spontant att jag BORDE köra kungligt tema på min tjejmiddag? Eller så sparar jag det till 40-årskalaset. Hmmm. Jo, så får det nog bli. Men fatta vilket kul tema! Mycket roligt att hitta på kring det, jag kan säga att jag skulle gå loss. Kräver liiite planering kanske. Well, jag sparar på den idén helt enkelt…

Hej från kontoret, klockan är strax sju och jag ska bege mig hemåt i slaskmörkret. Vem ÄR hon, den där trötta i spegeln? Som jobbat stenhårt sedan februari förra året när hon, förlåt jag, i princip skippade min födelsedag, eftersom den dessutom ligger så uselt till mitt i februari, bland barnens alla födelsedagar. Hann inte, orkade inte, strunt samma.

Men hur var det nu med #livslistan och mitt 2019? Vi skulle ju putta upp oss själva på priolistan i livet, eller hur? Då kom jag på en perfekt åtgärd, nämligen…

…Att dra ihop en riktigt härlig tjejmiddag på min födelsedag. Jag fyller ju 38, vilket väl inte anses vara något särskilt att fira men ÄSCH?! Måste ju inte vara jämt för att fira. Och vem vet, livet är här och nu. Johan tycker såklart att vi borde ha middag för kompisar hemma men jag är faktiskt himla sugen på tjejmiddag. Så får det bli, alltså!

Hjälp, ska nu bara inte glömma att bjuda någon. Och få ordning på detta på kort varsel – men det får greja sig. Jag tänker bubbel, god mat som jag älskar och så får jag hålla tummarna för att tjejkompisarna därute inte helt bokat upp februari ännu. Skål i förväg, det blir kul detta! Och det känns riktigt bra för #livslistan – forskning kring nyårslöften säger ju att det är NU kampen börjar. Efter smekmånaden. Tänker då att ett tjejkalas för me, myself and I absolut borde vara mycket lämpligt?!

Kommentera gärna om du har nåt bra tjejmiddags-tips!

Hej från Köpenhamns modevecka, där jag är på plats med Säker stil, ser visningar, rapporterar, kolla in nya kollektioner och fyller på med massvis med inspiration till poddar och kommande trendspaningar. Intensivt men väldigt KUL, känner mig helt uppfylld! Passade också på att ta ett möte med en samarbetspartner i förmiddags.

Pausade en stund mellan visningar och läste kommentarerna på senaste inlägget, tack för det. Så intressant ändå, detta! Och ja, innerst inne vill jag ju tro att ni kloka vänner därute har rätt. Att det välpolerade blir ointressant till slut, efter att nyhetens behag lagt sig? Att vi tröttnar på det perfekta, att det står oss upp i halsen. Eller i alla fall att det måste finnas nån slags balans – och utrymme för det som inte är perfekt. Också. Respekterar verkligen Isabella Löwengrip för hennes mod, framgången, hur hon satsar och hur det finns en strategi bakom minsta detalj. Men som sagt, det kanske finns plats för både och? En glad selfie duger OCKSÅ gott och väl, kanske mer än så?

Om jag hittade ett sätt att blogga loss med vardagliga bilder, som den här, så hade jag blivit LYCKLIG! Men jag känner liksom en press på att det ska vara snyggt också. Jag VILL ju göra det fint för er som läser här. Det är verkligen superkul att styla fina looks, plåta och inspirera. Samtidigt läser jag i era kommentarer att det är mixen som är härlig? Hmm. Kanske kan jag fnula på nåt sätt att varva med mer ”häng med i vardagen”-bilder, som det ju blir på Instagram Stories. Ett format jag för övrigt älskar som ett fjärde barn, det är så sabla kul att uppdatera i farten, tror att det är redaktören i mig som njuter av att bygga små ”mini-reportage” i vardagen, tipsa och dela trötthet, pepp och skratt.

