Hej från London! Plötsligt, när vi promenerade bland snödroppar och knoppande gula krokusar i Hyde Park, började telefonen plinga som besatt. Det handlade förstås om artikeln i Aftonbladet idag. Om att jag bestämt mig för att inte gå tillbaka som fast programledare i Nyhetsmorgon Söndag.
Eller, om man är en kvällstidning: ”Ebba Kleberg von Sydow SLUTAR på Nyhetsmorgon (bara DAGAR efter Peter Jidhe)”. Puh, alltså. Men i och för sig, om man läser artikeln, så står det som det faktiskt är – och som jag hintade om när jag flyttade bloggen från TV4. Nämligen att…
Mitt samarbete med TV4 fortsätter, jag fortsätter att vara en del av TV4-familjen men inte riktigt i samma form som tidigare. Jag SLUTAR alltså inte att jobba med Nyhetsmorgon. Jag kommer att medverka i landets största, bästa morgon-tv (och få hänga med alla grymma, smarta och roliga kollegor där) framöver, dock på andra sätt. Så det är ingen dramatik egentligen.
Men för att bli lite mer personlig, vilket nånstans är poängen med att ha en blogg: självklart är det ett stort beslut. Som jag funderat mycket kring. Jättemycket. 2017 var ett omtumlande år, för mig. Den största lyckan: ett nytt liv. En så innerligt efterlängtad liten. Mina älskade tre barn, min kära Johan, att få känna sig ”får det vara såhär bra?”-lycklig och komplett. Allt är för bra nu. Men också sorg och tårar. När en kär vän, och på många sätt så viktig person för mig, plötsligt rycktes bort. Det kunde inte vara sant, fick inte vara sant. Mitt i steget, mitt i så många samtal, mitt i allting. Så förbannat hopplöst svårt att förstå, skärmen blir suddig när jag försöker sätta ord på saknaden.
Ja, 2017 var ett sådant år då vissa saker blev tydligare. Magkänslan starkare. Vi har nog alla sådana perioder i livet. Ibland lunkar allt bara på – det är toppen, underbart till och med – men ibland, så rycks man upp med rötterna lite grand. Som att livet säger: stopp! Ebba! Nu har du en chans att tänka om, växa lite nya rötter, kanske till och med åt ett nytt håll. Om du orkar, vill och vågar.
”Är så glad för din skull, att du vågar ta steget. Man ska jobba med sina drömmar”, skrev min kompis Roy i ett sms alldeles nyss. Det fick mig att le. Sant. Förstås. Om man har möjligheten, så är det ibland ens plikt att i alla fall testa att mata de där drömmarna. Det knepiga för mig är ju att EN sådan dröm är exakt det jag gör i rutan: jag älskar verkligen mitt yrke som programledare och att jobba med TV. Har så himla kul, får en sådan kick! Vill ALDRIG sluta med det! Teamwork-fabriken bakom kulisserna. Att intervjua, alla spännande möten, små som stora, att få människor att bli sitt bästa jag de där viktiga minutrarna. Direktsändning. Nerven. Att förmedla en känsla, en stämning, ett viktigt budskap. Vill också tro att jag gör det rätt bra, när allt klaffar. Men jag måste kombinera det med att skriva. Driva mina egna projekt. Inspirera. Kring livsstil, skrivande, kungligt, garderoben – ja, och sabla livspusslet då. Här. Genom mina böcker. Och inte minst, podden och allt viktigt och underbart kul Emilia och jag arbetar med i Säker stil-projektet, just nu men också projekt vi kommer att lansera under året. Och dygnet har 24 timmar.
Så. Därför blir 2018 blir året då jag börjar mata drömmarna på allvar. Stuvar om lite grand, rensar lite för att göra plats. Gallrar. Låter projekten, idéerna och planerna få växa och blomstra. De späda knopparna men också de projekt som redan finns, i full blom, och bara ropar efter att få mera tid, kärlek och gödning.
Allt kan förändras på en sekund, så det finns faktiskt ingenting att vänta på. Ursäkta klyschorna, men om du orkat läsa ända hit: tack. Nu KÖR vi!
PS. Blir superglad för en kommentar om det är någon annan därute som känner igen sig – och som också gallrat lite, vore kul att höra!
