Det har kommit en hel del frågor kring det här, så jag tänker att jag besvarar er i ett inlägg istället. Jag pratar förstås om att jag numera visar bilder på våra barn här i bloggen, och på Instagram. Ja, helt enkelt att de får vara med.
Okej, lite bakgrund. När är jag blev mamma första gången var det verkligen en vattendelare – är du “en sån där influencer-mamma som visar barnen” eller “en klok förälder som väljer att dölja barnens ansikten i sociala medier”. Instagram var helt nytt, rädslan och diskussionen handlade mycket om vem som skulle kunna få tag i bilderna? Vad skulle hända med bilderna om de kom i fel händer?
Då tackade jag för det mesta nej till att vara med i sammanhang där det var fokus på vår dotter. Jag visade söta bilder på fötter, på hennes kalufs, på håll och ja, helt enkelt bilder där jag kände mig rätt trygg med vad man såg – och vad man inte såg. Jag hade med henne i ”icke-digitala” medier, såsom våra egna kokböcker och även reportage och omslagsjobb för Mama.
Klipp till idag, åtta år senare och här sitter jag med tre underbara barn som är hela mitt liv. Jo, jag älskar mitt jobb men livet kretsar ändå kring dem. Allt utgår någonstans från dem. Och just det tror jag är nyckeln till att det plötsligt inte längre kändes det minsta konstigt att inkludera dem även i mina sociala kanaler. Ledordet i allt jag gör, allt jag skriver och allt jag skapar är äktheten och att kunna vara ärlig med livets bergodalbana. Så, när barnen är en sådan viktig del av det så är de också en naturlig del här.
Sedan tänker jag också att det digitala klimatet har förändrats? Det som kändes helt okej i en fysisk, vacker kokbok då – det känns helt okej idag här, i bloggen och på Instagram. Farhågorna jag hade för åtta år sedan, de har jag inte på samma sätt idag. Barn idag växer upp med helt andra sociala kanaler, en ny verklighet. På gott och ont givetvis. Men det är ett faktum. Det är en så naturlig del i barnens liv med bilder och sociala medier – och såklart en stor del av mitt liv. Min passion är att skriva, inspirera och skapa innehåll utifrån min vardag och helt plötsligt blev det ett naturligt steg att inkludera barnen i det. Kanske är jag helt fel ute, men plötsligt kändes det liksom mer krystat att INTE ha med dem? Jag har alltid utgått från mig själv, jag gräver där jag står. Då blir det bäst. Alltid. Jag vill verkligen understryka att jag kanske har helt fel – men att jag till stor del litar på min magkänsla, i kombination med en stor dos eftertanke. I detta liksom i mitt föräldraskap i stort.
Så, vad händer om de inte vill vara med? Självfallet kommer jag aldrig tvinga dem, utan försöker alltid se till att det ska vara lustfyllt, skoj och enkelt. Helt utan krav på prestation. I de åldrar de är nu, så är det rätt enkelt. Jag ser det lite som att de får följa med mamma på jobbet. Hittills har det varit spännande och skoj. Betydligt roligare än att hänga med till pappas kontorsjobb och sitta med pysselboken i ett mötesrum … En sak är dock viktig, då jag bland annat fotograferar samarbeten med barnkläder. Här är jag verkligen supernoga med att aldrig fokusera på utseende eller prestation i relation till det. På samma sätt är jag himla noga med detta som förälder. Det handlar trots allt om en av de svåraste och viktigaste uppgifter man har: Att bygga en självkänsla som sitter på insidan av den där lilla kroppen, som inte är kopplad till utsidan.
Jag vill också här passa på att credda Polarn O Pyret, som jag är så glad och stolt att jobba med. Alla gånger då jag varit på deras fotograferingar är de fantastiska på att fånga barnen i lek och bus, i farten. Aldrig poserande, alltid med skratt. Min inställning till barnen och kläder generellt har också alltid fokuserat på funktion: “Funkar de här byxorna bra att springa i, kan du testa?” “Är jackan mjuk och skön?” “Går det att göra en snabb kullerbytta i de här kläderna?” – och sedan har fotografen Lisa Höök som vi känner väl varit där, hon är fenomenal på att fånga stunden. För omtagningar och barn är sällan en bra kombination, i alla fall icke med mina …
Det som varit underbart kul är gensvaret jag fått sedan jag valde att inkludera barnen mera här. Det värmer så. Till 99% – nej, faktiskt till 100% – så sprider det sådan glädje och om det kan göra bara en persons pendling till jobbet lite roligare när en fullständigt orädd Ernst rusar fram och matar en jättestor häst, så tja, då tycker jag i alla fall att det är underbart. Livet, liksom. Att kunna glädja, peppa och inspirera. Ett skratt som smittar av sig.
