Precis här i trädgården, där jag sitter nu, är den här bilden tagen – för tio månader sedan. Inte klokt, min lillskrutt, som nu traskar runt själv här i trädgården, så nöjd i sin påskgula jacka.
Jag har rensat ut babykläder nu på morgonen. En kasse med små pyjamasar, mjuka byxor och minismå skjortor från förra sommaren. Just den här lilla sjömansdressen på bilden sparade jag!
Efter Marianne kunde jag inte rensa, eller var ju tvungen – men tyckte det var urjobbigt. Ångest. Stressande. Ledsamt. Var det sista gången? Ville ju så gärna ha två. I hemlighet, innerst inne, tre. Efter Klas, mellanpojken, var det inte ett dugg bättre. Eller lite kanske, men det kändes så vemodigt. Fortfarande. Usch. Slut på en era, aldrig mera storlek 86. Låter ju knasigt kanske men fy, så sorgligt. Livet var upp och ned med två så tätt, två blöjbarn dessutom. Aldrig att Johan skulle vilja ha en tredje, aldrig någonsin.
Men nu är det lättare! Så otroligt glad över att känna såhär. Det är riktigt skönt att göra plats i den vitmålade byrån härnere i Skånehuset. Ta farväl av sommarplagg som tjänat väl, genom tre barn. Vissa ärvda av kusiner, så till och med fler barn än så. Livet pågår, barnen växer och jag älskar att följa dem genom storlekarna. Känner mig rik med allt stök hemma, mitt i kaos, smörgåskanter, skratt, yoghurt-spill och gnäll. Jag hänger med, så gott jag jag, njuter av nuet i de små stunderna som blir. Ibland går det bättre, ibland går det uselt. Okej, att mina pojkar kommer fylla hallen med storlek 43 i skor en vacker dag känns väl liiite svårt att ta in – men en sak i taget. Det blir säkert ett äventyr det med! Tänker en tacksam mamma till tre glada barn, som just nu krattar, röjer i lekstugan och vill ut och cykla.
Vi har en 8-åring, fick aldrig ett till barn trots MÅNGA års försök. Har rensat de små kläderna i omgångar, men det har varit så jobbigt. Grät när vi tillslut sålde vagn och spjälsäng och la samtidigt ut ett hurtigt inlägg om att det var skönt att rensa bort småbarnsgrejerna. Vissa saker har vi sparade i en låda, andra saker har jag i min byrå, tidlösa saker av ”bra” märken. Plockar fram dem så snart en kompis får barn, vänder på dem och lägger tillbaka dem under ett par gamla shorts igen
Så fantastiskt att du har fått ett barn. Det har jag med, en 8-åring, ett mirakel genom IVF. Jag är så lycklig och tacksam över det, han är det finaste som finns!
Ja visst är det fantastiskt 💕
Har rensat kläder och leksaker sedan i torsdags, det tar aldrig slut! Skall ta bilder på barnvagnen och lägga ut och försöka få sålt. Det är både skönt och sorligt, så jag förstår dig.
Förstår precis känslan! Fick första dottern -05, och då var det svårt att rensa överhuvudtaget. Andra dotter föddes -09, och då tog det lång tid innan jag började sälja och ge bort saker. Ville ju så gärna ha tre, men mannen var helt nöjd med två. Hade till slut gjort mig av med nästan allt, och började försöka acceptera att två barn är helt fantastiskt! 2018 föddes vår tredje lilla dotter, och nu känns det helt okej att sälja och ge bort babykläder. Nu kan jag istället glädjas över att någon annan får nytta av det vi inte längre behöver.
Har precis haft samma känsla. Kunde inte rensa och plocka bort babykläder efter ettan, inte efter tvåan heller. Jag kände mig ”inte färdig”.
Men nu, när tredje lilla tjejen haft samma kläder som sina systrar är det lättare. Jag är klar och det är lite sorgligt men också helt okej😊
Åh jag ligger här i sängen med min fjärde lilla skatt tätt tryckt intill. Fyra fantastiska barn har jag, jag är så rik. Känner mig dum som får ångest och blir ledsen och tårögd över att lillebror redan växt ur första storleken sex veckor gammal. Borde rensa bort med detsamma pga platsbrist – men jag blir så ledsen av att tänka på det. Blir t.o.m. ledsen av att läsa ditt inlägg för jag känner igen mig så väl i känslan av sorg. Betyder detta att jag inte är ”klar” eller är jag helt enkelt väldigt sentimental och kommer vara så hur många barn jag än får? Jag är ju så tacksam och lycklig över mina små, och samtidigt så fylld av vemod inför hur snabbt tiden går och hur den här första sköra, självande, ömmande tiden med en nyfödd aldrig kommer tillbaka…
Lika varm och fin text som vanligt Ebba! Igenkänning även om jag ”bara” har en liten skatt som också växer i rasande takt. Hinner inte med alls..
SOM jag känner igen mig! Åh, det hugger tag i hjärtat när jag tänker på min lilla femma, som nu hunnit bli 7 månader, ”är detta sista gången jag plockar fram strl 74?”. Så vemodigt ju!
Förstår hur du känner även om jag inte känner igen mig! Själv rensar jag ut stl 68 nu till mitt första (enda?) barn och tycker det är mest skönt. Skönt att hon är större och inte så skör längre. Men är inte säker på att jag vill ha fler barn, för dessa 6 mån har varit så mycket tuffare än jag kunde föreställa mig. Om suger kommer med tiden så ju ligger de där prydligt ihopvikta babyplaggen och väntar.
