Nej, mamma jobbar. Inte roligt att säga. Alls. Men det blir rätt ofta svaret när barnen (eh, och Johan…) undrar något och jag sitter med datorn eller telefonen. Vilket det ju ändå blir en hel del även såhär mitt i juli. På gott och ont. Senaste dagarna mest på ont faktiskt. Usch, har känt mig stressad, nere och ledsen. Hinner inte med, stressen inombords över allt jag VILL hinna med. Aldrig blir jag klar. Aldrig är jag ikapp.
Stressen över att jag samtidigt vill att alla ska ha härliga sommardagar. Känslan av att jag inte riktigt har ork att fixa det fullt ut, för att det snurrar jobbgrejer i huvudet. För att jag känner mig… Trött. Och tråkig! Kör, lämnar, fixar, har middag men liksom på autopilot.
Bloggen, små uppdateringar här och där på Instagram och annat är egentligen inte särskilt betungande. Det är kul! Det är en så självklar del av min vardag. Att få tips om snabba sommarmaten (hej makaronipizzan, hurra och TACK för den!) och att fånga små ögonblick. Trots att mycket syns på Instagram, så är det också mycket som inte gör det. Jag är snabb – hehe – och det ”drabbar” faktiskt inte övriga familjen. Johan är cool med det, han förstår och vet att jag älskar det jag gör. Tacksamheten över att ha ett jobb jag brinner för (så mycket att det inte känns som ”jobb”) är stor. Såklart.
Nej, det är snarare beslut jag måste ta, grejer jag måste ta tag i, ta ställning till, saker jag måste ha ordning på i mitt bolag när sommaren är över. Projektledare, ekonomi, kommande bokprojekt, vägval, att välja bort – och välja rätt. Sånt som kräver magkänsla. Mod. Och samtidigt, stressen över att det ju ska vara som härligast nu, nu, nu. Mellan frukost-disk, lunch, lunch-disk, middag, solkräm, myggbett, plocka kläder, plocka grejer, städa upp Plus Plus på golvet, försöka få barnen att LÄSA, pyssla, leka med sommarkompisar, planera, inte för mycket tv, bada, lära sig cykla, simma och ja… Äsch, nu när jag skriver det låter det ju fånigt. Fåniga ”problem”. Klart man ska njuta massor egentligen. Det går INGEN nöd på mig, eller på oss. Har det superhärligt – också – med fina vänner och familj. Minnen att spara till mörkaste november. De senaste månadernas vidrigt sorgliga väckarklocka om livet gör också att gnäll över vardagsproblem liksom känns så väldigt trivialt.
Ändå gnager ”jag hinner inte”-stressen. Ligger där hela tiden, redo att välla fram. Som att jag inte riktigt hinner tänka klart en enda tanke fullt ut?! Det gör mig galen – och jag fattar att det låter (och förmodligen är) himla egocentriskt. Usch, det är hur som helst ingen härlig känsla och det känns urtrist att skriva om det såhär i vackraste juli. Det blir nog bättre snart. Jag försöker ändå se till det goda, vilket är att vi KAN vara härnere i Skåne över två månader varje sommar. Ge barnen ett oändligt långt sommarlov och ett ”hemma” här. Också.
Ville väl egentligen säga att… Det inte alltid är så lätt att njuta av juli. Eller att komma ner i varv. Med barn runt benen, förväntningar i huvudet och snurrande tankar. Borde antagligen haft en vettig slutsats här också men jag får inte riktigt till det heller.
Oh well, tur att man kan le åt eländet ändå – och njuta av de små stunderna, som den här, med pojkarna i cykelvagnen igårkväll, på väg till picknick-middag på stranden. Älskade barn.
