Kategori: Personligt

Nej, detta är verkligen inte ett inlägg som på något sätt förringar slitet med ETT barn. Trust me, jag var nog bra på att gnälla då med! Men – MEN – när man till vardags lever i en karusell av mycket jobb, små tidsmässiga marginaler och trebarnskaos, med den virvelvind det ibland innebär att få ihop allt, så har jag njutit så enormt mycket av de här dagarna. Ja, såhär glad var jag nyss, på lätta steg på väg hemåt med bästa fredagskänslan i kroppen…

Tre hela dagar när Marianne och Klas har varit i fjällen med min mamma och pappa. Och haft det så himla kul i backarna, skidskolan och hemma hos mormor och morfar på Harstigen! Bara Johan, Ernst och jag hemma. Väldigt, väldigt lyxigt – och ovant. Vi har haft så mysigt! Imorse åkte Johan hemifrån före sex för han skulle med tåget till Skåne för möten där idag, så Ernst och jag tog en lugn morgon. Han vaknade halvsju, vi läste ”Mamma Mu” och somnade sedan om i en hög i soffan framför Barnkanalen. Vaknade halvåtta, åt gröt båda två och sen i sakta mak till förskolan där jag lämnade em bubblande glad lillpojke halvnio. Kvart i nio var jag hemma vid skrivbordet, gjorde en kaffe och njöt av livet. Jag kan på riktigt inte minnas när jag hade en sådan fredagsmorgon. Det kändes nästan som att jag hade glömt något, eller åtminstone någon?

Men okej, nu ska det bli väldigt, väldigt kul när de stormar in i hallen här om två timmar. Först ska jag nog passa på att sjunka ner i Klas rum, med Ernst, och bygga legohus med bara ETT barn. Helt utan bråk om bästa bitarna och ”jag vill göra nåt annat”. Mmm, förlåt men ettbarnslugnet ändå. Mer korrekt är i och för sig att skriva ”ensam hemma med tredje barnet”-lugnet, eftersom ett barn INTE är samma sak som första barnet. Det går inte heller att fundera över om vi njöt lika mycket av det här lugnet när vi bara hade Marianne. Helt enkelt eftersom första barnet kastar omkull hela ens värld och det blir aldrig sig lik igen. Ett underbart kaos i sig.

Så var vi hemma igen. Och det var som att det var meningen att solen sken över stans grusiga gator, fåglarna kvittrade och Ernst och jag hittade starka, små snödroppar på förskolans gård imorse. Efter att Ernst dessutom sovit hela natten, med sin gosehäst i fast grepp, i vår säng. Väldigt mysigt. Hjärtat svämmade såklart över när vi kom hem och hans lilla kropp spratt av glädje, tog mig i handen och sa ”oooom” (kom, på hans eget, ganska sparsamma språk) och drog med mig till himmelriket, alltså den enorma utdragslådan under storebrors säng som är fylld med smålego.

Låter eventuellt väldigt fånigt men ibland känner man ju att världen ler mot en? Om ni förstår? Då får man passa på att skicka ett snett leende tillbaka, så blir det kanske en bra dag. Det tänker jag att just denna torsdag ska bli. Eller är. Jag sitter på kontoret med en stooor kaffe och har precis träffat en gammal kompis som är en riktig stjärnproducent, inom tv. Idéerna bubblar nu i huvudet, jag ska försöka sammanfatta dem i ett dokument som får bli en grund. Vi har tidigare jobbat tillsammans, jag har lärt mycket av henne och nu hoppas jag att vi kanske kan jobba ihop på en idé jag har… Vi får se om det landar i något, jag hoppas det.

Hoppas att världen ler mot dig också idag? Och gör den inte det, så får man ju försöka att vara den som ler först. Ibland funkar det. Rätt ofta faktiskt. Dessutom kostar det ju inte en krona ens. Kommentera GÄRNA!

