”Hos oss har vi också gjort en grej över när pappan flänger och far. Madrass in från garaget. Minstingen i mitten (förvisso inget nytt, han kommer in mer eller mindre varje natt) och de två äldsta turas om att sova på pappas plats respektive madrass. De har dessutom stenkoll på vems tur det är! Då är det kass nattsömn för min del som ska in på den lodräta raden! Men ändå ljuvligt! Vår äldsta fina pojke, snart stor, jag bara njuter av varje gång han vill hänga med på detta. I morgon är det dags för pappans första resa för hösten, vi andra längtar lite…”
Åh, fick en sådan härlig kommentar på inlägget nedan – jamen PRECIS så känner jag också. Haha, nästan att jag kan länga lite efter de här ”ensamdagarna” med barnen. Jag vet, jag beklagar mig förmodligen titt som tätt när Johan är borta – här eller (och?) till de stackars närmast sörjande som får lyssna. Okej, jag tror inte att jag är den allra gnälligaste människan men jag… Häver ur mig. Mina långa haranger. ”Hur ska det gå ihop, herregud, sån dålig tajming”. Jag gnäller, helt enkelt. Vilket jag också uppmuntrar andra i min närhet att göra. Ös på! Gnäll på, ut med det bara, delad börda är hälften så tung – det funkar faktiskt. Ofta i alla fall. Även om det inte hjälper, så blir det i alla fall inte sämre av att få häva ur sig lite grand. Tänker jag?
Men åter till kommentaren – för trots gnället, så njuter jag också av detta. Så kanske man inte FÅR säga men det gör jag! Att bestämma allt själv. Nu är det mammas ord som gäller. Fixa frukost, på mitt sätt, komma iväg på morgonen, helt på mitt sätt. Inget ”jaha, jag trodde att du skulle...”. Att fåna mig och fuldansa när jag gör frukost! Allt blir inte perfekt, det blir lite stressigt men det går ju. På nån vänster. Och att sedan på kvällen krypa ner, åla mig in, i det här mellanrummet. Tidigt, eftersom jag inte har någon jag vill sitta och småprata med en stund när barnen somnat. Varma, sovande, rufsiga pyjamasbarn. Som sparkar, vrider, vänder och vaknar till. Alldeles, alldeles usel nattsömn för min del – och alldeles, alldeles underbart.
Okej, nu längtar jag såklart OCKSÅ. Det gör jag verkligen. Det gör vi allihop! Men känslan av fixa, rodda och greja allting själv och att sedan unna sig den där tekoppen (och rostade smörgåsarna som blev middag, eftersom jag inte hann) i soffan på kvällen i ett alldeles lugnt, tyst hem, den är… Också härlig. I did it, heja mig. Kontrasterna, helt enkelt. Livet vore ju onekligen himla trist utan dem.
Fint att lasa detta just idag, for jag fick nyligen en sur kommentar om att ”barnlakare avrader att barn far sova i foraldrarnas sang.” Var sjuariga pojke kommer oftaste in till oss och gosar. Sarskilt nu nar vi har en fyramanaders liten syster. Hur som, ha det fint, Ebba!
Fran en Texas-bosatt Goteborgare tillika Samskolit -98
Var i TX bor du? Det gör nämligen jag med 😄
Du skrev väldigt fint om lämningar nu i hösten. Och längtan efter sommaren på vintern ❤️ Själv har jag inga barn men har alltid föreställt mig som en mamma till tre, precis som du. Kanske för jag själv har två syskon. Och jag alltid alltid älskat barn och bebisar. Tänkte att jag skulle bli en lärare eller barnmorska (till och med har studerat det men trots allt fick det bli HR i stället för mig) och mina syskonbarn är absolut det finaste som finns. Men nu, när jag äntligen (hah!) som 35-årig är gift med en människa som skulle bli världens bästa pappa, vet jag inte längre om jag ens vågar försöka. Att ”skaffa” barn. Jag är orolig för miljön och världen omkring oss. Oroar mig över klimaten, plasten i havet, tredje världskriget och droger och är rädd att mina barn skulle lida av allt möjligt! Vill inte tänka såhär, jag vet det finns så mycket god i världen. Ebba, berätta vad är bäst med att ha barn. Alla möjliga små och stora saker!