Kom ihåg att det inte var länge sedan du var ”in i väggen” och lyckligtvis vände! Barnen har helt säkert en underbar sommar, oavsett vad, hur mycket, eller hur LITE du väljer att ge/aktivera dem med. De umgås med sina föräldrar. Det räcker! Folk är på semester! Prioritera! Strunta i inläggen några dagar. Vi som följer dig finns kvar! 🥰
Egentligen handlar det alltid om att prioritera och sen vara nöjd med valen. Låter enkelt men tycker att din generation har ganska orealistiska förväntningar i förhållande till verkligheten Ni vill så gärna ha allt på en gång och har svårt att välja bort något. Jag ser samma stress hos mina döttrar. Mina barnbarn som nu är mellan 22 och 11 lever mer i nuet och har lättare att välja både vad de vill och vad de kan välja bort utan att bli stressade. Jag har nog också lättare att välja bort och sen vara tacksam för lugnet i det. Du skriver så fint om din vånda i sommarlyckan så hoppas du känner dig fram till det rätta.
Om du nu måste jobba, vilket är förståligt, vem är borta från jobb i två månader😊? Kan du inte bestämma att på ex förmiddagarna på tisdagarna då jobbar jag undan och sedan när du är ledig då är du l e d i g Jag tror att det är skönare för dig/alla att ha en plan. När jag pluggade så gjorde jag det långt hemifrån och man kunde ju läsa i pincip hela tiden men då bestämde jag mig för att de helger jag åkte hem då var det studiefritt. Lycka till!
Oj, så mycket jag känner igen mig i det du skriver. Den inre stressen som aldrig kan pausas eller vridas ner några hack. Vad är lösningen, egentligen?
Man får inte ha så höga krav. Jag har också semester nu, men har av någon anledning känt mig lite deprimerad hela tiden. Inte riktigt kunnat slappna av trots att jag inget behöver göra. Det kan vara så ibland och det är inget man kan göra utom kanske att fortsätta vila mer, för jag tror det är det jag behöver. Att som du jobba mitt i alltihop hade jag aldrig orkat, självklart att man inte kan slappna av då!
Nu har du ju inte samma jobb som jag så jag vet inte hur du har det, men ändå! Sätt i alla fall inte krav på att barnen ska ha det perfekt. Jag är säker på att de har det helt underbart därnere i Skåne. Bara att få komma till en sån miljö om man är stadsbarn räcker nog. Att ha kompisar att leka med räcker långt! Och så har de ju varandra. Tror inte alls att DU behöver planera deras tillvaro så mycket. Jag kommer aldrig få min son att läsa, så det har jag gett upp. Och data och tv-tider har jag slängt ut genom fönstret för länge sen.
En barnflicka eller två hade nog löst många problem.
Tror, som någon skrev, på att avsätta några bestämda timmar – beroende på vad som känns rimligt. Jobba en stund och sen vara ledig. Måste förstås vara supersvårt när man ”är” sitt jobb, som du ju ändå är.. tänker också på hur du var nära utbrändhet nyligen och hur viktigt det då (och alltid…!) är med återhämtning. Hjärnan måste vila. Önskar dig läsning av god bok i en solstol och häng med kompisar som kanske inte jobbar med samma som du.. vila hjärnan! Kram
Sån igenkänning på det! Igår frågade maken om allt verkligen var bra!? Ledig… mitt i juli med hela familjen samlad iLjunghusen. Så klart allt är bra! MEN, samtidigt snurrar tankarna på jobbet nu när man äntligen hinner tänka efter. Hur ska jag lägga upp hösten, vägval, framtiden mm. Men det får ju vara helt ok. Jag jobbar mycket med acceptans då tycker jag det känns lite lättare iaf. 🤗
Torde vara helt underbart för pojkarns att få cykelkärra till picknickmiddag på stranden. Vilka fina minnen de får med sig! Ta det lugnt Lev i nuet- en dag i sänder! 🔆
Oj igenkänningsfaktorn är hög. Så som jag ser på det du visar oss så ser,det underbart ut det som sker i nuet. Jag är helt övertygad om att dina barn har det alldelles,fantastiskt men jag kan förstå att det yrke du valt med egen firma/frilans mm kräver nog en del planeringar och beslut, göra rätt saker. Jag ska ’bara’ tillbaka till mitt fasta jobb där jag vet vad som ska hända (nästan) så jag kan släppa stressen och bara njuta av ledigheten. Fint att du delar med dig till oss av din sommar och dina tankar
TACK! Kram!