Såg mig själv i spegeln när jag borstade tänderna och såg en annan människa en den jag såg där i förra veckan. Nej, jag har inte varit med om något mirakel här alltså – bara tre (tre!) nätters sömn, barnfritt och oceaner av tid med min Johan. Att upptäcka en helt ny stad tillsammans, där ingen av oss varit förut, med så mycket historia, så mycket kultur, så många dimensioner. Som väcker tankar, ger nya perspektiv. Att prata om drömmar, livet, barnen och framtiden. Prata om saker som inte BARA bygger på snabba meddelanden som ”mjölken är slut, handlar du en på väg hem?”, ”jag blir liiite sen men är på väg hem nu” eller ”vem lämnar imorgon?”.

Jag packade optimistiskt nog fyra böcker, två ansiktsmasker, ett kvällsombyte (en sidenblus, kjol och mindre handväska) och en extra klänning. Två böcker läste jag, en som blir perfekt till min bokklubb (återkommer till den, snart kör vi igång)! Men resten packar jag ner oanvänt. Nej, det blev inga ombyten till kvällen, inga ansiktsmasker, inget smink. Istället har jag bott i den här randiga klänningen (varenda dag) och gympaskor, varvat med Birkenstock…

Detta om något är lyx för mig: En riktigt lätt, enkel packning. Helst pytteliten. Helt utan wipes, kex, vällingpulver, ombyten till barnen på flyget, blöjor, pennor och pysselböcker. Helt enkelt, en stilsäker, minimal packning som gör att man inte behöver tänka på vad man ska ta på sig.

Då är en skjortklänning bäst, tycker jag. Ärmar som går att rulla upp och ner, sval och bekväm. Skulle det bli kallare hade jag en stickad tröja i min leopardväska. Och förstås, sköna skor så att man kan promenera långt och mycket.

Sa till Johan imorse att ”Nä, nu kör jag den här idag också” och han bara skrattade. För han vet ju, att samtidigt som jag älskar stil, mode och min kära garderob – så älskar jag precis lika mycket att gå i en och samma skjortklänning i fyra dagar! Eller i tre veckor, på sommaren i Skåne…

Kommentera GÄRNA! Vill du få ett mail i inkorgen, direkt när jag skrivit ett nytt blogginlägg? Signa upp dig i högerspalten här, det är superenkelt och himla smidigt om jag får säga det!

Många väldigt glada hälsningar från de här fötterna som ju äntligen är i sitt RÄTTA element! Nämligen i Birkenstock, haha. De åkte på så fort vi kom hit. Så skönt också, eftersom jag fortfarande har vrålont i min vänsterfot med svullen ankel, suck. Mina stackars trötta fötter, som dessutom bär på liiite för många kilon just nu. Oh well! I Birkar är livet bättre, så är det ju bara. Idag har de fått gå många steg, eftersom vi upptäckt Tel Aviv genom att strosa genom den häftiga staden. Johan har en gammal kompis som bor här som har guidat och tipsat kanonbra, och som vi åt supertrevlig lunch med. Pita, kyckling och israelisk street food, ute i solen på Rothschild Boulevard, med all häftig arkitektur. Jag var i och för sig mest upptagen av att befinna mig i hummushimlen…

Sååå gott! Hjälp, ALLT är så gott här. Sedan strosade vi längs stranden och tog en eftermiddags-paus på Lala Land, med fötterna i sanden. Tre nätter borta från barnen, det är verkligen en konstig känsla detta. Att inte behöva tänka på spillda glassar, toalett-besök, nån som slår sig, tre olika små (eller stora…) viljor. Så, gissa då var vi satt och pratade om här?

Om barnen såklart, haha! ”Undrar vad de gör just nu, i Sälen?”…. Men jo, vi pratade också om drömmar, livet och vardagen. Lyxen att kunna prata färdigt, tänka en HEL lång tanke – och bara prata, prata, prata. Jag älskar ju att prata med den här människan, mer än med någon annan. Och nu ska vi snart ut och äta middag på Manta Ray!

