Vaknade imorse till ännu en trollbindande vintermorgon. Tolv minus. Vitt och så vackert. Johan lämnade 4-åringen på förskolan, jag packade ner Ernst i overall och vi lämnade 6-åringen på skolan. Den där lilla pratstunden på väg till skolan, bästa sättet att starta dagen på. Eh, alltså, för då har man ju också kommit UTANFÖR dörren och klarat av morgonstressen hemma… Som väl inte alltid är lika idyllisk.
När jag promenerade i knarrande snön med vagnen kände jag att jag längtar sååå till Sälen! Vi är ju alltid där länge över jul och nyår, hos mamma och pappa på Harstigen – men inte i år. Kan verkligen inte klaga, det var som balsam för själ, kropp och hela vår familj att komma till värmen. Så tacksam och glad för det. Men nu måste vi planera en Sälen-tur, känner jag. För den här promenaden, den finns inte här i stan:
Barnen ska dit redan om några veckor. Mamma och pappa hämtar dem i Stockholm, 4-åringen och 6-åringen alltså (Ernst är kvar hemma). De är superladdade på skidskola med Valle, diplom, stora sittliften, varm choklad och mormors våfflor. Hmm, kanske får bli påsken då…