Jag känner helt med dig! Är själv egen företagare och där man aldrig kan vara helt ledig och stänga av för då kan även saker bli helt galet – som tex om man missar en räkning. Har två barn som man mer än gärna vill ge dig världens bästa sommar, men man kan ändå inte sluta tänka på mailboxen och beslut som behövs fattas.
Jag vågar inte säga det högt, men innerst inne längtar jag lite efter hösten och alla rutiner… även fast det innebär kontorstid, hämtningar o lämningar o alla dessa aktiviteter…
Ville egentligen bara få sagt att vi är fler som känner som du!
Och ibland är det värt det att stanna uppe en hel natt själv för att bara få tänka klart i sin ensamhet ♥️
Kram o trevlig sommar!
Tack Tove. Ja, skönt att ändå känna att vi är fler. Stor kram!
Är i ett helt annat skede i livet men känner igen mig i dina funderingar och grubblerier..säger till dig som jag skulle säga till mig själv, ta ledigt och stäng av någon dag och bestäm dig för att inte tänka alls på jobb. Nästa dag kan du göra som du vill.
Men just den dagen är du med familjen, eller pysslar om dig själv bara. Det är då du laddar batteriet o energi framåt. Kram
Vi lever SÅ olika liv. Men känner igen mig. Vi har semester i sex veckor, men barnen på 2,5 och 4 år. Diskuterat med mina kollegor. Semester? Är det semester? Jag älskar mina barn, tro inget annat. Och jag vill ge dem den ledigheten men hur utvilad är jag i det här? 😅🤪 Vi fixar med samma saker som vi gör i gråa november. Bara det att det är ljusare ute och varmare. Men det är tvätt, mat och rutiner som vilken annan dag som helst. Och det stressar mig, att det inte är mer ”semestrigt” på semestern. Men det är ju vårt liv, bara lite lugnare kanske man ska tänka istället? 🤔
Usch vilken hög igenkänning på allt det du skriver. Har just startat eget, har jätte fullt med uppdrag,i övervåningen fins fyra sommarungar som liksom skall få live-versionen av Ida’s sommarvisa. Har jag lovat mej. Idag kom jag på att vinterkappan fortfarande hänger i hallen…. och på tisdag måste jag bli färdig med ett projekt… och ville vi inte koka marmelad? Kanske om jag bara tar tag med mina egna förväntningar på mej själv?
Jag tycker verkligen, att du skall vara nöjd. Tänk vilket förmånligt liv du lever. I alla fall det du visar oss läsare. Tänk att helt bestämma om sitt eget jobb. Tänk att ha 3 friska barn och en i övrigt stöttande familj. Hur många är det som har föräldrar, som dyker upp så fort något oförutsett inträffat? Tänk att bo fint i vår huvudstad som gör att man har tillgång till allt spännande som finns där. 2 månader i Falsterbo och säkert någon vecka i Marstrand. Jo jag tackar! Och frukost, lunch o middag och plock efter barn är ju trots allt något som ”drabbar” oss alla som har barn. Ja, jag vet att du arbetar hårt för allt detta, men gränserna får du nog sätta själv.
Har också tre småbarn och tänker att semester närmsta åren är mer miljöombyte. Förhoppningsvis får både jag, min man och barnen en massa härliga sommarminnen också – framförallt barnen. Fast att laga mat, diska, städa, packa upp och ner badkläder och planera utflykter är hårt jobb (och ljuvligt på samma gång)! Har varit lite avis på att ni lagt upp det så du hinner få några timmar själv här och där och tänkt att vi också ska bli bättre på det! För kanske är det timmen man ensam jobbade undan mail, läser en bok eller sorterar tvätt som ändå skapar lite utrymme att uppskatta den fantastiska familjesommarcirkusen!
Det är så viktiga ord och tankar du delar med dig av.
Vill säga så mycket, komma med en massa råd, med risk för att låta klyschig -var rädd om dig Ebba!
Vi får bara en chans och vägen tillbaka från hjärntrötthet är så lång. Be om hjälp! Våga säga nej.
Kramar och omtanke!
