Babybilder – Ebba Kleberg von Sydow se

3,8 kilo engelsk miniprins är härmed levererad. Så skoj! Imorse åkte Kate in till sjukhuset och en minut över elva kom han, lillebror till George och Charlotte. Hurra för den lille prinsen och hurra för att allt tycks ha gått bra! Snart, snart, snart så får vi se 2018 års upplaga av den här bilden också, här med lilla Charlotte, född 2015…

sdltc2eeca0_NormalPreview

Och här med lille George i famnen, född i juli 2013. Åh, det går aldrig att ta miste på lyckan över en nyföding. Även om mitt hår inte var i närheten av så välfönat som Kates, så minns jag den där marsdagen ifjol som igår. Och den där februaridagen. Och den där aprildagen. Man glömmer aldrig. Så fint!

sdlszec5a07_NormalPreview

Man älskar ju också att de utanför Buckingham Palace sätter upp en kommuniké om födseln, ganska långt från ett sms – eller vad säger ni?!

sdltcc3b74a_NormalPreview

Ja, de håller på sina analoga traditioner våra kära kungligheter. Och nånstans måste man ju älska det – och förstå, eftersom det är sådant här som håller mystiken och sagan levande…

sdltcc3b750_NormalPreview

Foto: Cathal McNaughton / TT, Suzanne Plunkett / TT, Stefan Rousseau / TT.

Och NU ska det förstås tippas babynamn. James tippar många, det är väl för tråkigt?! Jag tänker att Albert vore fint. Efter drottning Victorias man, prins Albert. Tillsammans med Arthur är Albert också det som toppar “gissningslistorna”. Hmm, något traditionellt blir det garanterat. Vad gissar ni på?

KOMMENTERA!

Tidig söndagsmorgon, bara jag vaken. Vaknade till av att Ernst skrek till, såklart vaknade jag på en millisekund. Hörde sedan tassande steg över parketten, det var 5-åringen som smög över till vårt rum. Jag gjorde plats för honom och gick själv upp. Njuter av lugnet. Tänker på den här tiden för precis ett år sedan.

Precis idag, så vaknade vi på sjukhusets patienthotell i Danderyd. Den välsignat snälla personalen hjälpte mig så gott de kunde med amningen. De vänliga orden, stödet, värktabletterna, tipsen. Så gudomligt snälla och bra. Glömmer det aldrig. Aldrig! Jag var så gnagande orolig. Jag försökte tänka “den här gången SKA det gå” men visste ändå att: det kommer bli tufft. Smärtsamt, förfärligt och febrigt. Mjölkstockning, de små såret på bröstvårtorna, att få lilla babyn att suga rätt, att kämpa med spända, överfyllda bröst och det hemska när kallsvetten börja komma.

Med de två första barnen mådde jag urdåligt, det la en skugga över första veckorna. Låter kanske hemskt eller konstigt för någon som inte drabbats, vaddå, hur jobbigt kan amningsproblem och mjölkstockning vara? Slutar man inte bara att amma då? Så enkelt är det inte riktigt. Jag ville ju så gärna, VISSTE att OM jag fick det att fungera skulle det vara värt kampen. Även om man tvivlar många gånger, därinne i dimman. Att bara sluta är heller ingen enkel lösning. För mjölk finns ju, så det räcker och blir över.

Just när vi kommit hem, så kom fotografen Kate Gabor och tog de här bilderna. Mamma var uppe i stan då, tack och lov för min kära mamma. Hon hjälpte mig att få ordning på lilla knyttet Ernst med sin fasta, trygga hand, så att jag kunde ta en dusch, fixa mig i ordning lite och så hjälptes vi åt att klä på babyn…

Jag minns till och med doften! Minns fortfarande känslan och smärtan av eftervärkarna, när jag satt i soffan och han ammande ömsom sov vid bröstet. Och så såg vi alla säsonger av “Skam”! Ja, sällan har väl den där ostsmörgåsen och koppen kaffe, som mamma gjorde åt mig, smakat så gott.