”Jag bestämde jag mig förra året i augusti (i samband med att jag bytte jobb) att jag skulle börja tacka nej. Det gav mig initialt panikkänslor men oj vad det smakade bra i munnen att säga ”nej”, efter ett tag. Nu har jag ägnat ett år åt att säga nej till familj, vänner och diverse jobbprojekt som flyger från höger och vänster men säger samtidigt JA till min egentid, familjens tid och min hälsa. Jag har blivit omsorgsfull med min tid och jag har valt att prioritera det som jag behöver, inte det som är kul. Resultatet har blivit att jag överhuvudtaget inte är stressad. Ingen klump i varken halsen eller magen. Jag hämtar, lämnar, tränar, jobbar och håller fortfarande liv i mina relationer med vänner även om vi ses mindre än förr. Kort sagt blev livet harmoniskt och jag kan aldrig någonsin tänka mig att gå tillbaka till det gamla livet igen…”
Nej, det är inte mina ord. Om nån nu trodde det? Antar INTE det. Nej, jag fick en sådan fin kommentar här nedanför att jag ville lyfta upp den och citera. Läser ju alla kommentarer, tar in och tänker. Men den här berörde mig lite extra. Kanske för att så många tankar den här sommaren har cirkulerat kring detta lilla svåra ord med tre bokstäver: nej. Att våga använda det lite oftare i vardagen. Att, som Sandra skriver, inte vara stressad, ha en klump i magen eller halsen – nånsin? Det kan väl inte gå? Eller? Nej, inte med tanke på de livsval jag gjort, både vad gäller familj och karriär, ja alltihop som är så tätt sammanflätat. Det är ju JAG, den jag är. Den jag vill vara. Det jag älskar att göra.
Men drömmen om den där balansen finns där, jag ser ju den ibland. Den finns faktiskt här. Inte så himla långt bort heller! Herregud, jag är optimist, det finns hopp. Alltid. Allt går, så även detta. Liiite fler nej bara. Nej till rätt saker – men också nej till vissa saker som är jätterätt men som bara inte går att få ihop. Det sistnämnda är det svåra. Usch. Efter att ha haft ont i magen sedan i måndags (det kom på riktigt som ett brev på posten, i måndags morse, helt knäppt!) så tackade jag därmed ikväll nej till den stora galamiddagen. Kan ju inte sitta igenom en hel festmiddag med krampande mage. Inte minst, stackars den som skulle fått mig till bordet.
Hej hösten 2018, det ska nog bli bra det här. Med allt underbart kul som redan fyller kalendern. Och med en liten extra dos ”nej”, som flingsaltet på toppen liksom. Vi gör ett försök i alla fall…
Foto: Lisa Höök. Kommentera gärna!
Så klokt och fint Ebba att du reflekterar och känner efter.
Har följt både dig och Emilias podd ett bra tag. Och ni är båda fantastiska personer med ett stort hjärta. MEN jag hör också hur ni upprepar er efter varje ledighet att ni ska bli bättre på att prioritera mm.
Men sen känns det som att ni båda sugs in i allt igen och karusellen är igång.
Förstår att ni har ett ansvar gentemot varandra när ni är partners och kollegor, men tänk hållbarhet även i det som vi
idag tänker i så mycket annat.
Ni ska ju hålla länge.
Att din lilla mage krånglar skulle jag se som ett tecken på att den ropar till dig att något inte är bra.
Lyssna på den.
Magen talar alltid sanning.
Ta hand om dig.
Hej Ebba, Så klokt skrivet om att säga nej. Att säga nej handlar också om att säga nej till klimatförstöring. Att leva livet enkelt med barnen som en stor glädjekälla i vardagen. Med barn är det ett lika stort äventyr att vara i parken hemma som att flyga till annat land. Vet du att flygresa är den ojämförligt största koldioxidutsläppet en privatperson medverkar till. Tänk vad du dom kändis med en stor blogg och som förebild för många kan påverka världen i positiv riktning i kampen mot klimathotet.
Läs gärna bloggarna från minimalisterna, trendenser och Malena Ernman som är inspirerande.
