Kategori: Personligt

Hej och ett kollektivt tack för alla kloka, omtänksamma rader här i bloggen, i mailen och på Instagram. Tack också för fina ord om veckans personliga Säker stil-podden, som fick bli hemifrån i min sjuksoffa.

Efter sju dagar i sträck hemma i soffan med (väldigt) mycket sömn, väldigt lugnt tempo, återhämtning – har inte ens orkat prata i telefon när de närmaste ringt (förlåt ni snälla som försökt ringa) – så känner jag mig starkare. Sån underbar känsla, efter en sådan här vecka. Viruset gav med sig i början av veckan, febern är borta och framför allt: Sådana här dagar ger en viktig tid att fundera över de sorgligt skithöga kraven vi ställer på oss själva. Och vilka man kan sänka lite grand. Men det är OCKSÅ svårt. För jag är är rätt okej på att säga nej, rätt alright på ”good enough”. Inte heller är jag mamman som tycker att ALLT måste vara så himla perfekt jämt, barnen får färdiga pannkakor till matsäcken, makaroner till middag, pizza när orken tryter och jag prioriterar då rakt inte min träning, mitt sociala liv och nån slags perfektion hela tiden. Herregud, nej. För mig har det nog helt enkelt blivit för mycket under några månader, som kulminerade i en sjukdom och en krasch. Ryggsäcken blev för tung att bära.

En kompis skrev så himla klokt till mig, att en sådan här liten krasch är jobbig. Vi är alltför många som hamnar där. Vedervärdigt nog många som blir allvarligt sjuka på kuppen, så sjuka att det absolut inte räcker med sju dagars fullständig vila. Men, skrev hon, det KAN också bli en av livets viktigaste läxor. Så sant. Jag tror och hoppas det. Jag ska försöka bli bättre på att lyssna på kroppen (innan den måste vråla: Ebbaaaaaa). När stressen bokstavligen kryper och kliar under huden måste jag ha återhämtning. Sluta boka in de mest orimliga dagarna. För jag vill inte krascha – men jag vill inte lägga om livet helt. För jag älskar det jag gör, ibland för mycket. Som någon skrev, ibland grejar inte kroppen att man har för roligt, hela tiden. Men jag brinner för mina projekt, för mitt skrivande, för nya boken, för Säker stil, för nya idéer som kan inspirera, sprida pepp, glädje och eftertanke.

Men – jag ska försöka tänka på de här dagarnas återhämtning som min kropp ropade efter, och istället få in det oftare. I vardagen. Sänka axlarna. Tre djupa andetag. Titta på schemat och tänka: Ansträngning, sen återhämtning. Ansträngning, sen återhämtning. And repeat.

Imorse kom mamma och pappa till huvudstaden, för en sedan länge planerad långhelg – barnen har gjort en lååång lista på allt kul de ska hitta på med mormor och morfar (påskris, mysbricka, baka födelsedagstårta till Ernst, lära Ernst blåsa ut ljusen…) och Johan och jag åker till London, eftersom jag har ett möte där på måndag på dagen. Det blir lugna promenader, körsbärsblommor, vårt favorit-frukostställe, sitta länge i solen med en bok och faktiskt också välbehövligt att hinna prata. Kanske kan man också hoppas på en kunglig liten baby i helgen också?

Kommentera gärna!

Ser mig själv på den här bilden från i torsdags morse – och inser att jag redan då kände att kroppen inte var på topp. En sån konstig känsla. Jag var ju där, jag var på topp. Eller, en del av mig. Den delen som är påläst, peppad, mån om att det ska bli fantastiskt, trevlig stämning, glada gäster, en nöjd kund och förstås, en givande, kul och inspirerande förmiddag för alla inblandade. Men kroppen var helt klart skakig.

Hade varit en lång vecka, bokstavligen. Började redan på helgen med två dagar i Finland och studiebesök. Dessförinnan sjukvecka med Ernst som hade hög feber och så ont i munnen att han inte kunde äta, stackars liten. Pusslade järnet för att få ihop det, vi hjälptes åt såklart men ändå – den där oroskänslan när man har en rejält sjuk hemma. Jobbade ikapp, fullt ös, försökte hitta orken, dygnets timmar räcker inte till. Var hos sjukgymnasten med min onda fot (”jadu, detta borde du INTE ha gått med såhär länge…”), måste fixa nytt mobilabonnemang, ta hand om prao-elev som jag lovat, laga min dator, boka tågbiljetterna till påsklovet, måste boka tandläkare åt dottern, fixa med henne barnkalas, planera inför släppet av nya boken, ordna nån present till Johan som fyllde år i fredags, peppa barnen inför pappas födelsedag, i lördags fyllde vår älskade Ernst år, mera kalas och… Möten, planera plåtningar, träning för att orka möten och planera plåtningar, tennis och… Och. Äsch, nog rabblat. Och babblat. Ni fattar känslan. Så många saker på ”att göra”-listan att man inte orkar göra en lista ens. Den känslan. Som egentligen inte handlar om vem som har mest på sin lista, vad man har på sin lista eller vem som har rätt att känna så – utan helt enkelt, en stark känsla som väller över en: Det här går bara inte.

