”Det ordnar sig, du kommer att MÄRKA när det känns bäst för dig och ditt barn att sluta”. ”Tänk att du kunnat amma såhär länge, det är väl toppen”. ”Rätt var det är så har ni slutat”. ”Du kommer att känna när babyn är ointresserad, det kommer naturligt…”.
Så många kloka ord sägs om att sluta med amning. Som får det att låta så enkelt. Ändå känns det inte alls så himla enkelt, naturligt eller självklart när det nu börjar närma sig slutet med min minsting. Usch, jag blir ledsen bara jag tänker på att det snart är sista gången. Sista gången nånsin. Kanske låter det galet, han har ju fyllt ett – men så känns det. I hjärtat.
Foto av fantastiska Kate Gabor. Om vi backar lite först. För mig har amning ju aldrig varit någon ”walk in the park”. Jag har behövt hjälp, stöd och dunderkurer, jag har åkt in till amningsmottagningen, torkat tårar, svettats i febertoppar och gnisslat tänder över den gnagande smärtan. Jag är nämligen en av de som drabbas av mjölkstockningar. Ni som vet, ni vet. Nu med tredje barnet tänkte jag många gånger att: nej, jag GÖR det inte. Jag låter inte amningsproblemen ligga som en blöt, grå filt över de första två månaderna.
Sedan, när amningen väl fungerat smärtfritt? Då har jag kunnat amma på i många månader – och jag har verkligen njutit av det. Av närheten, av det praktiskt – maten alltid med!
I tolv månader i sträck nattammade jag min lillbaby. Tills jag höll på att bli galen (och en väldigt irriterad, matt mamma, fru och människa) av sömnbristen. Att att vakna en gång i timmen, ibland vaka hela nätter eftersom jag också var hans napp. För snart en månad sedan fick jag nog, jag förklarade för Johan att vi måste hjälpas åt med detta och att vi måste ha en strategi – efter två veckors envist kämpande och teamwork, med en hel del bakslag, blev jag av med nattamningen.
Nu ammar jag en sväng på morgonen och ibland också lite på kvällen, en stund före läggdags vid åtta. Mest för närhetens skull, men också för att lillbabyn då – pyjamasklädd och gosig – klamrar sig fast vid mig och vill amma. Samtidigt, så känner jag ju att han är större nu. Om det krisar, så slänger jag honom fortfarande upp i famnen när vi sitter på en restaurang (har aldrig varit särskilt brydd med sådant) men snart så känner jag att det nog är ”färdigammat”. Helt ärligt, för att det känns mindre ”accepterat” rent socialt att amma en 1-åring men också för att jag sakta, kanske börjar bli redo att sluta själv.
På fredag åker jag till USA och blir borta i sex dagar. Jag vet ju att Ernst kommer klara sig galant utan amningen. Ska nog ändå packa med en sådan liten handpump, så att jag inte åker på en mjölkstockning. Sen när jag kommer hem känns det kanske inte ett dugg konstigt att sluta?! Jag vet faktiskt inte riktigt ännu. Tack och lov att alla åldrar och faser i livet har sin charm. Och att jag med tredje barnet på någon märklig vänster inte är så smärtsamt sentimental. Jag njuter ändå så av alltihop, på något sätt, att jag för det mesta är MER tacksam över att jag får vara om detta, än över att det samtidigt passerar förbi? Låter det helt snurrigt?!
Ammade faktiskt längst med trean. Säkert lite av sentimentalitet. Sen åkte jag på en kortare resa och få liksom klingade allt av. Både mitt och bebisens behov. Sedan är det ju sjukt mysigt och smidigt men livet går vidare och det blir precis lika mysigt sen, fast på ett annat sätt. Är så glad att vi fick en trea!!! Lycka tillmed resan och allt. Det kommer gå alldeles utmärkt.
Hej Lotta! Tack för din kommentar, jamen precis så känner jag – livet går vidare. Och det BLIR mysigt sen. Det är mest när man är inne i det, så känns det så himla tomt att man kan sluta… Som du skriver, nu hoppas jag att det kommer gå bra! Kram från Ebba
Du har säkert redan koll men ville bara tipsa om Elsa Billgren som skriver om samma sak: https://elsa.elle.se/sluta-amma/
Åh, tack för tips! Kram!
Jag hoppas det skall Bra för dig att Sluta Amma när det är Dags.