Har en son på 17 år och en dotter som är 20. Och SOM jag njuter av dem nu! Även när hallen är fylld av sneakers i alla de storlekar.. Varje tid har onekligen sin charm. Jag tror jag skämmer bort och curlar dem mer nu, än när de var små. För snart försvinner de ur boet, det gäller att passa på!
Jag fick aldrig den där trean. Biologin och min man sa stopp. Sörjer det varje dag. Jag kommer aldrig känna mig klar, även om jag vet att jag inte kommer få fler. Önskar så att det inte gjorde så ont varje gång jag läser om någon som fått eller har en trea. Men det gör det.
Jag gillar att rensa ut och fixa. Men att rensa ut sånt man inte är klar med är oerhört tufft.
Fiiint du skriver, jag grinar… känner så igen 😭😍❤️
Så mycket igenkänning i det du skriver. I min hall står de skorna med strl 43 min minsting och min trea . Jag var upp på vinden nyligen och klappade på de små små koftorna och även sjömanskostymen inte många kläder kvar men så många minnen. Men att ha en 16 åring som kör moppe och har strl 43 är lycka det med.
Jag förstår, jag har en son som fyller 15 till hösten. Har alltid haft svårt att göra mig av med hans saker, det är som att minnet betyder något i varje liten sak. Spännande hur man funderar. I min hall står storlek 43, och bredvid mig i bilen, vid köksbordet eller på promenad går min son på närmare 190 cm över marken. En gång för snart femton år sedan var han 53 centimeter och hade lämnat min då tjugoåriga kropp, väldigt svårt att ta in det där men vilket äventyr man får leva i varje dag.
Njut Ebba, njut !
Varje sekund och varje tid med sina barn har sin fram och baksida.
När det går ”mindre bra” ta ett djupt andetag, räkna till tio och tänk ” lugn, utveckling pågår” 😉
Har hjälpt mig mången gång med mina 3 fantastiska pojkar Nicklas, Joakim och Jesper.
Med vänlig hälsning,
Marina Sundmark
Åh, känner precis lika, eller sparade i princip alla kläder efter första, väldigt praktiskt när andra kom men nu efter andra, sååå mycket svårare för min man säger att han inte vill ha en till medan jag verkligen verkligen känner att jag inte är klar. Tre känns komplett, det känns som att det är tre barn jag ska ha. 1,5 år mellan första och andra så väldigt tätt, men tänker 3-4 år efter andra så skulle jag vilja ha en trea, så kan bara inte slänga alla små yttepytte-bebiskläder. Jag tror och hoppas fortfarande att min man ångrar sig om en tredje så snart vi är ur bebis- och blöjtiden. Hoppas, hoppas.
Jag fick aldrig en trea, kände mig helt klar när jag fått en av varje sort…
Nu, när min minsta börjar mellanstadiet och min största högstadiet, känns det som om en nr tre inte hade varit en så dum idé trots allt… tiden går ju så oerhört fort, gjorde den det förr?
Om två somrar har jag en mopedåkare här hemma, jag som nyss körde barnvagn?!
Overkligt, men underbart att få vara med om den här resan- två barn, så lika mig och min man på olika sätt, så sina egna och så mycket varandra!
Kram💕
Åh det är så känsloladdat att rensa. Jag grät floder… Har två pojkar och ville han en 3:a men inte min man… Det tog ett tag att komma över men jag är så glad och tacksam över de virvelvindar till söner jag har och fokuserar på det. Jag blir nostalgisk titt som tätt över be is bilder på dem. Alla dessa valkar och knubbiga knogar 💙 Som mamma är man ju också hormonell bunden till sina barn vilket kan vara svårt att relatera till om man inte varit med om det. Har hört att det tar 6 år från sista barnets födelse tills mannkommer tillbaka till sin pre-babies hormonella nivåer… Moder natur! 😊❤️
EnglundInEngland det låter super intressant att det tar sex år för hormonerna att återställas till pregraviditetsläget – har du en länk till mer info? Det var hög igenkänningsfaktor på det du skrev 😀 känner mig fortfarande i symbios med min minsting – som är 5 år!
Hej Hanna. Tyvärr har jag ingen länk till detta då jag hörde det på en podcast. Tror det var Trettio plus trevar I ett av de tidigaste avsnitten. Det känns sant men vet ej vad proffsen säger. Försökte hitta det men alla artiklar refererar bara till progesteronhalten som ju går tillbaka efter någon månad…
Åh jag känner också igen mig med känslan efter tvåan. Jag känner mig inte alls färdig men det gör min man. Svårt att förklara den känslan för någon som inte känner likadant. Min man ser bara som att jag inte är nöjd med det jag har….
Oj vad jag kände ingen mig. Har två barn, och får ångest varje gång den minsta växer ur sina kläder. Sorgligt, ledsamt, samtidigt som man såklart ser fram emot att de ska växa upp. Väldigt dubbelt. Tack för igenkänning.
Känner verkligen igen den där känslan. Min ”trea” har vuxit ut det mesta och för första gången har jag ingen ångest över att behöva rensa och ge bort kläder. Men det är ju svårt att förklara tycker jag. “When you know, you know” type thing. Kram
Åhh Ebba! Meningen ”känner mig rik med allt stök här hemma…osv” fick mig tårögd. Precis så är det, men ibland behöver man en påminnelse. Tack!
Jag var i Sverige över påskovet med barnen och passerade fönstret Polarn O Pyret. Och insåg att HERREGUD det blir inga mer randiga tröjor! Var inte beredd på det moderliga vemodet. Yngsta är iofs ”bara” 8 år men hon har syrrornas tonåriga klädstil och där passar nog inte en en old school pop-tischa in. Föll ner i ett djupt svart hål för en stund.