Usch. I nya podden pratar vi (när vi inte ropar på mamma, ni som lyssnat till slutet fattar…) om grundregeln som får relationen att hålla: Att vara generös mot varandra. Alltså, att INTE börja räkna. Läggningar, vem kom hem först, vem kunde jobba sent, vem som tog kvart i fyra-vrålet, egen-kvällar och blöjbyten.
Jag vet ju detta. Såklart. Självklart är det kass att börja föra protokoll i huvudet över allt sådant här. ”Nu ska jag minsann se om han kommer ihåg kalaset imorgon / gympabyxorna som behövs införskaffas / kompisen som ville leka…”. Ändå tycker jag att det är jättesvårt! Det är så himla lätt att trilla dit. Är liksom väldigt ofta på vippen, känner jag. Fy, jag är kanske inte alltid så generös? Antagligen inte. Suck.
I vår familj kämpar vi ju, med varierad framgång, med att få ihop ett omöjligt pussel. Jag insåg det för ett tag sedan. Det är omöjligt. Bara att gilla läget, för det är vad vi har valt. Det fattas nämligen pusselbitar. Två heltidsjobbande och lite till, en halvtids mammaledig och tre barn, barnens aktiviteter, resor, full fart, hela tiden. Konstant. Mina föräldrar i Göteborg, Johans ofta på resande fot. Japp, vi har fantastisk barnvaktshjälp och det är jag evigt tacksam för, men det ska också fixas med hela detta pussel. Med kvällar, morgnar när Johan reser i jobbet och mitt knasiga schema. Många söndagskvällar senaste åren har jag tittat över veckan och känt: ”HUR ska detta gå ihop?!”. Otillräcklig som mamma, vän, fru och kollega. Men återigen, vi har valt detta – för att vi vill och för min del, för att jag verkligen älskar det jag gör. Tack och lov är jag på gränsen till idiotisk optimist i grunden. Tror faktiskt att det hjälper.
Usch, det blev dystert detta. Vi listar också sommarens topp 5 bästa skoköp i nya podden, och avslöjar allt om Emilias maxade sommarmiddag i måndags, med kunglig glans… Det är betydligt med muntert – jag lovar. Lyssna här!
…Och kommentera gärna, om ni har nån bra input! Alltid kul att höra hur andra löser sånt här. Tack!
Ja, det är så lätt att trilla dit och bli en bitter gnällmåns. Vi insåg till sist att vi ju är bra på olika saker. Båda behöver ju inte ha superkoll på t.ex barnens klädinköp. Det är skönt att släppa vissa bitar. Du har kanske tagit in hjälp med städ och matinköp redan. Tänk på att tiden med barnen är så kort.
Vi skaffade en hundvalp också 😂
Jag tror att man måste kunna skratta åt eländet och bestämma sig för att vi fixar det tillsammans 💕
Otillräckligt mamma är man bara om man inte är sig själv, alltså konstrar till det och gör saker bara för att man måste. Tillräcklig mamma räcker! Tillräcklig är man när man är som man är och bryr sig om och intresserar sig för sina barn på sitt sätt. Det räcker att vara tillräcklig, man behöver inte överträffa det.
Däremot kanske man är otillräcklig när det gäller att alltid ha två likadana strumpor på varje par barnfötter, det är en trasig söm på en tröja, när man upprepar förra veckan maträtter ytterligare en vecka, när man inte orkat städa toan som vanligt på fredagen, men det är inte att vara otillräcklig mamma.
När famnen räcker till för barnen så räcker man till som förälder.
Mitt tips är att vara ett team med tydligt uppdelade uppgifter/arbetsområden så att båda vet vad som förväntas av dem och på så sätt undviks bråk. Funkar bra för oss, fyra barn här. Till exempel, han kan ta ansvar för en av barnens sporter? Matlagning på helgen? Matbeställning/inköp? Bilen? Diskmaskinen ? Sin släkt? På så sätt minskas bitterhet, diskussioner och ”tävling om rättvisa” och båda gör det som förväntas av er. Då kan du sköta dina områden tex klädinköo till barnen, packa deras väskor, kalas eller vad det nu är? Poängen är, gör en plan som funkar för båda, se familjen som ett företag som ska ”run smoothly”. För områden som ingen vill/hinner sköta, köp hjälp, tex städning, barn-pusslet, online matinköp etc . Lycka till!
Ååå vilken bra kommentar. Fick nästa en tår i ögat. TACK för dessa kloka ord. Dom ska jag bära med mig.
Min kommentar ovan var menad till BE
Fast att vara generös på det sättet funkar ju bara om man tror att ansvaret och arbetet hemma o med familjen i grunden fördelar sig ungefär på det sätt man önskar, över tid. Dvs om målet är att dela lika på hem-ansvaret, kan man bara vara generös om man tror att det fördelar sig ungefär jämt över tid. Om man nånstans vet att det finns en grundläggande ojämlikhet, att man själv vecka efter vecka får ta ett större ansvar, är det ju inte konstigt att man till slut lessnar ur. Säger inte att det är så för er, det har jag ingen aning om, bara att den där tanken/kravet att man ska vara ”positiv o generös” ibland kan bli lite skev…
Bästa Ebba ❤️, jag sitter och fnissar (missförstå mig inte) för mig själv då jag har hög igenkänningsfaktor på ditt livspussel, var dock inte egenföretagare (kom senare) då mina barn var små men med en man som ständigt var på resande fot och svårt med att få hjälp med barnpassning, i början av 90-talet fanns inte hjälp att köpa. Inse att att du inte kan få ihop allt, välj inte att ha dåligt samvete.
