Sluta amma – när är man redo?

Det ordnar sig, du kommer att MÄRKA när det känns bäst för dig och ditt barn att sluta”. ”Tänk att du kunnat amma såhär länge, det är väl toppen”. ”Rätt var det är så har ni slutat”. ”Du kommer att känna när babyn är ointresserad, det kommer naturligt…”.

Så många kloka ord sägs om att sluta med amning. Som får det att låta så enkelt. Ändå känns det inte alls så himla enkelt, naturligt eller självklart när det nu börjar närma sig slutet med min minsting. Usch, jag blir ledsen bara jag tänker på att det snart är sista gången. Sista gången nånsin. Kanske låter det galet, han har ju fyllt ett – men så känns det. I hjärtat.

_DSC5641

Foto av fantastiska Kate Gabor. Om vi backar lite först. För mig har amning ju aldrig varit någon ”walk in the park”. Jag har behövt hjälp, stöd och dunderkurer, jag har åkt in till amningsmottagningen, torkat tårar, svettats i febertoppar och gnisslat tänder över den gnagande smärtan. Jag är nämligen en av de som drabbas av mjölkstockningar. Ni som vet, ni vet. Nu med tredje barnet tänkte jag många gånger att: nej, jag GÖR det inte. Jag låter inte amningsproblemen ligga som en blöt, grå filt över de första två månaderna.

Sedan, när amningen väl fungerat smärtfritt? Då har jag kunnat amma på i många månader – och jag har verkligen njutit av det. Av närheten, av det praktiskt – maten alltid med!

I tolv månader i sträck nattammade jag min lillbaby. Tills jag höll på att bli galen (och en väldigt irriterad, matt mamma, fru och människa) av sömnbristen. Att att vakna en gång i timmen, ibland vaka hela nätter eftersom jag också var hans napp. För snart en månad sedan fick jag nog, jag förklarade för Johan att vi måste hjälpas åt med detta och att vi måste ha en strategi – efter två veckors envist kämpande och teamwork, med en hel del bakslag, blev jag av med nattamningen.

Nu ammar jag en sväng på morgonen och ibland också lite på kvällen, en stund före läggdags vid åtta. Mest för närhetens skull, men också för att lillbabyn då – pyjamasklädd och gosig – klamrar sig fast vid mig och vill amma. Samtidigt, så känner jag ju att han är större nu. Om det krisar, så slänger jag honom fortfarande upp i famnen när vi sitter på en restaurang (har aldrig varit särskilt brydd med sådant) men snart så känner jag att det nog är ”färdigammat”. Helt ärligt, för att det känns mindre ”accepterat” rent socialt att amma en 1-åring men också för att jag sakta, kanske börjar bli redo att sluta själv.

På fredag åker jag till USA och blir borta i sex dagar. Jag vet ju att Ernst kommer klara sig galant utan amningen. Ska nog ändå packa med en sådan liten handpump, så att jag inte åker på en mjölkstockning. Sen när jag kommer hem känns det kanske inte ett dugg konstigt att sluta?! Jag vet faktiskt inte riktigt ännu. Tack och lov att alla åldrar och faser i livet har sin charm. Och att jag med tredje barnet på någon märklig vänster inte är så smärtsamt sentimental. Jag njuter ändå så av alltihop, på något sätt, att jag för det mesta är MER tacksam över att jag får vara om detta, än över att det samtidigt passerar förbi? Låter det helt snurrigt?!

KOMMENTERA!

Mjölkstockning, doften och den första tiden

Tidig söndagsmorgon, bara jag vaken. Vaknade till av att Ernst skrek till, såklart vaknade jag på en millisekund. Hörde sedan tassande steg över parketten, det var 5-åringen som smög över till vårt rum. Jag gjorde plats för honom och gick själv upp. Njuter av lugnet. Tänker på den här tiden för precis ett år sedan.

Precis idag, så vaknade vi på sjukhusets patienthotell i Danderyd. Den välsignat snälla personalen hjälpte mig så gott de kunde med amningen. De vänliga orden, stödet, värktabletterna, tipsen. Så gudomligt snälla och bra. Glömmer det aldrig. Aldrig! Jag var så gnagande orolig. Jag försökte tänka ”den här gången SKA det gå” men visste ändå att: det kommer bli tufft. Smärtsamt, förfärligt och febrigt. Mjölkstockning, de små såret på bröstvårtorna, att få lilla babyn att suga rätt, att kämpa med spända, överfyllda bröst och det hemska när kallsvetten börja komma.

Med de två första barnen mådde jag urdåligt, det la en skugga över första veckorna. Låter kanske hemskt eller konstigt för någon som inte drabbats, vaddå, hur jobbigt kan amningsproblem och mjölkstockning vara? Slutar man inte bara att amma då? Så enkelt är det inte riktigt. Jag ville ju så gärna, VISSTE att OM jag fick det att fungera skulle det vara värt kampen. Även om man tvivlar många gånger, därinne i dimman. Att bara sluta är heller ingen enkel lösning. För mjölk finns ju, så det räcker och blir över.

Just när vi kommit hem, så kom fotografen Kate Gabor och tog de här bilderna. Mamma var uppe i stan då, tack och lov för min kära mamma. Hon hjälpte mig att få ordning på lilla knyttet Ernst med sin fasta, trygga hand, så att jag kunde ta en dusch, fixa mig i ordning lite och så hjälptes vi åt att klä på babyn…

Jag minns till och med doften! Minns fortfarande känslan och smärtan av eftervärkarna, när jag satt i soffan och han ammande ömsom sov vid bröstet. Och så såg vi alla säsonger av ”Skam”! Ja, sällan har väl den där ostsmörgåsen och koppen kaffe, som mamma gjorde åt mig, smakat så gott.

Min lilla söta ärta, som vi ganska snabbt bestämde att han var en liten Ernst.

Tycker också den här bilden är så fin, som Kate tog när Johan kom hem från jobbet på måndagen…

Den fina lilla femte pusselbiten i vår familj, som gjorde att mitt liv kändes komplett. Äntligen. Grattis på ettårsdagen, vi älskar dig så mycket!

KOMMENTERA!