”Jag bestämde jag mig förra året i augusti (i samband med att jag bytte jobb) att jag skulle börja tacka nej. Det gav mig initialt panikkänslor men oj vad det smakade bra i munnen att säga ”nej”, efter ett tag. Nu har jag ägnat ett år åt att säga nej till familj, vänner och diverse jobbprojekt som flyger från höger och vänster men säger samtidigt JA till min egentid, familjens tid och min hälsa. Jag har blivit omsorgsfull med min tid och jag har valt att prioritera det som jag behöver, inte det som är kul. Resultatet har blivit att jag överhuvudtaget inte är stressad. Ingen klump i varken halsen eller magen. Jag hämtar, lämnar, tränar, jobbar och håller fortfarande liv i mina relationer med vänner även om vi ses mindre än förr. Kort sagt blev livet harmoniskt och jag kan aldrig någonsin tänka mig att gå tillbaka till det gamla livet igen…”
Nej, det är inte mina ord. Om nån nu trodde det? Antar INTE det. Nej, jag fick en sådan fin kommentar här nedanför att jag ville lyfta upp den och citera. Läser ju alla kommentarer, tar in och tänker. Men den här berörde mig lite extra. Kanske för att så många tankar den här sommaren har cirkulerat kring detta lilla svåra ord med tre bokstäver: nej. Att våga använda det lite oftare i vardagen. Att, som Sandra skriver, inte vara stressad, ha en klump i magen eller halsen – nånsin? Det kan väl inte gå? Eller? Nej, inte med tanke på de livsval jag gjort, både vad gäller familj och karriär, ja alltihop som är så tätt sammanflätat. Det är ju JAG, den jag är. Den jag vill vara. Det jag älskar att göra.
Men drömmen om den där balansen finns där, jag ser ju den ibland. Den finns faktiskt här. Inte så himla långt bort heller! Herregud, jag är optimist, det finns hopp. Alltid. Allt går, så även detta. Liiite fler nej bara. Nej till rätt saker – men också nej till vissa saker som är jätterätt men som bara inte går att få ihop. Det sistnämnda är det svåra. Usch. Efter att ha haft ont i magen sedan i måndags (det kom på riktigt som ett brev på posten, i måndags morse, helt knäppt!) så tackade jag därmed ikväll nej till den stora galamiddagen. Kan ju inte sitta igenom en hel festmiddag med krampande mage. Inte minst, stackars den som skulle fått mig till bordet.
Hej hösten 2018, det ska nog bli bra det här. Med allt underbart kul som redan fyller kalendern. Och med en liten extra dos ”nej”, som flingsaltet på toppen liksom. Vi gör ett försök i alla fall…
Foto: Lisa Höök. Kommentera gärna!