Den dagen de inte vill vara med, så behöver de inte det. Det är för mig väldigt, väldigt enkelt. Tror mig också vara rätt lyhörd med detta, med tanke på mitt ändå lite speciella yrke. Jag har valt min vardag, barnen ska få välja sin – ja, i och för sig är det ju deras lott i livet att ha mig som mamma, men men…
Men tänk om jag gjort jättefel? Om jag ångrar mig då? Ja, så kan det vara. Så kan det bli. Vi gör alla så gott vi kan, tänker jag. Alla väljer vi olika i den här frågan, jag respekterar till fullo allas val här. Idag känns detta helt naturligt, roligt och rätt för mig, för vår familj och för den person jag vill kunna vara här: Mig själv, med allt vad det innebär. Utan begränsningar. Sinkat och osminkat, genom tårar och lycka. För det här mitt liv. Ni får hänga med. Då vill jag att ni ska kunna ta del av HELA mitt liv där min familj är en naturlig och STOR del av det.
Jag kanske ändrar mig imorgon om något händer. Och vad händer när de är tonåringar? Ingen aning. Det tar vi då. Puh. Hjälp. Men jag hoppas innerligt att jag även då har en plattform som denna, där vi tillsammans kan diskutera, analysera och få älta livet som det ser ut då. Eller vad säger ni, hänger ni med?!
Jag måste ju avsluta med en bild på barnen – och en oväntad uppsida med att ha med barnen på jobbet ibland. Nämligen att jag har en uppsjö av härliga bilder, vilket faktiskt gjort att jag inte alls är lika stressad med att dokumentera med mobilen jämt och ständigt. Här är en riktig favorit från i somras, som jag alltid blir lika glad av:
Åh, vad jag längtar efter vår lådcykel nu… KOMMENTERA GÄRNA!
Fint skrivet och bra att du väljer att bemöta en fråga på detta sätt. PoP-tiden är sen länge över för vår familj (nu 17 och 21 år gamla barn), men bilderna du visat deras kläder på är fantastiskt fina tycker jag. De visar rörelse och glädje.
Ebba! Du är som vanligt både klok och ärlig! Det är fantastiskt med barn och nu när man kan fotografera dem så lätt är det fantastiskt. Så roligt för barnen att ha så många fina foton när de blir stora. Fortsätt på samma sätt som den stolta glad mamma du är!
Kram Barbro Norberg,
Dina texter känns äkta.
Dina bilder dock känns inte äkta då allt är uppstaljat, ospontant och regisserat. Men snygga är dom. Men inte äkta. Att du börjar visa bilder på barnen har jag ingen åsikt om. Var och en föräldrer ansvarar för det där själv så länge man ser att barn och har en integritet och att det finns även en gräns för vad man kan skriva/publicera. Men det är ett sammanträffande att detta kommer mer eller mindre i samband med ett samarbete med polarn och pyret? Hade du tänkt i dessa banor även utan att det varit reklam inblandat som krävde att du visade ansikte på barnen?
Så klokt resonerat!
Hej Ebba,
Vilket intressant inlägg. Jag är helt med på ditt resonemang och tror du gör helt rätt som känner efter vad som är rätt här och nu. Men jag har en fundering. Nånting har hänt med Instagram.
Många, du inkluderat visar ju i princip ingenting alls som inte är proffsfotograferat och väldigt tillrättalagt (längre) är det verkligen så äkta? Stories är absolut lite annorlunda men om jag kollar ditt flöde av bilder (och många andras) tex det som får plats på skärmen dvs på min skärm ca 12 bilder åt gången är det ju BARA perfektion och BARA proffsfotat. Jag förstår att det ser snyggt curerat ut och att det blir en röd tråd men jag saknar verkligen det personliga i flödet. Har du någon tanke kring detta eller hur resonerar du kring de olika plattformarna?
Tycker verkligen att ditt samarbete med Pop är lyckat. Känns rätt för dig och dina barn och för PoP. Som du säger, det är ju inga modebilder direkt,😂 och det passar! Det är är långt ifrån alltid som samarbeten känns så klockrena. (Min tolkning, förstås!)