Det var som sagt en lång vecka detta. Mycket diskussion här! Och här… Men vi tar det från början. Härlig födelsedagshelg med tjejmiddag. Väääldigt försenat 35-årskalas, som Johan sa i sitt fina tal, vilket ju stämde eftersom jag firade min födelsedag senast när jag fyllde 34. Sen dess har den liksom kommit helt i skymundan, som det blir med barnen. Hur som helst. Måndag morgon, fullt ös. Johan åkte tidigt till Oslo, tisdag skulle jag bege mig iväg till Västergötland för att möta upp mamma. Vi har ett långtgående samarbete mellan Säker stil och Kvänum, vilket är speciellt kul då vi, Johan och jag, satsade stort på ett kök från dem hemma när vi flyttade ihop första gången på Sibyllegatan. Och sedan köpte vi deras kök i Skåne. I mars ska vi ha en härlig trendkväll med dem i Stockholm, för våra poddlyssnare, och Marie på Kvänum har ofta sagt att OM vi vill, så kan vi få besöka snickeriet och fabriken i Västergötland. Jag nämnde detta för mamma och vi tänkte, ”vi gör det, så kul att få se ju!” – jag tänkte också att det är bra att vara påläst och ha sett produktionen, inför vårt samarbete i mars. Det här är också en av grejerna jag älskar med mitt jobb. Alla studiebesök hos allt från Donald Trumps bröllopstårt-bagare i New York (jorå, jag var i hennes bageri och gjorde reportage inför Victoria och Daniels bröllop!) till att exempelvis hälsa på ett nästan hundra år gammalt snickeri, transit-boende för nyanlända i Berlin, Solliden på Öland, eller i en sminkfabrik i New Jersey. Sådant ingår ju inte alltid i samarbeten i min bransch direkt, men är man nyfiken och frågar, så kan man få möjligheten.

Jag skulle ha en lång dag, tidig start, så Johan tog natten med Ernst. Klockan tre vaknar jag av illvrål. Neeej. Men Johan tar det. Ernst fortsätter vakna och gråta, Johan vyssjar, det blir morgon. Alla ska iväg – men Ernst sover. Och sover. Vi går in och väcker honom men han vägrar öppna ögonen och bara gnyr? Får sitta i mitt knä, vi lockar med Pippi, hästar och försöker med ”titta en brandbil” men han bara gnyr och öppnar inte ögonen. Vi förstår ingenting, jag måste snart iväg till tåget. Johan får kasta sig och lämna de andra barnen, Ernst är kvar hemma med mig i mitt knä, stackars liten. Jag får ta en taxi till tåget. Det ska gå. Vi ringer husläkaren som säger att de inte kan ta emot, vi ringer mamma i Göteborg på Facetime, utesluter snabbt ögoninflammation, men nåt är det ju. Jag kan också se två konstiga sår runt ena ögat, både ovanför och nedanför? Hinner tänka att nu blir han blind (jo, man hinner tänka så många hemska tankar på så kort tid, när hjärnan rusar). Han vägrar fortfarande öppna ögonen. Johan ställer snabbt in alla sina möten och iväg till St Eriks ögonakut. Jag kommer med tåget, med världens orosklump i magen. Vill bara vara med vår lille, hålla hans lilla hand och klappa den mjuka håret. Väntar på rapport från Johan men det dröjer, klockan bli elva och äntligen plingar mobilen, de har gett honom bedövning och läkaren har då lyckats öppna ögonen.

Det visar sig att han måste trillat ur sängen på natten och lyckats ramla (!) rakt på en vass kant på ett nattduksbord i sovrummet – slagit i ögat, hårt, och skadat hornhinnan där det blivit ett tre millimeter stort, synligt sår. Alltså i (på) själva ögat. Som tydligen gör hemskt ont. Han har ju inte fyllt två, så han visste inte bättre än att stänga båda ögonen eftersom han hade så ont. En helt suverän läkare tar det på allvar, undersöker, skriver ut antiinflammatorisk salva och säger att det kommer göra ont när bedövningen släpper – och att Ernst ska tillbaka nästa dag, de måste kolla så att det läker.