Motade bort tanken på ”Det här går bara inte”, öste på för fullt i torsdags ändå, tog en Ipren och två Alvedon och körde en lång arbetsdag, utan att få hälften så mycket gjort som jag brukar. Det gick så irriterande långsamt. Mera kaffe, en kopp till, kom igen nu, Ebba.

I fredags morse, när barnen och jag sjungit för Johan med köpetårta på sängen, jag fixat en torftig födelsedagsmorgon så gott jag orkade, så tittade han på mig och sa ”Ska du verkligen gå till tennisen?”. Äsch, tänkte jag och gick dit. Står högst upp på trappan utanför tennishallen med tennisryggan på, känner plötsligt hur allt snurrar och är ett ögonblink från att svimma och trilla i trappan. Går in, sätter mig kallsvettig ner vid ett bord och blir sittandes där i en timma och bara… Försöker tänka klart. Tänker att jag ska ta upp datorn, eftersom jag ändå inte orkar resa mig. Men orkar inte det heller. Orkar inte ens gå efter ett glas vatten. Ringer mamma, som är bortrest men känner bara att jag måste ringa mamma. När timmen är slut kommer mina snälla tenniskompisar Lotta och Terese ut och undrar vad som hänt, Terese ser direkt att jag inte mår bra och jag brister ut i storgråt. Sen kan jag inte sluta gråta. Gråter över att Terese nyss genomlevt något ingen ska behöva genomleva, och ändå orkar hon vara så snäll, förstående och tröstande mot mig – med mina fåniga problem, min oändliga ”att göra”-lista som jag ju själv skapar. Min grop som jag så duktigt, effektivt och ambitiöst gräver åt mig själv. Gråter över att jag inte hinner så mycket som jag vill, över att händerna skakar – och över att jag ju älskar det jag gör så himla mycket, så hur ska jag nånsin hitta balansen och räcka till? Gråter över att alla tycks jubla över att det är fredag och snart helg – men jag själv bara känner panik över samma sak. Orkar inte, hinner inte, Ernst fyller år, hålla alla glada hemma, hela långa helgen.

Lotta kör mig till mitt kontor, försöker jobba på men skärmen blir dimmig och tårarna rinner – hur kan det finnas så mycket tårar? Måste få ihop några akuta mail, ta några beslut som inte kan vänta. Lyckas röja lita grand. Kommer hem och på kvällen har jag hög feber. Får också vidrigt ont, rött och svullet i hela munnen. Outhärdligt ont gör det, får bara i mig kallt vatten. Så igår morse – efter en natt med upphackad sömn och pulserande ont i munnen och halsen – sms:ade jag min snälla kompis Malin, och frågade om hon kunde köra mig till söndagsöppen husläkarjour. Jag som aldrig åker till doktorn men detta går bara inte en minut till. Så ont, ingen mat, ingen sömn. Paniken. Hon satte sig i bilen direkt och hämtade mig, gråtandes över ont i hela munnen, över att helt ha missat älskade Ernst 2-årsdag och över att det enda paket han fick på morgonen var storebrors två favoritböcker med Nicke Nyfiken som han slagit in i gammalt papper. Åh, jag som ville att det skulle bli en sån fin dag. Inte bara för Ernst, utan för Marianne och Klas förstås. Usel mamma, usel allt.

Läkaren uteslöt halsfluss, konstaterade att det förmodligen är ett riktigt ilsket virus som satt sig i munnen och jag blev hemskickad och… Här sitter jag nu i soffan med datorn i knät, invirad i en filt, måndag kväll. Orkar skriva det här. Barnkanalen står på, Johan fixar med barnens pyjamasar. Jag har sovit lite bättre inatt, inte rört mig ur fläcken idag, varvar Alvedon och Ipren, bokat av allt imorgon. När febern försvann imorse, så torkade också tårarna. Och allt känns helt plötsligt lite ljusare. Mycket ljusare, till och med. Jag tänkte skriva, ”så nu kör vi” men jag tänker skriva: Nu ska jag försöka köra lite mer lagom, så blir det kanske till och med ännu bättre.

