Gråtfärdig – men nu kör vi!

”Det kan vara fullmåne, kanske?” – ja, jag tror ju egentligen inte ALLS det men är just nu benägen att tro på exakt VAD som helst. Fullmåne? Taget. Tomten? Säkert. För jag fixar inte en kväll och natt till, Ernst sömn har varit så usel de senaste veckorna. Är just nu gråtfärdig och ska försöka få ordning på allt jobb som jag ligger efter med, eftersom jag inte hinner med just nu, när jag inte får några kvällar. Vill också få ordning på ansökningarna till assistent som kommit in, helst typ NU.

Igår vägrade han helt enkelt tvärt att somna, han var vaken, fastklamrad vid mig, tills han halvtvå däckade i soffan i min famn. Johan kom hem vid åtta och försökte då också, givetvis, men omöjligt. Han (Ernst alltså, hehe…) kombinerar nämligen också med extrem mammighet, alltså ingen (ingen!) annan duger så fort jag kliver innanför tröskeln. Johan har också jobbat väldigt mycket senaste dagarna och hela förra veckan, så jag har haft flera kvällar själv med alla tre och det går liksom inte med en ganska tung, fastklamrad liten PÅ mig, när man försöker fixa smörgås till de stora, hjälpa med läxan, duscha – ja, ni som vet, ni vet. Sedan har jag också mycket jobb just nu, sånt känner de ju av på en halv sekund. Men nu kör vi, jag smet hemifrån när barnen just vaknat, idag fick Johan lämna så att jag kunde komma iväg. Puh. Ja, ”tiden går så fort” och ”vips är de arton” men just nu känns kvällarna långa, vill jag säga klart och tydligt till de som glömt och bara minns goset.

Drömmen om en god natts sömn

/ Inlägg i samarbete med DUX #duxbeds @dux_official /

Får nästan ont i nacken bara jag TÄNKER på det. Lätt kallsvettig. Den där förlamande tröttheten, som drabbar hela kroppen, från huvudet till värken i rygg och axlar. Ett tillstånd som blir nåt slags normalläge, när man råkat få en liten som sover dåligt om nätterna. Gnyendet när klockan inte ens hunnit bli halvett. Klockan tre, sen fyra, när man ger upp. Som första året med vår älskade minsting. Från dag ett och i tolv månader låg han klistrad intill mig, varenda kväll, varenda natt, med bröstet som napp, närheten som snutte. Så ont jag hade i ryggen, så ledsen jag var, så in i märgen trött! Så löjligt fjärran den här bilden kändes…

5a1a1283_1.jpg

Alla vänliga som kommer med tusen goda råd och tips. ”Läs den här boken”, ”Gör såhär” – samtidigt som jag varit redo att testa VAD som helst, så orkar jag heller inte läsa en endaste bok. Orkar inte stenhård ”metod”, när livet ser ut som det gör och är… Som livet är mest.

Men – men – i allt detta har jag ändå hittat en ”sömnmetod” som (hyfsat) funkar för oss! Tack vare alla dessa suveräna tips, mixat med en dos sunt förnuft, lyssna på eget hjärta och magkänslan, så har följande funkat:

5A1A1397_1

Samsova – och låt barnen komma tassande! Vet att alla inte tycker att det funkar. MEN för min del kunde jag helt enkelt inte känna att det var ett misslyckande att ha baby i vår stora säng (typ hela första året). För så blev det – och det funkade, för jag fick i alla fall ”sova” = det fick duga. Good enough. Och mysigt. Okej, det kräver en härlig säng modell större. Behöver kanske inte förklara hur mycket jag längtat efter vår nya, två meter breda, underbart sköna (och snygga, visst blev det fint med sänggaveln?) säng från DUX som nu äntligen flyttat in hemma i sovrummet…

5A1A1433_1

Sluta nattamma. Jag ammade Marianne i ungefär åtta månader, med Klas blev det ett och ett halvt år, med Ernst ungefär lika länge, drygt ett år. Men amma funkar ju hur länge som helst (blir tokig på att det är ”tabu” när de närmar sig nio månader, jag har struntat helt i det där), dock INTE på natten.