Sedan får jag äntligen bild på en blek men nöjd liten Ernst i vagnen, med väldigt rött, mosigt öga och klämmis i handen. Änt-lig-en. Jag ser till och med såret på bilden, i ögat, på min lilla skatt. Det var ju absolut inget jag kunde gjort där, vi behövdes ju inte båda på ögonakuten. Men man blir så orolig. Mammahjärtat. Usch. Tre barn, de slår sig. Saker händer. Jag är sällan särskilt orolig men den här gången fick jag helt ont i magen, direkt på morgonen. Kände att det var något konstigt när han satt där i mitt knä, ynklig och blek. Jag andades inte ut ordentligt på flera timmar, kollade mobilen konstant. Tänkte också på att sådana här saker så lätt kan hända HEMMA. Alla vassa hörn, städskåpet, en legobit i munnen, ett popcorn i halsen, en hand på spisplattan, kokande vatten. Det tar tre sekunder, så är olyckan framme. Barnen som hjälper till att baka, elvispen på och ett nyfiket finger som ska smaka. Eller som mammas patient som lutat sig fram och fastnat med håret i elvispen. Nej, man kan inte oroa sig konstant men ibland tänker jag, hemma värst?

Nu läker ögat fint. Att han tumlade runt på köksgolvet med sin storebror i en kärleksfull pyjamas-brottning när vi kom hem igår kändes toppen. Ordningen återställd. Nästa vecka är det återbesök igen, för ytterligare en dubbelkoll. Väldigt skönt.

…Och idag vinkar vi av alla (!) tre barnen – Ernst till farmor och farfar och Marianne och Klas, som åker med mormor och morfar upp till Sälen – eftersom Johan överraskade mig med en födelsedagstripp till Tel Aviv. Jag har inte riktigt fattat ännu tror jag, det ska bli otroligt kul och spännande. Johan har alltid velat åka dit, typ sedan de snart tolv år vi träffades, och har bokat hotell och kollat upp en massa tips. Ingen av oss har varit där förut. Jag ser också fram emot tre hela dygn, bara vi två. Ska till och med packa tre av böckerna i tornet på nattduksbordet och vem vet, jag kanske hinner läsa allihop!?

Kommentera gärna!

En fråga i all vänlig mening: vad är ok kritik för dig och hur ska det i så fall framföras? Du hejar på glada tillrop och pepp som avslut på detta inlägg och passar även på att ge en känga (om än med glimten i ögat) till de som ifrågasatt huruvida din födelsedagsfest var sponsrad. Med tanke på hur många andra influensers jobbar så vore det ju inte helt otänkbart. Jag tycker ju själv att det är väldigt tråkigt att omge mig med ja-sägare som aldrig ger mig en endaste tankeställare. Jag tänker att jag inte utvecklas så mycket då.
Hur ser du på konstruktiv kritik vilket du faktiskt fått i många (men inte alla så klart!) av kommentarerna i dina inlägg senaste dagarna) / Maria

Hej Maria! Alright, jag svarar här helt enkelt. Såhär. Jag försökte skoja lite, för att lätta upp stämningen – och drog parallellen till huruvida Meghan hade proffsfotograf på sin baby shower. Om hon hade piffat och gjort fint med blommor och sidenband. Det var alltså meningen att lätta upp, denna fredag. Det var inte överhuvudtaget skrivet för att ”ge en känga”, eller håna eller liknande. Men eftersom jag – efter att ha läst din kommentar (för jo, jag läser, svarar så mycket jag bara hinner och tar till mig, vilket jag skrivit upprepade gånger) så tog jag bort den textbiten i inlägget. Uppenbarligen misslyckades jag med att få fram glimten i ögat, i skrift. Så tack för din kommentar. Hoppas det också gav en hint om hur jag ser på kritik? Det vill säga, jag tar till mig. Jag funderar och ibland ändrar jag. Ibland inte, när jag gör den bedömningen. Som svar på frågan om vilken kritik som är okej, så är det ett helt fritt kommentarsfält här, på min Instagram och på min Facebook. Jag läser allt, uppmuntrar till kommentarer, jag ”för-modererar” ingenting. Jag väljer att ha det så, eftersom diskussionen är en ohyggligt viktig ingrediens på alla mina plattformar. Samtidigt är jag människa och kanske inte bäst i världen på att ta kritik på en dålig dag? En av många saker jag antagligen borde bli tusen gånger bättre på. Jag tror att självkännedom (den där härliga bergodalbanan vi aldrig blir klara med…) är en viktig faktor här. Att vara medveten om sina svagheter är i alla fall ett steg på vägen.

