Mitt i de magiskt härliga dagarna häruppe i Sälen, så blev 5-åringen ynklig och hängig. Den där känslan när man som mamma VET att nåt inte stämmer. Stackars liten, benen vek sig i ankarliften, han kämpade verkligen ”mamma, jag orkar en gång till” men sedan somnade (däckade!) han i mitt knä så fort jag burit in honom i värmestugan borta i Hundfjället… Blev liggande i min famn som en baby.
På kvällen blev andningen rosslig, hög feber och sedan kom de hemska väsande ljuden i luftrören. Usch. Torr hosta, varm och helt utslagen. Eftersom han haft varianter av detta i omgångar när han var två år, även när han var tre år, så känner jag igen det. Ända sedan han var liten har han åkt på sådant här, då och då, i samband med förkylningar. Det sätter sig ofta just på luftrören, på honom. Ibland har han fått luftrörsvidgande, det hjälper och det går över. Ändå blir man så hemskt orolig. Varje gång!
Tack och lov var mamma där, det kändes skönt. Och lillpojken är själv en ganska lugn typ, han jagade inte upp sig trots hostan och jobbiga andningen. Vi fick i honom lite saft i sugrör (gäller att få dem att dricka) och såg till att han satt upp, så gott det gick. Att sitta upp hjälper också. Bäddade i en fåtölj åt honom, jag la mig på soffan bredvid under en filt och vakade hela natten. Sov på riktigt med ett halvt öga öppet. I panikfall hade jag fått bära ut honom i minusgraderna en stund. Trots att det inte finns några vetenskapliga studier kring kall luft och falsk krupp så brukar det hjälpa.
Idag mår han bättre, så lättad mamma här! Men fy, så läskigt det är när det har med andningen att göra. Nu håller jag tummarna för en god natts välbehövlig sömn här – och tackar för att det är något sånär påskovslugnt imorgon, för min del.