Nog svamlat om detta, ville egentligen bara säga tack, tack, tack för er input! Givetvis också kring hållbarhet och att få in miljötänket mer i mina kanaler. Vill man följa någon som ger fenomenala tips kring detta, så finns det naturligtvis bättre källor för det. Jag kommer fortsätta tipsa om mode, stil, skönhet, böcker och mat. Men som mamma och människa så försöker jag också bidra. Det kan jag nog också bli (mycket) bättre på att förmedla. Apropå det jublar vi hemma över att vi äntligen fått matavfallsinsamling. Livet, som sagt. Ena stunden ljuvligt vackra mönstermixar på catwalken, andra stunden förklara för 5-åringen hur potatisskalen kan bli biogas.

Kommentera gärna, för som sagt – det är så intressant att läsa er input på detta! Och allt jag gör handlar ju om att inspirera er, att bjuda på en stunds förströelse, en tankeställare eller bara ett fniss på väg till jobbet.

Ska strax krypa ner intill Lilla gubben här – ja, både prickiga hästen och min älskade lilla gullgubbe, som sover sött i vår säng. Japp, just nu sover han bra såhär, då kör vi på det.

Kom hem ikväll fylld av inspiration efter kul snack med Isabella Löwengrip och hennes partner Pingis Hadenius, som bjudit in ett gäng powerkvinnor (slitet uttryck men stämmer ju himla bra ibland!) till en svit på Diplomat för att prata beauty och business. Spännande att diskutera med Isabella om hur man lyckas som influencer 2019. Hur tänker hon? Jo, såhär:

1. Hon menade att det är viktigare än någonsin att VERKLIGEN satsa. Ta in egen fotograf, anställa assistent, delegera mera – ja, i korthet att satsa stort. Maxa. Anställ! De som satsar stort kommer överleva!

2. Investera i dig själv för att växa. Att våga att verkligen investera i sitt eget varumärke, för att få det att växa sig starkt. Inte minst med tanke på dagens konkurrens.

3. Håll fast vid din grej. Var konsekvent! Och var noga med att dina följare känner dig, till exempel vet vad du äter till frukost…

4. Om du vill sälja dina egna produkter, så är ditt eget varumärke (och att bygga upp din egen plattform) snabbaste och bästa vägen framåt.

Givetvis har Isabella rätt i ovan – och jag tar till mig. Förmodligen borde jag våga satsa ännu (mycket?) mer. Även om jag tagit många stora kliv i mitt bolag 2019, som kommer märkas senare i vår, så blir jag helt ärligt lite stressad av detta. I måndags började stjärnan Julia, min nya kollega och heltidsanställda i mitt bolag, som nu jobbat parallellt med Tova hela veckan. Fullt ös, jag är så glad över att den biten äntligen rullar på! Nu ska jag hitta någon grym som kan hjälpa mig att klippa ihop snyggt, enkelt rörligt material också, samt kicka igång Bokklubben under nästa vecka.

Samtidigt ÄR det svårt, blir som sagt stressad. Jag tampas så med detta. För hur mycket man än delegerar så går det liksom inte att delegera bort kärnan i hela en verksamhet som min: Innehållet jag skriver och skapar. Som tar så mycket tid, som MÅSTE få ta tid. Däremot är det avgörande att, som framgångsrik influencer och entreprenör idag, frigöra maximalt med tid för det kreativa. Att skriva, se, inspireras, skratta, skapa, prata, göra! Utveckla, testa nytt, göra fel, göra om, göra rätt! Helt enkelt, allt det som ingen annan än DU kan göra. Det tog jag med mig från snacket idag. Och det kan jag nog bli väldigt mycket bättre på… Tänker jag?!

Ursäkta osammanhängande tankar här, måste nog landa lite i detta. Och fundera på hur jag ska satsa, på mitt sätt.