Ha ett fint liv med dina fina små barn!
Så tänkvärt, det där med att våga säga nej. Jag blev utmattad 2016, och har i små steg fått lära mig att säga nej, att bli hård och säga stopp. Det är verkligen som du beskriver det skönt när man gör det men också en jobbig känsla innan man kommer in i det.
Innan jag kraschade så såg jag mig inte som speciellt driven, men så här efteråt inser jag att den där typiska ”duktiga flickan” nog alltid funnits inom mig. Jag har helt enkelt fått släppa den saken och börjat säga nej. Nej till kvällar med vänner, nej till att svälta mig, nej till att alltid prestera, nej till de människor som tidigare stal min energi. Men som du beskriver så fint här ovan jag är gladare nu. Tänk hur viktigt och svårt de där ordet är, och hur fint du kan sätta ord på just detta det är inspirerande 🙂
Heja dig, Ebba!! Jag har också haft jättesvårt för att säga nej, men var tvungen att lära mig för att må bra. Jag gjorde, faktiskt lite likt din springskola du drog i podden, så att jag tränade lite i taget och började med menlösa saker. Liksom lärde känna ordet och sa nej till saker som inte var så svåra att tacka nej till. Uppmärksammade mig själv på att det tog emot, men jag gjorde det ändå. Tex att hänga med på nåt som det känns som jag förväntas gå på, men egentligen är jag inte alls sugen. Och alla kommer att överleva utan mig där. Sen testade jag nej på svårare grejer och varje nej gav mig en seger. Till slut blev den inre rösten starkare och även om jag missade nåt oemotståndligt, insåg jag att jag hade haft det bra där jag var istället. Plus att jag njuter ännu mer nu av det jag säger ja till. Tänk springskola och varmt lycka till!!! Kram
Ps. Från mig och säkert många Säker stil-följare. Prio 1: Vi vill att ni ska må bra och hålla LÄNGE!!
i frysen,kött,fisk och kyckling
grönsaker i kylen
potatis,lök,ris och spagetti
alltid ha en gryta varma maten på spisen klar ,bättre än ” smörgås”
ordentlig mat ger gladare kropp och människa ,lättare att tänka klart lättare att sova
allt behöver ,;tider,program och scheman
Jag hoppas du hittar balansen Ebba. Det är så viktigt att kunne säga nej – inte nej + lång förklaring om varför jag inte kan/vill/hinner men bara rätt och slätt nej. En tidigare kollega sa till mig tidigt i min karriär ”kom ihåg att det bara är hemma du är helt oersättlig”. Hon hade i flera år låtit sina egna barn äta gröt och mackor till middag för att jobbet var så viktigt, men insett 10 år in i ”gamet” att det inte var ok, att hon måste prioritera att vara hemma, att slappa med barnen att hinna andas – inte bara på semestern, men i vardagen. Hon är barnläkare och jobbar med cancersjuka barn, jag förstår att hon har svårt att slita sig från jobbet för det är ALDRIG färdigt. Jag är själv barnläkare och älskar mitt jobb, känner mig otroligt viktigt och ”nödvändig” på jobbet, har inte själv några barn och skulle kunna lägga alla mina vakna timmar på jobbet – men jag vägrar! Jag älskar min vardag och älskar att börja jobba efter semestern och det tänker jag fortsätta med tills dom slänger ut mig – och då måste man kunna säga nej ibland. 🤷🏻♀️
Har läst din blogg sedan du bloggade på Expressen, då var jag 14-år och bodde i ett trångt radhus ute i förorten med min mamma och alla mina syskon. Så långt ifrån mode och glamour som man kunde komma. Satt ofta i mitt flickrum och drömde mig bort och blev inspirerad av alla modetips som du då gav men framförallt av din klokhet. Sedan har din blogg följt mig genom gymnasiet, studenten och flytt utomlands tillbaka till Sverige och universitetsstudier i juridik och sedan jobb. Ville bara säga att du alltid har varit som en trygg storasyster på nätet, någon att inspireras av. Du gav en ung tjej från förorten inspiration och framförallt modet att våga drömma stort och satsa på karriär och utbildning.