När du inte står ut längre, ta fem hemska läggningar – och nätter! Eller alltså, nån sa ”Ebba, det tar aaaldrig mer än fem nätter” – och då tog det sju (!) med Ernst. När lillbabyn var tretton månader, så orkade jag helt enkelt inte mer. Bestämde mig och sa till Johan att ”nu tar vi tag i detta, jag behöver din hjälp – vi får ta varannan natt”. Bäddade mysigt i spjälsängen, mörkt rum, bra rutin med bad, pyjamas, massa skratt och bus precis innan en rejäl flaska välling – sen pang, gonatt, gonatt. Lägga i sin säng, vi drog dit en stol intill sängen och buffade honom, vänligt med bestämt. Fick lägga honom ner igen, igen och igen. Och igen. Med fruktansvärda illvrål och protester. När han satte igång igen

Var bestämd. Det knasiga är att även en liten baby känner ju, om du verkligen bestämt dig. Eller om du tänker att ”äh, skrik sju minuter till så tar jag väl upp dig”…

Ta inte upp ur sängen! Alltså, nej, ta helst ALDRIG upp mig ur vår nya säng från DUX (döpt av barnen till ”grädbädden”) men nu pratar jag fortfarande om lillbabyn här. Trots protester, hemsk gråt och illvrål, så bestämde Johan och jag (eller, okej jag!) att vi icke skulle plocka upp ur sängen. Det kändes nästan ännu värre, att ge lite hopp liksom. När vi BARA behövde vara tydliga med att sängen var det enda som gällde.

I give you the gift of sleep… Låter kanske fånigt – och det får det göra! Det viktiga är att du har ett mantra, som du kan köra när du sitter på stolen, halvtre, med en gråtande liten. Min syster sa detta till mig vid nåt tillfälle, att hon rabblat denna ramsa, om och om igen, i sömnkampen med en av hennes små. Det ligger ju också nåt i det: Du ger den lilla en present – att få sova en god natts sömn ostört i en egen säng. Vem skulle tacka nej till det?

5A1A1355

Foto: Lisa Höök. Tack till #duxbed och japp, kära DUX, Jag kan numera intyga att ni lyckats väldigt bra med ert mål, att göra världens skönaste sängar. Hej från vår älskade gräddbädd! Och ja, det är typ bara när jag har fotografering hemma som jag ligger ensam här, haha…

Vill också skicka en hälsning från Johan här. Han är extra nöjd med att vår nya säng har DUX kassett-system, med tre utbytbara ”kassetter” (mjuk, medium och fast) på var sida i vår säng. Man justerar kasetterna att få rätt stöd för axlar, höfter och så vidare. På så sätt kan vi anpassa, eftersom Johan gillar fastare säng. Slut på hälsningen!

Rekordnatten – vad hände?!

Vaknade imorse till fågelkvitter utanför fönstret och ett alldeles tyst, lugnt hus här i vårt älskade Falsterbo. Tittade på klockan – halvåtta! Alla sov! 5-åringen förvisso som ett X tvärs över dubbelsängen, med en sparkande fot i min rygg (typ) men även Ernst sov i lilla spjälsängen vid fotändan av vår säng.

Fattar inte var som hände? Aldrig i hela sitt lilla liv har han sovit så gott och länge. Från halvnio igår kväll (då det i och för dig tog mig en timmes buffande, illvrål, mera buff, sjunga, ladda upp ljudbok till de andra barnen, stoppa om dem, springa in till Ernst igen…) till halvåtta imorse. Halleluja. Just då vaknade han, jag plockade upp honom och tassade ut i köket, gjorde en kopp kaffe och öppnade de stora fönsterdörrarna mot den gröna trädgården.

5A1A5615_2

De små stunderna. Det här var en sådan. Nyvaken baby, kaffe, solig morgon, första sommarmorgonen härnere i lugnet. Johan åkte vidare till Stockholm igår där han jobbar den här veckan, så jag är själv med barnen men har ordnat barnpassning eftersom jag också jobbar. Men ändå, vi kan vara här! Vi kan gå till stranden och ta ett kvällsdopp när jag jobbat klart! Och sa jag att ERNST SOV TILL HALVÅTTA?! Förlåt men är så lycklig. För då vet jag i alla fall att han kan.

Jag njuter så. Spelade in podden med Emilia för en stund sedan, svarade på lite akuta mail, stämde av några saker inför Almedalen nästa vecka. Tog en paus och sprang över med Marianne till hennes kompis i grannhuset. Nu ska jag kolla igenom fotograf-förslagen jag fått, tusen tack för bra tips!

KOMMENTERA GÄRNA!