Kommentera gärna – läser, som alltid, allt och svarar så gott jag kan och hinner!

/ Inlägget innehåller annonslänkar /

Vad är det med mönster man blir kär i vid första ögonkastet? Minnen från barndomen? Saker man älskar? Färgerna? Intressant ändå. Skulle gärna gräva mer i kärleken till Liberty, Jobs och Josef Frank.

Älskar exakt allt med detta mönster på Rodebjers klänning. Verkligen allt! Lånade in klänningen till en fotografering – och det är liksom som att ha på sig en Josef Frank-dröm till sommaräng i Falsterbo i siden. Ljuvligt. Roligt att det också är ett Jobs-mönster!

Passar också på att påminna om tävlingen med Clinique som avslutas imorgon, tävla HÄR.

Vår lille älskling, fortfarande inte i form efter helgens körare. Så han fick vara hemma idag också. Han sov dock gott inatt och var glad ikväll! Galoppade en sväng runt köksön med ett tennisrack han hittade i hallen, som genast blev en häst. Såklart. Skönt, då känner man igen vår Ernst. Men nåt är det, för han äter absolut inget, får på sin höjd i sig välling och lite yoghurt. Suck.

I måndags kväll när jag var ensam hemma med barnen blev jag så orolig att jag knappt sov en ordentlig blund. Fick den där malande oroskänslan som liksom inte släpper. Får nästan bara den när Johan är borta och jag är ensam med barnen. Och nån är sjuk, som nu. Dividerar med mig själv. Tänk OM han blir sämre? Äsch, det är ju bara ett virus. Men tänk om han får högre feber? Skärpning, Ebba. Men hur ska jag komma iväg till sjukhus med en sjukling och två sovande syskon? Äh, sjukhus – sov nu. Andas han som vanligt? Är han varm?

Ja, så lät konversationen ungefär i mitt huvud. Nu ska jag försöka att INTE ha den, eftersom jag ska upp och jobba tidigt imorgon. Lång men rolig dag väntar, jag håller på morgonen och förmiddagen i ett stort frukost-event och ska leverera utkast till ett kommande projekt. Sova är nog ändå en bra idé…

Hej måndag. Puh, veckans startade med pusslande eftersom jag reste till Finland och Åbo igår (tack för era tips, har följt dem till punkt och pricka!) och minstingen fortfarande är lite hängig. Måste ha varit ett virus men han hade också helt klart ont i munnen eller tänderna. Hmm. Ingen feber längre men han är såklart hemma från förskolan idag, Johan skulle till Oslo nu idag och mina svärföräldrar kom precis hem – så de kunde rycka in. Otroligt skönt och barnen var superglada över denna lösning!

Annars bjuder veckan på Framgånsgpodden-showen med Alexander, som jag ser fram emot att spana in. Är verkligen imponerad över hans framfart, även om jag inte vågat lyssna på mitt ”eget” avsnitt ännu, hu… Jag skulle vara för hård mot mig själv, misstänker jag. Så lika bra att skippa. Blir min egen redaktör i sådana lägen. ”Där borde du sagt DET, där borde du tänkt så, där borde du berättat om DEN erfarenheten, där borde du varit mer konkret….”. Nej, är inte jättebra på att ge mig själv en klapp på axeln och en bunt tulpaner i sådana lägen.

Men nu väntar fabriksbesök här i Åbo, på barnmatsfabrik. Ska bli riktigt spännande! Och senare i veckan håller jag i en lanseringsfrukost på torsdag, där jag både arrangerar och agerar moderator. Hoppas att ni alla får en kanonbra start på veckan, nu kör vi!

Strax midnatt, ligger här i sängen – dödstrött men klarvaken. Lyssnar på rosslig liten sjukling, tunga andetag i den lilla kroppen, vår solstråle låg som en liten blöt trasa i soffan intill Johan när jag kom hem idag. Hem kom också vår nya diskmaskin – men den får vända i dörren. Passar inte. Suck alltså, eller dubbel-suck som mamma brukade säga. Typ, trippel-suck. Ingen diskmaskin i över en månad nu, sååå trött på detta. Oh well.

Åh, dagen började ju så bra! Först en enormt peppande frukost med min gamla Gokväll-kollega Anna Björlin. Sedan vidare på möte och kollade in stället där jag arrangerar frukost nästa vecka. Det återstår en hel del piff, fix och detaljer men det kommer bli sååå fint – och bra! Och imorgon Frimärksrådet, så jag borde sova. Måste sova…

Nämen om man skulle ta och göra det då?! Klar blir man ju ändå aldrig. Om man ens orkat börja…