Hej Ebba, låter stressigt med att få allt att funka på så kort tid från hemkomst till stan. Kanske lite mer tid för förberedelse och möjlighet att fördela och priotera.
Hur har Du och Din man med ansvarsfördelningen i hemmet och om barnen.
Ni är två vuxna som har ansvar…inte bara en som ska fixa allt. Eller ?
Jag kanske skriver hårt och rakt på sak, men vill väl.
Varma vänliga hälsningar från Ninni
Detta är väl ändå en privatsak mellan Ebba och hennes man och inget hon behöver stå till svars för?
Hej Karin,
Menar INTE att Ebba behöver redovisa det här, jag skrev det som kanske en ”ögonöppnare” eller stöd gällande jämlikhet. Har lyssnat till Ebbas och Emilias podd några gånger och då pratade hon om det Du tycker är privat. Så därför skrev jag denna kommentar nu.
Vänliga hälsningar Ninni.
Åh, Ebba jag vet hur svårt det är när allt är kul, men man kan inte göra allt på en gång hur mycket man än vill. Det är i alla fall min erfarenhet. Allt har ett pris och hälsa är viktigast. Funkar inte kroppen så kan man ingenting. Man måsta starta med sig själv och efter det tänka på andra. Som med den där syrgasmasken i flyget, först syre till sig själv och så kan man hjälpa barnen, enkelt och svårt. Tror det kan hjälpa en att tänka att när du säger nej till en sak så säger du faktisk ja till ngt annat och tvärt om. Dvs nej till stress är ja till en lugn kropp som kan hålla länge. Jag måste hela tiden jobba på detta. En bra grej är att inte svara direkt. Sov på saken oftast känner jag väldigt tydligt vad som är rätt när jag vaknar upp på morgonen dagen efter. Jag tror det är viktigt att skapa små pauser där man kan höra/känna magkänslan. För mig är det 10 min med Headspace. Vet att du inte är för meditation, men prova det är helt suveränt. Om inte annat blir man mer uppmärksam på vart ens tankar går. Du är suverän till ditt jobb du kommer få göra alla kul jobb du vill, livet är långt men det är viktigt att man inte går på kompromis m sig själv och hälsan. Jag har absolut inte kommit i må med detta, glömmer och får börja om HELA tiden men med små steg så hoppas jag på en bättre balans för mig och min omgivning.
Jag vill passa på att tips om min underbara stresscoach Caroline Norbelie och hennes podcast Prestationspodden, lyssna på den såå mycket klokskap till oss som vill så mycket:-).
https://www.instagram.com/prestationspodden/
Önskar dig allt det bästa!!
Stor kram Caroline i Kph
Jag undrar också hur ett sånt litet ord kan vara så svårt! Är nu sjukskriven (för andra gången) för utmattningssyndrom. Lyssnade inte, lärde mig tydligen inget den första gången. Denna gång blev det blåsljus till akuten, inlagd på strokeavdelningen. Men det vara ”bara” utmattning…. Så nu håller jag på att lära mig det där ordet! Hoppas du också lär dig 💕 Älskar er podd, men blir ibland orolig för hur du och Emilia skall orka. Sköt om er, glöm inte återhämtningen. Kram
Som nybliven pensionär, efter ett långt och intensivt arbetsliv, kollar jag lite ibland på bloggar som hungriga stressiga tjejer ansvarar för. Gör det för att jag fortsätter att vara mentor för några som jag tidigare varit chef för och vill på detta sätt få perspektiv på hur unga har det i arbetslivet idag. Jag har haft en sk karriär, mycket intressant och stimulerande jobb. Vad jag noterar är att alla unga har så bråttom, allt skall ske NU. Att säga nej till saker när man ex har småbarn är inte ett nej för alltid. Jag fick möjligheten att bli chef när barnen var små, men tackade nej då. Chansen återkom och återkom. Till slut när barnen blev äldre tog jag chansen och har aldrig ångrat min sena karriärstart. Jag hann med många år i karriären och orken räckte. Ha inte så bråttom, ett nej är inte ett nej för alltid.