Förstår det sedan som att du undrar hur jag ser på att ”omge sig med ja-sägare”? Väldigt tråkigt, skriver du. Livsfarligt, skulle jag säga. Lika livsfarligt att bara omge sig med nej-sägare i och för sig, då skulle jag få noll gjort. Som entreprenör, när jag utvecklar mitt bolag, behöver jag ibland bekräftelsen på ett beslut jag redan tagit. Ibland behöver jag den kritiska frågan, ett jobbigt ”men varför?” och utanför-perspektivet, från personer jag respekterar men vet tycker annorlunda. Senast idag ringde jag min kollega Ida om ett jobbigt beslut som jag nästan tagit, hon sa verkligen tvärnej – och jag omvärderade. Oj, det här är väl ett helt eget inlägg egentligen. Men kort sagt, jag upplever inte att jag lever i en fluffig, konfliktfri värld omgiven av ja-sägare. Nu ska jag sova, imorgon bitti har Johan överraskat mig med en födelsedagstripp! Eller vänta, vi avslutar med en härlig bild på Meghan – för det är trots allt också en väldigt viktig del av den här bloggen…

Jag skriver det igen, jag har skrivit det förut – kommentera gärna!

”Så lustigt. Du skrev om ’tjejmiddag’ som om det var en spontan grej och jag blev inspirerad. Du skrev om tanken att ställa in pga sjukdom el liknande och jag kunde känna igen mig. Och sen kom bilderna från denna tjejmiddag som kändes mer uppstyrt än ja ett… bröllop typ. Jag kände mig typ lurad…”

”Varför har du en proffsfotograf som kommer och fotar på din tjejmiddag? Låter väldigt konstigt och som att det viktigaste är fina bilder, inte gemenskapen med vännerna”

”Hej Ebba! Det verkar som att en stor del av grejen här är ”förväntningsstyrning” som vi kallade det i konsultvärlden. Vi verkar ha varit många (inkl mig) som uppfattade din födelsedagsmiddag som en spontan sista-minuten hemmamiddag och kände igen oss och inspirerades av det. Det blev liksom lite ”chock” (nåja, men du förstår säkert vad jag menar) när det visade sig vara en så uppstyrd fest och väldigt långt från vad de flesta av oss känner igen oss i. Alltså inget fel i sig, men något annat än vi trodde. Att man sen tar in fotograf är väl ingen stor sak – jag har en kompis som är grym på att fota och ber ofta henne att ta lite extra kort. Tycker det är jättebra om ni slipper ha mobilerna – det är många influencerträffar som ser jättetrista ut för alla sitter med mobilerna.”

Mäktar inte riktigt med, efter den här dagen, att författa något slags supergenomtänkt svar. Mer än vad som rör sig i huvudet just nu. Så här kommer det. Läs om du orkar. Känslan är en blandning av att jag blir helt matt, ledsen och vilsen. Helt ärligt lite uppgiven. Tänker fasen också, jag VILL ju ägna mer tid åt bloggen och mitt skrivande – och det tänker jag göra. Mina älskade texter om livet, varvat med vardag OCH fina bilder med inspirerande outfits. Tillsammans med väl valda samarbetspartners som gör det möjligt, som får mitt bolag att rulla, som förhoppningsvis kan bli bra, kul och givande innehåll för er som följer och där jag kan tillföra något med mina idéer. Den mixen har jag jobbat med i arton år nu, med mitt eget varumärke som bas och plattform. Än mer sedan jag tog det läskiga klivet från tryggare jobb på TV till att bygga på min egen värld. Eller, inte direkt tryggt, eftersom det är en stenhård, rätt gräslig bransch i min yrkeskategori som kvinnlig programledare, som jag har svårt att finna mig i – mer om det en annan dag – men absolut lite tryggare.