Det är ju det som är så himla synd, så många mammor som känner sig tvingade eller att det är det ”normala” att sluta amma bara för att ens bebis fyllt ett. Den svenska normen som bara tycker det är ok att amma till dess trots att WHO rekommenderar alla att amma till minst 2 år, och inte bara u-länder som många tror utan för att det är så mycket positivt med amningen som fortsätter vara viktig länge till. Jag är så glad att jag lyssnade på mig själv och vågade amma min äldsta tills han var 20 månader, hjälp så länge det kändes då fast jag kan kolla tillbaka på bilder och se vilken plutt han var då. Och nu när jag sitter med mitt andra barn som precis fyllt 3 och det mest naturliga i hela världen har varit att fortsätta amma fastän vi nu ofta bara gör det på kvällarna så är jag så enormt glad att jag hittade nätverk via bloggar, facebookgrupper och annat som gjort att jag känt mig så säker i mig själv på att det är det här som är det bästa, att låta sitt barn amma precis så länge de vill. Och väldigt många barn vill fortsätta amma länge om man bara kommer förbi det där fönstret när de mest upptäcker världen och lär sig äta mat.
Med andra barnet, efter att ha upplevt hur det kändes att amma vidare efter ettårsdagen så längtade jag verkligen hela första året till amningen som skulle fortsätta sedan. För att amma en större ettåring eller tvååring är något helt annat än att amma en liten bebis. Det övergår liksom i något som är total njutning för barnet och som visar sig betyda så enormt mycket. Jag önskar så att det skulle komma fler offentliga personer som kunde ändra på normen och få fler människor att förstå att det är helt normalt för en tvååring att fortsätta älska brösten och vilja amma så att alla som faktiskt gör det skulle kunna sluta känna skam. Jag ammar absolut inte min treåring öppet och känner inget behov av att göra det heller men jag önskar att det kunde sluta vara tabu att prata om. Och självklart ska ingen mamma som verkligen vill sluta amma fortsätta bara för att men jag hör så många beskriva det ungefär som du och då känns det faktiskt inte som att man riktigt vågar följa sitt hjärta. Man kan resa bort och ändå fortsätta amma när man kommer hem, man behöver inte vara låst bara för att man väljer att amma länge. Det finns mammor som har varannan veckas-boende som ändå lyckas hålla amningen levande.
Tack!! Precis vad jag behövde läsa!! <3
Så länge barnet vill amma har jag själv haft svårt att säga nej. Det finns ju verkligen inget ”dåligt” med att amma. Oavsett hur stort barnet blivit. Jag har ägnat många tankar åt att fundera på amningsavslut. Ofta med vemod inombords. Sen bestämde jag mig för att inte tänka så mycket utan låta min dotter bestämma och hon fyller snart fyra. Jag är verkligen less på att amma nu och min dotter har själv sagt att hon ska sluta när hon fyller fyra. Trodde aldrig att jag skulle amma så länge och att det skulle vara så svårt att avsluta när barnet inte är redo. Med min äldsta unge sa jag bara nej några gånger strax innan hon fyllde två och sen var det slut. Följ din känsla så kommer det kännas bra tror jag. <3 (Och nej jag ammar inte offentligt bara hemma vid läggning och på morgonen. Reser med jobbet en del och har aldrig varit några problem men behövde pumpa lite tills hon va drygt två om jag var bortrest) Lycka till!
Ja, ta med en handpump! Aldrig kul att åka på mjölkstockning och värre när man inte är på hemmaplan.
Jag ska bli mamma igen om 9 veckor och hoppas att amningen ska fungera bättre än det gjorde med min dotter på 2 1/2 år.
Vi försökte och jag stångade mig blodig och grät massor med tårar för att det skulle fungera. Efter 2 1/2 månad gav jag upp och kände att jag fick betala ett för högt pris. Min dotter brydde sig inte om jag ammade eller inte, hon ville bara ha mat snabbt och på direkten. Samtidigt fick man höra ”ammar du inte? Varför inte det? Vad är fel?”
Kombination av stress+ förlossningsdepression + liten bebis som inte orkade suga gjorde att jag mådde rätt dåligt.
För mig var varje amning en pina och det var bara stressigt för mig och för min lilla skatt. Du slutar när du känner att det känns rätt. Ingen annan bestämmer över dig och dina beslut.
Tack för att du en sådan inspirerade människa !
Kram
Hej,
Min Fred är snart åtta månader och jag ammar på dag som natt (han har så klart börjat äta lite riktig mat men han ammar helst och mest..)