Hej Ann, tack snälla du – vad fint att höra! KRAM!
Hek! Kan inte låta bli att i egenskap av bloggläsare kommentera inlägget med proffsfotograferingen. Ebba skriver bra och professionellt! Systrarna Sydows kolbok har underbart vackra fotografier- som klart förhöjer bokens värde och lockar till att prova recepten. Samma sak med bloggen. Mer intressant att ta del av med foton som är rätt ljussatta, bra valda bildvinklar och omväxlande med när-halv och helbilder. En fotograf som har blick för att snabbt fånga ögonblicket! Sista bilden i denna blogg med Ebba cyklande på lådcykeln med alla barnen upplever jag som mer äkta än om Ebba stått bakom kameran. Tänk om Ebba cyklat, hoppat av cykeln sprungit fram med kameran fotat och sedan hoppat tillbaka på cykeln och fortsatt! Vilken upplevelse hade den bilden gett? Det är bättre med ett professionellt öga utifrån som kan kan följa ett skeende! Det är min synpunkt av bloggupplevelsen.
Jag tycker du resonerar klokt. Tänk vad härligt att man får ändra sig. Att man får lära sig nya saker, utvecklas, växa och ändra sig igen!
Gött att ni hittar ett sätt som passar för just er familj!
Personligen tycker jag det är mysigt att få en skymt av barnen ibland. Men de tar inte över flödet, bra balans! Jag upplever inte att du hänger ut dina barn utan de är fortfarande privata med full integritet. De är så många som visar alldeles för personliga saker där jag får känslan av att barnen blir ett redskap för att få fler följare och likes. Så känner jag aldrig med dig!
Vad tycker din man om ditt beslut att visa bilder på barnen?
Hej Anne, vi är 100% överens där! Absolut INTE om allt men i detta, där är vi helt överens. Kram från Ebba
Följer din blogg sedan en herrans massa år, men kommenterar nästan aldrig. Men nu bara jag måste, för du är så himla BRA och KLOK i allt du delger oss. Bra och klok mamma, bra och klok i åsikter och beslut och bra och klok som förebild. Du har blivit den där trygga och ödmjuka vännen, som finns där i vått och torrt i den här villervallan som kallas livet, och där jag själv tyvärr är alldeles för dålig på att prioritera mina egna vänner IRL för den där alldeles nödvändiga dosen tårar, skratt, flärd och allvar tjejer och mammor emellan. Blir alldeles särskilt peppad av den här typen av inlägg, där du så rakt, personligt och ärligt svarar på frågor som vi som läsare egentligen inte alls har med att göra, men som kanske är frågor vi själva vrider och vänder på. Tack för att du finns ❤️
Tummen upp, Ebba 👍
Tack snälla du! Och tack för att du läser!
Absolut Ebba, jag hänger med!
Underbar bild…
Tusen tack! / Ebba
Med tre egna barn i liknande åldrar tycker jag det är jättekul att du inkluderat barnen mer här! Jag tycker ändå inte att jag på något sätt ”känner” dina barn som det kan bli med en del andra bloggare. Du skriver ju absolut inget som lämnar ut dom och det är fint tycker jag! En lång berättelse om barnens personligheter/problem/skola etc tycker jag skadar mer än en bild.
Heja dig!
Så klokt och förnuftigt resonerat , Ebba! NATURLIGTVIS gör du det som känns bäst för dig/din familj! Det är du ju du som bjuder, bjussar oss, dina läsare/följare på en inblick i ditt liv med allt vad det innebär. Det är otroligt inspirerande, TACK för det!
/Patricia, Helsingfors
Tack Patricia! Och vad kul med en läsare i Helsingfors! Kram från Stockholm
Så bra och ärligt inlägg! KEEP IT UP!
TACK!
Du är en stor inspiration för mig och du är så klok. Så fina och kloka tankar. Du vet vad som är bäst för dig och din familj. Älskar att få ta del av er vardag tillsammans! Sluta aldrig vara den du är💕
Marianne är så fin <3 min yngsta dotter Angela är några veckor yngre än henne, och jag började följa dig på Danderyds BB när jag var helt chockad, imponerad och skräckslagen över att du orkade ha boksläpp strax efter att hon fötts. Nu ser jag vad stora våra tjejer har blivit <3 själva har vi ju naturligtvis inte åldrats en dag 🙂
Kram
Haha, UNDERBART! Och dagens – nej, veckans – sanning! Stor kram till er från Marianne och mig!