Mikaela
Jag tror att miljön och att vara med familjen räcker långt för barnen. Jag frågade mina barn vad som var viktigt för dem under sommaren och det var glass, hoppa studsmatta och bada. Det är vi vuxna som lägger in så mycket mer förväntningar i exakt HUR det ska vara. För din egen del låter det du beskriver lite oroväckande, med tanke på dipen i våras. Har varit nära väggen jag med och kan se efteråt att den typen av tankar och känslor som du beskriver var (och fortfarande är) varningssignaler. Så prioritera att ta hand om dig och försök dra ner jobbet under semestern till en miniminivå där du fortfarande får din nödvändiga återhämtning. Som någon skrev så har ”alla” andra också semester och det är okej att du postar mindre nu. Med önskan om en fin fortsättning på sommaren!
Egentligen förstår jag inte hur man tänker att man ska GE barnen sommaren. De klarar den så bra på egen hand, bara de får mat så de blir mätta och lugn och ro, dvs inte några tragiska erfarenheter, ni kanske förstår vad jag menar. Kanske NÅGON rolig upplevelse om man har råd, alla har inte ens det. De kan faktiskt bli stressade och må dåligt om föräldrarna känner krav på att ordna saker hela tiden och att allt ska vara perfekt. Glada föräldrar är guld värt. Jag tror det är de små sakerna de uppskattar, att åka och bada med några kompisar, vara ute och cykla, köpa glass eller korv själva, sitta och spela dataspel med kompisarna, tälta några nätter, sova över hos en kompis, cykla en sväng på kvällen. Det behöver inte vara så stort.
Det där håller jag med om. De fixar det själva. De lever på marknivå i sina mikrovärldar (från vårt håll sett alltså). De behöver rätt litet för att uppleva att det är sommar. Tror vi vuxna lägger på oss att ordna och rigga så mycket ”upplevelser” men de upplever ju hela tiden. Miljöombyte har de ju redan. Ibland är det bra att backa litet och låta dem bara vara. Tror vi är litet fångna i bilden av den perfekta barndomssommaren. Men från deras håll pågår den ju redan. 😊
Vill bara säga att just åren mellan 3-10 är de bästa med barnen. Ta vara på dem! Senare börjar de flänga runt på egna aktiviteter med kompisar och ingenting är som förr. Du hinner med dina projekt senare. Några veckor per sommar har du tid att offra för barnen. Gör det!
Känner igen mig så mycket! Har haft en härlig helg på landet med barn och vänner. Det har varit underbart på så. många sätt. Glada barn och trevliga vuxensamtal, kortspel, studsmattehoppning, brädspel och många flera härliga aktiviteter för stora och små. En riktigt lyckad helg men som också inneburit packning, planering av mat och aktiviteter, laga mat, fixa fika , handling och plocka i och ur diskmaskinen ett otal gånger . Kommer hem för att packa om till nästa härliga sommaräventyr och får spel då köket är ett enda kaos. Jag fräser på barnen medan jag argsint röjer för att kunna börja packa upp. Till slut säger 10-äringen i från att det inte är hans fel. Så klart inte – jag ber om förlåtelse ch vi kramas och pratat hur vi ska göra nästa gång för att det inte ska bli så fel. Inte lär jag bli årets mamma i år heller men det är inte bara avslappning med semester.. men det mesta är ändå mest härligt!
Som du skriver så är det ju en otrolig lyx att ni kan låta barnen ha en så lång och härlig sommar i ett hus vid kusten! Allt det andra löser sig, trots att jag fattar att det känns jobbigt att ha en massa jobbrelaterade grejer surrande i bakhuvudet. Stor kram till dig och glöm inte att vara snäll mot dig själv, barnen har en härlig sommar trots att du sitter med ditt då och då ♥️
Tack snälla du! Kram!
Känner så igen mig. Jag är äldre dig och hade tre barn i skolåldern på 90-talet. Mins barn har bara några års mellanrum i ålder. Jag arbetade skift då och var ibland ledig på helger och arbetade i veckan och tvärtom. Den här känslan av autopilot du skriver känner jag så igen. Man vill ju all logistik, mat, tvätt ska fungera också. Däremot ser jag hos dig, som jag nog saknade att du ändå verkligen tar dig tid att vara med barnen.
För mig , när jag tittar tillbaka , kan jag känna att så borde jag gjort mer.