Märker att det är SÅ mkt åsikter kring detta. Har flera ggr fått frågan; vad har du för plan/strategi kring amningen?” När han blev runt halvåret verkade många vara av åsikten att det är tid att trappa ner. Precis som du tycker jag att det är både praktiskt och mysigt. Är också rätt obrydd gällande att amma öppet. Vi får väl se när vi slutar. Men runt ett år är vi nog båda redo. 😉
Jag kände mig inte redo att sluta när min minsting var runt året. Han älskade också amningen. När jag började jobba så ammade jag morgon, eftermiddag och kväll. Pumpade en gång per dag på jobbet. Nattammade också rätt länge. Var orolig att mjölken skulle sina men detta upplägg funkade länge! Slutade när han var 25 månader och då kändes det inget i hjärtat. Vi båda var nöjda och det blev inget tjat från pojken om att amma heller. Tidigare trodde jag att jag skulle sitta där sista amningen och tycka det kändes vemodigt men nu när vi fasade ut det och sista veckorna ammade bara nån gång ibland så visste jag inte när det var sist gången. Sen bara kom jag på, nä nu var det visst några dagar sedan vi ammade… och så hade vi slutat.
Så nöjd med vårt upplägg och kan nu när han är fyra känna mig stolt och glad över att jag ammade så länge trots att många säkert tyckte det var rätt märkligt!
Vill bara säga att känns det sorgligt att sluta och det finns mjölk kvar. Fortsätt ❤️😍
Jag kunde tyvärr inte amma min son mär han kom och så mycket skuld och skam jag gick utstå av vissa ammande mammor! Ångest och skam!
Jag valde att hålla huvudet högt och förklara för de som undrade att så här gör vi.
Tycker du ska lyssna till din egen känsla och höra det som passar er familj allra bäst. Huvudsaken är att du som mamma mår bra så gör som DU märker funkar bäst. Att kunna amma ett år som du gjort är ju underbart!
Kram och lycka till! Helen
Min son ammade fortf delvis vid 14 mån när jag åkte in på sjukhus. Det tog lite knäcken på det sista som fanns kvar av amningen. Jag blev väldigt ledsen av det. Trots att mkt var nattamning (som gör en trööööött) så var det ändå sorgligt. Å då var han ändå inte tänkt att bli mitt sista barn.
Jag ammade min dotter tills hon var 23 månader. Det var helt underbart och med så mkt närhet ajag ammade det sista året, men jag kände på en skam som jag inte kunde sätta fingret på. Undvek att berätta för släkt och en del vänner för att jag var sårbar och inte ville bli dömd, normen var att sluta vid ett år och ingen annan fortsatte. Vill idag supporta alla mammor att sluta när det känns rätt och inte när man ”bör”..
Åh jag slutade amma första barnet när han var 9 månader och jag hade jobbat en månad, han verkade inte sakna det alls. Med tvåan slutade jag vid 8 månader, min mamma var döende så jag åkte hem hals över huvud utan baby och så slutade vi. Även då hade jag börjat jobba. Intressant nog tog inget av mins barn flaska när jag slutade och det tog ett par dagar men sen löste det sig.
Dottern slutade amma på dagarna vid 9 månader, för att återuppta det när hon är sjuk.
Vid ca 18 månader slutade hon amma på natten & nu, vid 22 månader har hon slutat amma helt. Jag har knappt hängt med utan hela tiden har det varit hon som tackat nej.
Jag är enormt tacksam för att hon kunde amma så länge, har många kompisar som sinat mellan 4-8 månader (ålder på barnet så klart).
Jag har älskat det från första stund, har aldrig haft mjölkstockning eller nåt. Men nu känner jag hur livet börja återvända till bröstvårtorna. Plötsligt har jag känsel i dem igen. *hahaha*
Tror din resa kan bli ett bra avbrott & slut. Men för fin skull; GLÖM INTE pumpen. 😉
Jag förstår precis dina tankar och kände likadant när jag slutade amma min dotter. Det var ett stort mentalt skifte och hon var inte min bebis längre.. Det var sorgligt men stort på samma gång och så öppnade sig ju en ny fas i våra liv.
Hoppas det kommer kännas bra för dig! Och vill bara passa på att tipsa om att lägga vitkålsblad runt brösten när man vill att mjölken ska sina utan värk. Jag tyckte det lät så weird men efter att ha testat det så är jag superglad, det fungerade så smidigt och i långsam takt minskade mjölken utan att jag behövde pumpa. Kram!
Åh, förstår precis känslan! Ammade min lilla 10,5 månaders tjej för sista gången i fredags. Slutade nattamma för ca en månad sedan, så det har bara varit en sen ”sängfösare” kvar. Men i fredags tog hon bara några tag och sen totaldissade hon bröstet. Ville hellre ha en flaska välling och somna om. Det här är också sista gången för mig, Lycke är barn nr 2 och det blir inga fler. Amningen har stundvis varit smärtsam och slitig, men de blir ändå lite ledsamt när det är sista gången. Satt och bölade över att ”hon behöver inte mig mer, buhuuuu”. Men nu när det har gått några dagar känns det bättre. Det blir mycket gos ändå och stunden med flaskan är också mysig.
Det kommer att gå bra att sluta för dig också. Tillåter dig att känna alla känslor. De går över. ❤️