Allt slit jag lagt ner på det, tänker inte släppa taget så lätt. Det är mitt jobb som jag älskar, som jag hela tiden försöker utveckla och bolla på ett vettigt sätt. I april släpper jag min tionde bok, den första jag jobbat med 100% själv från början till slut, i hela processen. Tar all risk, satsar mycket men roligt har det varit. Och lärorikt. Det är jag förbannat stolt över. Äh, jag är ju stolt över mycket. Över att så många därute runt om i landet hänger med, delar med sig av sina liv, skickar väldigt fina mail. Över att jag har kollegor idag, ett nätverk av frilansare och en heltidsanställd. Över min gravidpodd, över att jag driver ett bolag med ett alldeles eget kontor, där jag målar väggarna rosa om jag vill, för jag har jobbat ihop varenda krona och det är mitt. Jag är enormt tacksam också. Nyper mig ofta i armen. Ödmjuk inför allt detta, det ska gudarna veta. Men så kommer dipparna, ofta i en fas där man är på gång att tänka nytt, starta upp nya saker. Utmanande och tufft. Man känner sig jäkligt skör stundvis, hjärtat i halsgropen, gör jag rätt? Precis exakt där är jag nu. Gäller nog inte bara mitt jobb, tänker jag? Utan oss alla, ibland?

Nog svamlat. Jag är långt ifrån perfekt, vet att jag ska bli bättre på att uppdatera här. Skapa mer innehåll, om livet. Då kommer kommentarer om min tjejmiddag i fredags, som de här ovan. Att jag skulle ha lurats om min tjejmiddag (och ja, de handlar också om annat – som Karin kommenterar – men flera utgår från just min tjejmiddag). Drar en djup suck när jag skriver detta, eftersom jag inte återhämtat mig efter det race det blev! Puh. Kort varsel, plötsligt kunde ALLA – vilket ju var jättekul! Kärt problem. Hitresta från Göteborg, kollegor i branschen som blivit väldigt goda vänner. Som Emma Unckel, Titti Schulz, Anitha och Andrea. Så är det i mitt yrke, jobbet vävs tätt ihop med livet och det är ändå rätt fantastiskt tycker jag. Mina vänner vet det. De vet också att inte ”bilderna är viktigare än gemenskapen”. Jag hade bjudit hem hit till oss, såklart. När jag inser att vi inte får plats. Hjälp, det går bara inte. Ringer runt till fyra olika restauranger i närheten, alla har bokningar eftersom det är kort inpå. Kom då på Historiska museet på vår gata, ringde dit och bingo, där kunde jag få hyra deras Lejongången för min tjejmiddag. Mailade fram och tillbaka med deras kock Nisse, satt uppe till ett och spikade till slut en meny. Som jag sedan renskrev och mailade till Cecilia, som driver Pica Pica, och frågade om hon kunde göra ett snabbt uppdrag och fixa en fin meny. Samtidigt som jag beställde blommor. Frågade Nisse om de hade vita dukar, bad om bild på hyr-porslinet. Och sms:ade (ett på natten) Anna, Ida och Erica och bad dem att fixa en Spotify-playlist. Eftersom jag har ett långtgående samarbete med Clinique, så frågade jag dem om de ville vara med – vilket de gärna ville! Det skulle bli superfint att plåta deras bästsäljande kräm mot de fina, färgstarka blommorna, i Lejongången, så det blev perfekt, och jag kunde passa på att skapa material till Facebook, inför ett kommande inlägg med dem. Det var ju också ett fantastiskt härligt gäng där, jag ska inte skriva ”powerkvinnor” – förlåt – för då blir väl någon tokig på mig men nåja, jag tycker att det var så! Hur som helst, jag ringde mamma och förklarade att vi skulle svänga ihop drink och förrätt till femtio tjejer hemma hos mig på fredag. ”Det löser vi, barnen hjälper till – och pappa och jag, vi gör nåt gott”, säger min optimistiska, fantastiska mamma. Och vi skriver en inköpslista per telefon. Det skulle bli full rulle i köket, Klas och Marianne skar grönsaker och mamma bakade grönkålschips och fröbröd. Pappa ställde bubbel på kylning på balkongen och letade galgar i hela lägenheten. Och jag sms:ar Kate Gabor, ber om ursäkt för sista minuten, men undrar om hon kanske kan ta ett uppdrag och fota, i två timmar? Hon kan, jippie. Då kan hon plåta Clinique-bilderna mot blommorna, få till snygga bilder till samarbetet, och även fånga mina kära vänner, så att jag kan lägga mobilen i väskan hela kvällen. Vilken jag faktiskt gjorde, så skönt!