Tack för kloka ord. Är högutbildad, har småbarn och tycker mig vara ganska bra på att leva i nuet och jobba deltid, mycket tack vare en cancerdiagnos i 20-årsåldern. Det är bra att bli påmind om att jag gör rätt val som sätter barnen först. Det är ju ur livsperspektiv så få år det handlar om. När jag var liten var det ett 7-årigt grannbarn med karriärföräldrar som satt med öppen dörr i trappuppgången, gråtandes och sa ”det är aldrig någon hemma” (sant citat), när min mamma gick förbi. Så jag stänger öronen när jag hör om kollegors klättrande och tänker ”men hos mig är iaf någon hemma”.
Jag stämmer in i inledningen till ditt inlägg. För två år sedan fick jag lära mig den hårda vägen (genom sjukskrivning, sömnlöshet, strejkande mage, tryck över bröstet och ständigt dåligt samvete åt alla håll) att prioritera mitt mående framför allt. När det hade gått så långt så fick även roliga saker stryka på foten, för jag hade under för lång tid prioriterat ALLT roligt och tänkt att ”snart lugnar det nog ner sig…”. Nu efter 2,5 års kämpande så kan jag också säga att jag är LUGN. Lämnar barnen i lugn och ro, vi kan ta oss tid att stanna och titta på en myra i några minuter om det är på den nivån. Jag lagar mat lugn och äter lugn. Den känslan är som balsam.
I små steg har jag kunnat öka på det roliga också, men hela tiden med mitt mående i bakgrunden. Jag ska hålla länge, och få roliga saker nu blir ändå fler i det långa loppet för att jag kommer att orka hållbart nu. Önskar dig all lycka med att hitta det i vardagen även du. Det är du värd. Vi vill ha dig kvar länge. Kram
* Alltså, om man hela tiden säger ja till allt, hur äkta blir då ett ja? Ett ja jag vill- blir äkta först när man lärt sig/står ut med/orkar/tränar på att säga ett nej. I annat fall är man en ja-sägare, utan att tänka efter. Hur vet du/omgivningen då? Att du vill?/Kan/
* Det är enbart i yttersta nödfall som man faktiskt behöver svara ja på en gång. Det är alltid riktigt att säga; ” det låter hur kul som helst/jätteintressant/åh det skulle jag vilja göra”- och i nästa stund fortsätta med; ” jag behöver kolla i min kalender/ behöver se hur bokad jag är/ behöver titta över min övriga planering”- jag ringer dig i morgon. Vad som då sker, är att du ger dig själv tid och möjlighet att tänka till innan du svarar ja. Först då kan den som frågat vara säker på att du verkligen vill/kan.
* ” Erbjudandet du pratade om var jättekul- nu har jag sett över hur min oktober ser ut, och tyvärr behöver jag säga nej just då- skulle det funka något senare”
” Erbjudandet du pratade om lät jättekul- nu har jag kollat i kalendern, och det funkar att vi kör igång- förutsatt att det tar den och den tiden… osv osv- du har säkert helt andra situationer du hamnar i, men detta var exempel på hur det är bra och vettigt att ta hand om sig själv och se till att man har en hållbar struktur- vare sig man heter Ebba och är egen företagare, eller något annat
*Ja, det tar tid att lära sig att säga ett nej, och detta är ett så viktigt ord!! För din egen skull. För din stresskänslighets skull. För din somatiska hälsa. För din psykiska hälsa. För din struktur i övriga livet.
* Det är inte farligt att säga nej, ingen tycker mindre om dig, föraktar dig eller slänger dig på sophögen, du missar inga jobb, du kommer snarare att få ännu bättre styrning på livet och tillvaron, och bli mer nöjd med dig själv, och mindre stressad, vilket ju är viktigt, du är en företagare som självklart är beroende av arbetstillfällen, men ändå- tänk lite på ett nej!!!
/m
Ja utan att säga nej klarar en inte sin hälsa i dagens tempo. När mina barn var små så jag nej till att bli chef och till en massa andra stimulerande och spännande saker. Min tid kom när barnen var äldre.