Jag fick lära mig att sortera bort allt roligt som ramlade på mig, mitt förhållningssätt blev att ”öva på att ha tråkigt” vilket innebar att bara vara utan att göra något. Än idag övar jag emellanåt på att ha ”tråkigt” när jag sugs med i att få göra massor av roliga saker. Idag gillar jag att ha lite ”tråkigt”.
Du är fantastisk som får ihop allt men glöm inte att andas och lyssna på din kropp som just nu försöker säga dig något. ❤️
Prioritera så att du inte ångrar något på din dödsbädd – är min devis. Och då hamnar, för min del, barnen alltid på alla platser. Resten ”krymper” liksom.
Sen – projektledarrollen är ju ca 30% av allt. Så har man den borde man egentligen bara behöva göra 20% ”övrigt”. (Obs då att för mig kan barnen aldrig bli övrigt. Jag VILL ju vara med dem. Men städning, handla presenter, packa, boka tandläkarbesök, göra fotoalbum, sortera tvätt, se till att det finns kläder efter säsong, sortera bort urvuxet, boka städerska, plocka undan efter alla lekar, hänga undan vinterkläder, hålla reda på friluftsdagar, etc, etc – DET ska banne mig båda göra en del av)
Sen är jag (jag vet – suprekontroversiellt!!) övertygad om att det inte går att vara en närvarande och genuin förälder om man samtidigt jobbar (mer än) heltid medan barnen är små. Att bli förälder tar tid.
Hade aldrig fått ihop det utan svärmor (pensionär! Bor gatan nedanför oss!) och då har vi ändå ”vanliga” (heltids)jobb. Men insåg ändå att vårt pussel skulle bli oerhört mycket enklare om vi har två bilar. Känns så onödigt, miljövidrigt och i-landslyxigt men jag pendlar till jobbet, jobbar i andra städer ett par gånger i månaden, barnens aktiviteter osv. Så nu blir det så. En bil till. Iaf under dessa intensiva år. Och kanske finns det någon sådan ”onödigt lyxig grej” för er som skulle förbättra livskvaliteten? Som en nanny/inhyrd barnvakt/au pair under dessa galna år?
Är Johan själv med barnen någonting? Har han varit föräldraledig? Om nej – varför? Man skaffar barn tillsammans och om en tar mest ansvar- då vänjer sig ju den andre vid det? Är hans jobb och välmående viktigare än ditt? Antagligen inte hoppas jag. Du borde kräva mer – han han tar eget ansvar – även för kläder, lämningar, lek m kompisar, nattningar mm. Men så är det kanske redan? Och skolavslutningar SKA man prioritera som förälder…. snart har ni ju 3 skolbarn. Ska du då flänga ensam mellan tre olika klassrum och barn? Nääää, sätt ner foten. Ensam är INTE stark. Man ska vara ett team, annars kommer bitterheten och hälsan kan faktiskt ta stryk. Min man är också VD /egen företagare med många anställda och var hemma med båda våra barn i 6 mån. Jag krävde det innan barnen k kom. Han har lämnat och hämtar lika mkt som jag. Tagit ansvar lika mkt. Mitt jobb och välmående är lika viktigt som hans. Sen har vi medvetet prioriterat familjen före mkt andra sociala saker. Gärna middagar mm ibland, men familjen kommer först.
För mig är det inte helt lätt att förstå att man väljer en livsstil som alltid innebär stress. I många av de Instagram/stories ser jag dagligen denna stress, och då menar jag inte bara Ebbas, utan så många andras. Stress till jobbet, stress på jobbet, stress efter jobbet, jobb efter barnen äntligen somnat, stress till semestern, barn med på jobbet osv. Det är en gåta för mig att det är eftersträvansvärt att vilja leva livet på detta vis. Tjocka lager av concealer och glow-produkter, diverse filter som ska dölja tröttheten är det mesta jag ser i flödet.
Jag arbetar på BUP och har gjort så under de senaste trettio åren. Jag är bekymrad. Barn som i lågstadieåldern redan uppvisar symtom på stress över allt som ska pusslas och hinnas med. Tonåringar som känner sig misslyckade över bristande ork över att inte duga/räcka till. Barn som jämför sig med och har sina föräldrar som förebilder. Allt måste gå fort och allt måste bli lyckat.
När man väl söker sig till BUP vill ingen förälder boka förmiddagstider. Funkar naturligtvis inte med livspusslet. Eftermiddagstid möjligtvis, kanske tidig kvällstid? Då är familjen trött efter dagens stress och det är väl frågan hur pigg/motiverad/intresserad man är att ta tag i de svårigheter/bekymmer man sökt för. Båda föräldrar med på samtal, vilket är önskvärt, är en sällsynthet. Är de inte bortresta med jobbet så är de på nåt viktigt möte, som de inte kan utebli ifrån eller gud förbjude ställa in.
Ibland kan jag tänka och tro att barn skulle behöva och vilja ha ett livspussel med stora bitar, som är lättare att överblicka och lättare att få ihop.
Om det finns någon som undrar varför jag följer diverse influencers är det för jag tror jag får en ökad förståelse för hur familjer kan ha det/har det och för jag är intresserad av familjer och deras önskan om välbefinnande.