Sambon jobbar sen ett halvår i Oslo så jag är hemma själv med våra pojkar, 4 och 2 år, på vardagarna. Och jag tycker det funkar jättebra. Man slipper alla diskussioner om vem som ska hämta/lämna på förskolan, vem som ska vabba. Vardagsgnabbet försvinner och kvar är helgmyset. Nattar barnen gör jag i soffan, sen flyttar jag dom. 2-åringen till egen säng i barnrummet då han är mer självständig och 4-åringen sover jämte mig i dubbelsängen då han har stort behov av att gosa och sova nära. Så får alla bästa sömnen.
Man växer väl lite som människa varje gång man klarar av nya situationer….jag har varit helt själv med båda då den minsta var några månader och sonen 2,5 år, det var tufft men jag grejade det. Nu kommer väl snart fler såna tillfällen och det är en utmaning men jag sänker kraven och ”go with the flow” så brukar det gå bra….även om svetten lackar ibland och det känns övermäktigt. Jag tror det är bra att prata om dessa stunder för det är kämpigt och få tips om hur man löser vardagen är så befriande att ta del av.
Vet du Ebba, jag älskar att sova mellan barnen (5 och 7 år) även om sömnen blir kass. Jag kan till och med be min man att sova i något av barnens rum för att jag ska få sova med barnen. Jag fullkomligt älskar det. Så underbart och eftersom jag vet att det kommer att ta slut en dag när barnen inte vill längre så njuter jag ännu mer nu. Vår 15-åring skulle aldrig sova med oss. Kan sakna tiden när hon var sex år och jag fick stirra mig till sömns på henne bredvid mig. Nu får jag mest fräsanden av henne. Den där ljuva tiden med barnen i sängen är bland det bästa jag upplevt. Gillar man det så gillar man det!
Lever med en sjöman som är borta ca 14 dagar i taget. När vI blev föräldrar försökte jag somna våra barn i sina egna sängar och sprang mellan rum till rum i flera timmar varje kväll. Alla runtomkring hade åsikten att barnen måste sova i sina egna sängar. Nattningen tog så otroligt lång tid varje kväll, och när de väl somnat hade hela kvällen gått och jag hade inte ens hunnit få i mig mat.
Tillslut bestämde jag mig för att släppa taget och låta dem somna i vår säng, då tog de 10 min. Jag värdesatte min egentid på kvällen för jag visste att jag var tvungen att ladda med energi för att mäkta med veckorna han är borta.
Så nu somnar de alltid hos mig när pappa är borta, det är vår mysiga stund tillsammans och egentligen, hur många 18 åringar sover hos mamma? Jag vill i alla fall njuta av denna tiden, för sen vill de inte längre. Nu ska jag somna intill en liten sussande tjej. Godnatt
Jo, jag tror att det blir sämre av att gnälla – om man gör det hela tiden. Ibland är ok 🙂 Gnället bekräftar känslan att det är hopplöst och hur ska man då orka hitta lösningar? Det är ju jättejobbigt och energidränerande att känna så. Men det kanske bara är jag, min tålamodströskel för gnäll är väldigt låg. 🙂
Att sova tillsammans med barnen ibland tycker jag däremot är alldeles fantastiskt mysigt, oberoende av vad andra tycker och hur störd sömnen eventuellt blir!
Låter mysigt. Särskilt mamman är vinnaren i detta, behöver aldrig sova ensam i sin säng. Men sen när pappan kommer hem, får barnen snällt återgå till att sova i egen säng/eget rum då? Gillar de det?
Sån igenkänning! Jag älskar också att åla ner emellan två sovvarma barn, även om jag gnäller och gapar om dagarna för att orka med. Men de där stunderna. De är så värda allt roddande och stressande om dagarna. Det bästa som finns är när nån av pojkarna, i sömnen, sträcker ut en liten arm och lägger den om min hals. Som bara för att känna att jag är där.
Hög igenkänningsfaktor! Nästan så jag fick tårar i ögonen. Just den där belöningen att man klarade det tillsammans med tekoppen och bena högt på kvällen! En speciell och underbar känsla. För visst går det som du skriver även om det för det mesta inte blir riktigt så man hade tänkt sig 🙂
Tack för en inspirerande blogg för en rätt så nybliven tvåbarnsmor!
Älskar att läsa dina inlägg. Alltid rätt tajming… jag befinner mig i exakt samma situation denna vecka. Meeeen det går jju!!
Jag har själv inga barn och bor ensam. men jag har 3 katter. Kan knappt sova om åtminstone inte en av dem sover bredvid mig. jag gnäller på dem hela tiden o har problem o sova när jag åker bort. inte precis samma sak. men förstår hur du känner, man gnäller över hur jobbigt allting är. men sen är det så underbart ändå