Ebba Kleberg von Sydow

Hej måndag som började tiiiidigt, bara jag vaken – trötta barn (och okej, trött mamma också). Vi kom hem liiite för sent igår, från söndagsmiddag hemma hos Hanna & Niklas. Men så blir det, när det är trevligt och man tänker att ”äsch, låt gå”! Och jag ställde klockan tidigt för att komma iväg till Postmuseum, mer om detta sen…

Först detta. En sak som en läsare faktiskt önskade! Vi kör en blogg-klassiker, voilà: Min helg i fem bilder! Först ut…

Min skolpojke, därborta sitter han. På en enorm grön gräsmatta på Djurgården. Vi packade picknick, jag gjorde smörgåsar och fixade kaffetermos, vi cyklade ut alla fem – en sån där perfekt dag, som ibland plötsligt bara blir. Okej, Ernst var inte helt nöjd hela tiden, jag spillde kaffe över Mariannes strumpor och det var svettigt. Men ändå. Himla fint!

Lördag bjöd på HÄRLIG brunch på Fotografiska, en hållbar brunch signerad Paul Svensson och det var tack vare min kära kompis Marina Kereklidou som Ida och jag kom dit. Så trevligt snack, vi stannade till sist tror jag?! Lite grand temat denna helg.

…Och jo, jag ÄR trött för detta sociala tempo håller jag liksom inte varje helg! Och på lördagskvällen tog det ut sin rätt kan man säga, men först fredagskvällen – firande av min kära kompis Mia, som slog ihop kalas med sin Martin eftersom båda fyllde år.

Hurra för Mia, dessutom superstylish i klänning med matchande diadem. Middag på Millesgården på Lidingö med mycket skratt, skålande och göteborgare, vad mer kan man begära?! Okej, nu ska vi se vad som mer fastnade i kameran…

Denna lillskrutt som VÄGRAR sova i egen säng just nu. Eller det har han alltid gjort. Det är soffan som gäller, punkt slut. Alltmer bestämd för varje dag som går. VET att lösningen stavas rutiner men det är inte så lätt att få ihop med två till som man vill natta, prata med, läsa för. Jag säger då det, just nu får soffan duga…

Hej från en trött mamma här hemma i soffan. Det kom verkligen från ingenstans, pang – så var den där. Märkte att han rosslade lite igår kväll, när han somnade. Men han somnade aldrig riktigt djupt, för sen kom det. Rosslet tilltog, sen den hemska liksom skällande hostan. Usch, såklart var jag ensam hemma med alla tre eftersom Johan var iväg över natten på en jobbgrej. JUST igår!

Vid elva på kvällen satt jag i soffan med Ernst i knät, för att hålla honom upprätt, tittade på Pippi för att lugna. Både honom och mig tror jag. Småpratade lugnt och försökte få i honom ljummen saft i flaska. Fattar inte, han var ju helt pigg på dagen, så glad att vara tillbaka på förskolan (ja, alltså INTE när jag lämnade men sen så…).

Efter två rejäla attacker, klockan var då halvett typ, så fick jag i honom luftrörsvidgande som vi fått utskrivet – rafsade ut ALLT i medicinlådan i panik, och svor över att jag inte hade det lätt tillgängligt. Ja, ni som vet, ni vet paniken. Hemskt. Samtidigt som jag ju visste att jag måste hålla mig lugn, för att lugna.

Sen satt vi fram till morgonsolen kom, i soffan. Han halvsov sittandes, jag satt bredvid och försökte sitt-sova med örat nära hans mun, för att liksom lyssna på de kämpande andetagen, min lillskrutt…

Men visst är det så att en hostnatt faktiskt ofta kommer ensam? Alltså med falsk krupp. Eller blir det ofta flera på raken?

Hej livet i stan! Alltså, det tar ett tag att vänja sig, känner jag idag! Vänja sig vid…

…Att inte kliva ut här varje morgon, barfota. Eller på sin höjd i Birkenstock, som ni ser på brännan på mina fötter…

Åh, jag kommer sakna den brännan. Jag kommer dock ännu mer sakna att ha trädgården rakt utanför skjutdörrarna. Ingen hiss, ingen gata utanför, inga bussljud. Att kliva RAKT ut.

Jag växte ju upp i hus hemma i Göteborg och när jag tänker efter är det just DET jag saknar. Att öppna dörren. Rätt ut. Känna på vädret, gå ut och hämta tidningen. Sen gick mamma och pappas bergvärmepump sönder i källaren hemma i Göteborg i veckan, elände såklart, men det var väl i alla fall en påminnelse för mig om att huslivet inte alltid, jämt, bara är en kopp kaffe i morgonsolen på trappen!?

Tröttis på tåget hemåt Stockholm… Skulle ljuga om jag sa att jag var sååå redo för höst och skolstart – men nu KÖR vi! Det blir bra detta!

Nu ska jag ladda om för ikväll ska Johan och jag på 70-årsfest och träffa många jag inte sett på (väldigt!) länge, ska bli riktigt skoj. Mamma och pappa kom upp till Stockholm nu och passar barnen ikväll. Hoppas att ni alla har en fin lördagskväll!

Vad bilden föreställer? En hög med himla glada, himla trötta (ja faktiskt en härlig blandning av båda) typer här på bilden i soffan i kvällssolen. Marianne och Klas ligger bredvid. Detta var just efter att jag hade skjutsas fotografen Lisa till Malmö, efter att ha fotat över tre tusen bilder. Och sen hämtat pizza på vägen hem. DET behövde vi.

Jag ordnade med den här fotograferingen redan i juni, det är så mycket roligare att passa på att fota härnere i det vackra ljuset, allt det gröna och runt där vi bor här. Älskar att jobba med plåtningar härnere. Resultatet längtar jag efter att visa er nu, nu, nu! Idag ska jag sitta med bildval och annat ”efterfix”. Jag har ju ett längre samarbete med Polarn O Pyret så därav var barnen också med, det blev riktigt kul och de känner fotografen Lisa. Johan fick assistera, steamade kläder och lagade lunch åt hela teamet.

Jag hade för en gång skull riktigt bra planering (Ebba 3.0?!) med checklista och alla kläder var preppade – och allt flöt på superbra. Mycket skratt, fullt ös och jättekul dag men ändå effektivt. Precis som jag gillar. Fick till och med lite sug efter att komma igång med jobbhösten nu…

Åh, som jag njöt av helgens salta bad på Marstrand. Nästan svidande salt ska ser vara, förklarade jag för Johan. Som i och för sig instämde. Det ÄR något annat än i Skåne. ”Definitivt kallare”, fyllde Johan också i…

Jag liksom kände hur hela min kropp och själ mådde bra av detta. Det blev ju inte så mycket Marstrand för mig i sommar. Men det blev annat. Annat som också blev väldigt bra.

Så är det ju med sommaren, man har förväntningar. Barndomsminnen. Drömmar om hur man vill att det ska vara. Drömmar man lever på de mörka, kalla månaderna… Men det gäller också att sänka ribban, att vara snäll mot sig själv. Jag har tänkt mycket på det under senaste dagarna och det har hjälpt. Se till det goda, tänk så mycket sommarlov vi gett barnen. Och så utvilad jag faktiskt känner mig nu.

Nu är vi hemma i Skåne igen, vi ska vi strax iväg till golfbanan med 6-åringen som ska träna slag. Ikväll kommer kära vänner härnere, som bor här året runt, hit på middag. Jag ska få med mig barnen och plocka björnbär till en blixtsnabb bärkaka från kokboken. Som för övrigt just nu finns till specialpris hos Adlibris, skynda att kolla in!