Det är viktigt att inte glömma att som förälder har alla ett stort ansvar att sätta barnens behov främst. Det tror jag du gör- på ditt sätt. Barn behöver föräldrar som inte går sönder av sömnbrist, magproblem osv även om de ser att föräldern trivs med sitt jobb.
Det vore så väldigt tråkigt om du skulle krascha ihop helt . Det kanske inte är så långt dit när magen och stressen övermanmar dig första veckan efter lång lugn sommar. Kokettera inte med stressen utan ta dig själv på allvar och lyssna på kroppen som verkar skrika högt.
Jag är numera pensionerad men läser ofta och gärna med stor behållning din blogg. Jag brukar inte bli orolig för någon jag inte känner men nu är jag det
Önskar dig allt gott!
Jag är idag 73. Under mina ibland, stressiga jobbår, fick jag en nallebjörn klädd i uniform (mitt yrke ) av min man. Han döpte den till Jen. (Nej baklänges). Han sa att när jag var tveksam till ett event eller uppdrag skulle jag titta på Jen och sen tacka nej till i mitt tycke roliga men stressande uppgifter.
Det är svårt att säga nej men det var så gulligt av min man att han såg och förstod mitt dilemma. Sen kan en del säga att det var egoistiskt av honom men han såg ju tydligt hur dåligt jag mådde.
Det är stressigt när man är mitt i livet med ett roligt och stimulerande jobb men det kan bli uppslukande med sömnproblem och stenhårda käkmuskler. Till och med att käktänder går sönder. Det är inte värt detta. Tacka nej och hushåll med dina krafter.
Jag reflekterar själv över min förmåga att säga nej. Jag känner inte dig, utan har bara följt dig länge. Därför vill jag inte skriva dig på näsan på något sätt, utan för en gångs skull vara med och kommentera om varför jag reflekterar över detta.
Jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom för ett par år sedan. Det var en knäck, inte bara fysiskt men också psykiskt. Jag blev helt enkelt tvungen att börja säga nej till saker, eftersom både lusten och orken att säga ja var obefintligt, väldigt länge. Och det var fruktansvärt jobbigt. För min identitet var kopplad till att inte ge upp, alltid ställa upp, finnas till för andra och leverera. Det var nästan värre att börja säga nej än att ha alla de symptom som utmattningen medförde. Värre än den fruktansvärda magkatarren, hjärtklappningen, värken, ångesten, minnet som försvann mm . Jag ”klarade” ganska länge att jobba på, trots alla alla fysiska symptom bara blev värre. Då tyckte jag att det var en bedrift. I efterhand önskar jag att jag hade tagit min kropps signaler på allvar tidigare. Det var verkligen ingen som tackade mig för att jag hade bränt ut mig efteråt. Att jag hade jobbat på, fastän jag var och blev sjuk. Det var en hemsk insikt.
Nu har jag sedan ett bra tag tillbaks orken och lusten till saker igen. Det är så härligt! Hjärnan får en kick absolut. Jag känner igen mig själv. Men så häromdagen sa en person: Du måste sluta säga ja till allt.
Och jag fick börja tänka till igen. Varför säger jag reflexmässigt ja till saker, utan att tänka igenom min ork och min lust? Hur löngebkommer min ork och lust att hålla om jag inte är försiktig?
Men, jag måste ändå säga en sak när det gäller magontet. Gör vad du vill med förslaget, men det låter det väldigt mycket som magkatarr. Kan vara idé att kolla upp det och testa medicin ett tag. Finns om inte annat omeoprazol receptfritt på apotek.
Åh vad jag ÖNSKADE att det var du som skrivit inledningen.. Jag vet att det går att ha både karriär och familj utan att stressa på det sättet du gör, men ibland måste man säga nej. Man måste prioritera.
Menar inte det här som en kritik, men det kanske kan vara en ögonöppnare att jag och många i min umgängeskrets har slutat lyssna på din och Emilias podd. Varför? För att ni normaliserar av en livsstil som kommer leda till utbrändhet.