Prinsessan Alice… Eller Grace?

Inte långt kvar på Meghans magnifika gravidstil-resa (här, foto: Kirsty Wigglesworth / TT) för den här gången, så nu…

sdltd94d66b_normalpreview.jpg

…Nu kör vi. Nu KAN det nämligen inte vara långt kvar! Nu gissar vi, prins eller prinsessa? Jag gissar på prinsessa, helt enkelt för att… Tja, jag tror det – och för att det är 50% chans.

Sedan var det ju namnet, lite fler valmöjligheter här. Det pratas om Alice, vilket jag tycker låter rimligt. Klassiskt. Propert. Och sött. Diana pratas det också mycket om men nej, jag tror inte det. Kusinen Charlotte (Kate och Williams dotter) heter dessutom redan Charlotte Elizabeth Diana. Så, nej. Grace är en annan bubblare som jag verkligen gillar. Ett stiligt namn med pondus, som Meghan skulle gilla. Men frågan är om det godkänns av drottningen, med tanke på att alla kommer referera till ”amerikanska prinsessan” Grace Kelly. Så, kanske gör Meghan och Harry en ”Estelle” och hittar ett helt otippat kungligt namn långt bort i släktträdet? Typ, prinsessan Helena?!

Nu vill jag höra DIN gissning – kommentera!

Ernst fyller ETT!

Att denna lilla fyller ETT år imorgon! Min älskade minsting. Vars blonda kalufs behöver klippas igen, ser jag nu på bilden här från i måndags när han var med på jobbet. ”Herregud, är det möjligt?” sa en kompis – och syftade på att detta första året gått så snabbt. Och jag tänkte…

img_1636.jpg

Jag tänkte att jo, visst har det gått snabbt. Men ändå inte! Alltså, inte jobbigt snabbt. Vi har gjort så himla mycket kul, jag har haft med honom nästan överallt. Vi allihop njuter av vår älskade lillbaby (som förstås alltid kommer vara det). På kvällarna när vi busar med honom, kittlar honom så han kiknar, försöker hålla honom borta från tv-kontrollen, det sylvassa soffbordet och när vi har kryptävling i vardagsrummet.

Jag minns den dubbla känslan när dottern fyllde ett. Vemodet som ändå alltid finns där. Som är en naturlig och självklar del av livet och föräldraskapet. Slipping through my fingers. Tar jag vara på de små stunderna? Vad missar jag? Gör jag rätt, som väljer att försöka få ihop allt detta som jag kallar livet? Snälla, ge mig ett facit!

Och jag känner så starkt att: ja. Det känns, mitt i kaoset, väldigt bra i hjärtat. Jag njuter av de små stunderna, med alla tre. Ansiktet i solen på en parkbänk när han sover i vagnen. Pusslar panikartat ibland, när det kör ihop sig. Gör så gott jag kan. Älskar de härliga stunderna, tar ett djupt andetag när jag kommer ihåg det. Vilket inte är alltid, verkligen inte. Blir galen, morgonstressar, ropar ”SÄTT på dig strumporna” / ”har ni borstat tänderna” arton gånger. Men ändå. Grundkänslan är: det är liksom rätt fint.

Så med risk för att låta jobbigt… Inför morgondagens 1-årsdag bubblar det alldeles lyckligt i kroppen. Är så innerligt tacksam och glad över vår familj.

KOMMENTERA gärna!

Sömnmetoden som fungerar – finns den?

Sitter här i soffan och njuter av tystnaden. Borde verkligen kasta mig i säng. Akut. Men måste bara få landa här. En liiiten stund. Trött i hela kroppen, sådär trött att det värker i rygg och axlar. Stel, lite frusen. Aj. Känns som en nackspärr på gång på hela höger sidas axelparti (lagom till stor fotografering på torsdag, oh no!) men de senaste månaderna är detta numera nåt slags normalläge. Tack vare denna lilla älskade skrutt…

IMG_3453

Här ser du kanske ”tja, en baby i en säng”. Men icke. För mig är detta en HISTORISK bild! För klockan är just nu efter tio. Ernst ligger INTE klistrad intill mig, med bröstet som napp. Han ligger i en egen säng. Kors. I. Taket. En Babybjörn resesäng förvisso, som står i vårt sovrum intill Johans och min dubbelsäng. Men han ligger där, just nu – och har gjort så i nästan en timma. Bara vaknat till en gång och gnytt.

I helgen fick jag nämligen nog av sömntortyren, det vill säga det faktum att min lillbaby ENBART somnar med bröstet och ligger intill mig hela natten. Småäter, vaknar till otaliga gånger, vänder sig, gnyr, vill snutta. Nonstop. Min trötta rygg som i ett skruvstäd, upphackad sömn i halvtimmar. Nu orkar jag snart inte mer. Så nu måste vi försöka ta tag i detta, min kära baby och jag. Har fått tips av snälla kompisar om böcker och metoder men jag mäktar inte med att läsa en hel sömnbok just nu, blir liksom matt av bara tanken. Så nu känner vi oss fram. Inatt härdade jag ut till klockan två, baby grät, jag tröstade, baby somnade om till slut, om och om igen. Johan, som skulle upp strax före sex för att hinna med ett tåg, fick sova i ett annat rum. Ingen idé att vi båda sover uselt, liksom. Nu får vi se hur länge jag orkar inatt, tar lite i taget.

Nu ska jag försiktigt smyga in och krypa ner. Och försöka somna. Inatt låg jag bara spänd som en fiolsträng och VÄNTADE på när han skulle vakna nästa gång, inte supersmart. Var en vålnad imorse när jag kokade gröt till barnen, lämnade på förskolan och sedan tog bussen ut till skolan med vagnen och dottern. Höll nästan på att somna på bussen, var tvungen att gå en rask promenad med vagnen i minusgradiga kylan för att vakna till. Den där hemska typen av trötthet efter tio månaders usel sömn alltså, den är inte nådig.

Och jo, det är mitt tredje barn – men ändå tycks jag ha glömt. Eller så är bara alla barn väldigt olika. För någon expert känner jag mig då RAKT inte som just nu. Suck. Alla ENKLA knep och tips emottages tacksamt