Sedan säger mamma ”Men Ebba, lova nu att strunta nu i sidenband runt servetterna, placeringskort och sådant”. Hmm, jag mumlar nåt till svar, men jag kunde förstås inte låta bli. Så en timma innan gästerna skulle komma joggar jag bort till Historiska och skriver alla placeringskorten, som jag petar in under de färgglada sidenbanden…

Tack för era kommentarer. Som alltid, jag läser allt. Jag har ingen assistent eller spökskrivare eller ”social media manager” som gör nånting härinne, detta är min blogg. Den är en del av mig. På gott och ont – men nej, på gott, för jag ÄLSKAR ju detta! Jag pratar om det i nya podden, att backa lite och lägga mer av kraften på det man tycker är allra roligast. För mig är det väldigt enkelt. Det är det kreativa – att inspirera, skriva om livet, underhålla OCH att skapa vackra bilder tillsammans med andra!

Men jag gör vad ni säger. Vill ju att detta ska vara en härlig plats, som GER er inspiration, lite ”food for thought” och ett kul tips då och då. En massa proffsbilder blir ointressant, såklart. Jag tar till mig, är så HIMLA usel på att fota själv men ska försöka hitta ett smart sätt där det ändå blir snyggt i bloggen. Tar tacksamt emot idéer! Och inte då att gå fotokurs, för jag vill fokusera på att skriva. Tänker att jag inte MÅSTE bli himla bra på att fota också? Men vill ju samtidigt att det ska vara snyggt – och sedan varva med bilder som fotograf fotat, när jag skapar den typen av material. Tänker mycket kring detta just nu! Försöker landa i nåt smart, kul och bra. Och inlägget nedan var alltså inte alls ”retsamt” menat (som någon var snabb med att kommentera), jag vill bara först hitta en bra väg framåt innan jag ändrar hela mitt koncept.

Och angående min tjejmiddag, så ska jag besvara alla era kritiska kommentarer kring det också. Blev faktiskt rätt ledsen samtidigt som jag tar åt mig, självklart, och ska bli bättre på att uppdatera här och förklara. Som att jag anlitade en fotograf i två timmar på drinken, som jag självklart betalar, på min egen fest, som jag självklart betalar för, där jag vill kunna lägga mobilen i väskan en helkväll och bara njuta. Men samtidigt kunna titta tillbaka på fina bilder, eftersom vi alla här hemma hade kämpat så med att få ordning på den här roliga festen, alla från lille Klas som hade hackat hundra skeva gurkstavar, till barnens kusin som hjälpte till och serverade hemma hos oss, till mamma som stått och bakat grönkålschips hela fredagen. Men som sagt jag återkommer, och tänker visa lite bilder ändå, på fina detaljer som jag fixade med – som jag tror och hoppas kan inspirera. För det är ju det som är så himla kul!

Kommentera gärna!