Japp, den här bilden passar rätt bra. Känns som jag sitter i ensam uppe i ett träd, helt sabla bortkopplad från allt. Allt och alla. Hohooo, som Ernst skulle sagt. Har också exakt samma förtvivlade, lätt uppgivna min som på bilden. Minerna som hänger med en genom livet, ni vet? Och en efter en slutar saker och ting att fungera. Nu senast mailen, blir ju helt matt. Tydligen hänger min Gmail-server ihop med Icloud, som inte är inloggad, eftersom mobilen är stendöd, så nu funkar inte heller mailen, det går att inte att skicka iväg mail för att ”servern är nedkopplad”…?

Ja, det är i sådana här lägen man använder profylax-andningen. Mest irriterande i mitt personliga teknik-haveri? Jo…

…Att min typ fullt fungerande Iphone X inte går att laga?! Precis som med trasiga diskmaskinen, fullt okej teknikprylar som ska skrotas. Enklare eller billigare att köpa nytt. USELT, ändå. Det är inget synbart fel på telefonen, inget stort antagligen, bara ett glapp i skärmen. Ska vara lätt att laga. Jag har garanti, betalade extra för Apple Care och har varit försiktig – MEN för att repareras måste ”Hitta min Iphone” stängas av. Svårt att göra utan sin Iphone. Lyckades via datorn, sen tycks enheten ”försvunnit” och då kan de inte reparera den. För ”Hitta min Iphone” går nu inte att stängas av eftersom ”enheten är borta”. Trots att jag har mobilen och min garanti, som gäller till december 2019? Så, detta härliga trixande ägnades HELA dagen åt, istället för allt som skulle gjorts idag.

Japp, vänliga hälsningar från sura tanten, nu utan mobil, utan Whatsapp, utan Instagram, utan fungerande server att skicka mail från. En riktig skitmånad, ursäkta språket. Suck för garantier som ändå aldrig funkar. Enda trösten? Att man till slut får skratta åt eländet och inse hur beroende man är av sin Iphone. Och att stackars Tova och min nya kollega Julia ägnat HELA dagen åt detta och att jag kan konstatera att de är helt fantastiska. Sådana stjärnor! Julia gjorde alltså sin första dag på nya jobbet idag, inte direkt nån ultimat dag att börja hos Ebba von Sydow AB. Hjälp! Men nu så, nu kan den här veckan bara bli bättre, tänker jag…

Eller okej, halv-viktigt. Och varning för en väldigt tant-sur slutsats, på detta inlägg. Men för mig och de som eventuellt försökt sms:s, ringa eller höra av sig via mobilen? Viktigt! Jag lever! Men mobilen är stendöd. Svart. Igår kväll blev skärmen plötligt neongrön, flimrande och sedan funkade ingenting. Hade inte tappat den, har ett bra skydd, den bara dog.

Så denna söndag blev en ofrivillig digital detox. Och ett evigt ”jag ska bara kolla…” – nej, just det, jag kan inte. Kalendern, mailen, whatsapp, allt. Speciellt härligt är det ju heller inte med en ofrivillig mobil-detox, mer stressande. Jag har inga problem med att lägga mobilen i väskan i hallen när jag kommer hem – MEN att inte kunna bli nådd eller nå andra? Inte ett dugg härligt.

Fast nu känner jag lugnet. Sitter på ett lekland och väntar på kalasglad dotter. Tog med mig datorn och ska försöka luska rätt på hur jag kan reparera mobilen imorgon… Måtte det funka, blir ingen kanonstart på veckan annars. Vill verkligen inte köpa ny mobil, den jag har är ett år gammal. Vansinnigt om man ska behöva skrota den, tycker jag. Okej, med risk för att låta som en sur-tant här men man blir ju tokig på teknikprylar som håller så dåligt. Kylen och frysen har vi fått laga två gånger senaste halvåret. Och nu gick vår diskmaskin precis sönder också, ”byggd för 20 års användning” – jo, tjenare. Tusen kronors-reparatören var hemma hos oss i veckan och konstaterade han att det kostar minste sextusen att laga, så vi kunde lika gärna köpa en ny. Urk. Nej, måtte mobilen gå att laga. Trist också att det oftare, med teknik, är billigare och enklare att köpa nytt än att reparera. Suck.