Alltid trevligt att läsa dina inlägg! Inspirerande !!
Husmorssemester hette det förr när mamman behövde vila från sin familj. Helt normalt beteende och inte alls egocentriskt . Kanske kan det vara en idé att ta en vecka och resa bort själv. Låta tankarna tänkas klart utan att bli avbruten och du kommer kunna fatta de där besluten som behövs fattas och veta hur ska göra .
Två föräldrar som jobbar hårt och är i karriären och har tre små barn, ja det går ju inte utan att man har hjälp med barnpassning, städning eller vad det nu kan vara. Också det helt normalt.
Även mammor har rätt att tänka på sig själva.
Stor kram !
Ebba, så länge jag har läst din blogg utan att kommentera även om jag ofta tänkt göra det.
Nu känns det angeläget utifrån att du beskriver hur du mår, var du befinner dig i dig själv.
Ebba, livet är för kort för att prioritera bort dig själv och dina djupaste behov. Åren när barnen är små springer förbi och det är inte värt att ångra allt du inte gjorde…
Jobbet är faktiskt ”bara” ett jobb. Livet pågår här och nu med nära och kära, vänskap, kärlek och relationer. Där du får vara bara Du, inte ett varumärke som strategiskt ska marknadsföras på rätt sätt.
Om din största drivkraft är rädsla för att inte duga är det inget att skämmas för då den känslan driver många många människor. Men för att få balans i livet behöver vi hitta vår egen vila och acceptans, i oss själva. Utan omgivningens bekräftelse. Då först kan och vågar vi säga nej för att respektera oss själva och våra behov.
Det är en balansgång där vi behöver zooma ut, reflektera och låta våra nära och kära spegla oss.
Vad är viktigast – på riktig – i livet? Att få ”likes”, x antal följare och kommentarer, sponsorer etc?
Eller att leva ett liv i balans och harmoni där den egna inre kompassen får styra mina ”ja” och ”nej”, istället för omgivningens krav och förväntningar.
Jag jobbar med detta och med stressade människor hela dagarna och träffar så otroligt många som gått vilse och tappat bort sig själva. Önskar dig frid och vila, du är en viktig röst som behövs. Styrka till dig!
Det kanske just är det där som är jobbigt för dig, som du slits emellan. När någon mitt uppe i livet dör och man känner att: ”fasiken vi har bara ett liv, måste njuta av det, skapa minnen osv”. Och så har man sin egen vardag, där jobb-bägaren är lite för full. Man vill så gärna bara få släppa jobbet och ta dagen som den är. Kanske din jobb-bägare ändå är lite för full?
Eller kan kommande tid planeras annorlunda?
För och nackdel med eget företag är nog ändå att begränsa sin arbetsbörda, ge sig tid för vila/semester och ändå känna att man drivs framåt och utvecklar sig. Är nog inget man lär sig direkt. Våga analysera hur man lägger upp jobbet: vad blev bra nu och vad ska jag fundera ut annorlunda framöver.
Tycker inte dina problem är banala. Är tankar från en hårt arbetade mamma som önskar balansera livet. Är vi nog många som känner igen oss i. Önskar dig en fin sommar och hoppas du kan känna att stressen börjar släppa. 💕
Oh my God, känner igen mig till 100%! Dessutom att ha så dåligt samvete över att man känner som man gör när man egentligen är lyckligt lottad.
Have mercy och försök att bara sänka kraven! En utflykt per dag och enkla måltider. Stor kram!
Stäng av! Koppla ner! Några dagar – ev vecka, det måste gå. Jag tror hjärnan behöver en rejäl plus ibland, även från saker som är kul. Landa i nuet, i kroppen, i andetaget, i sinnet. Lite flummigt men….välbehövligt. Jag har tänkt på hur du beskriver din mamma som en supermamma, är hon pigg och glad låter det underbart att klara allt som hon verkar göra/har gjort men, för mig är det ingen bra förebild. Många prioriterar bort sig själv i det läget. Tänk på att det är en gåva du ger dina barn, att de ser en mamma som tar hand om sig själv, tar ledigt, tar promenader, bara är. Det är en viktig sak att lära dem. Kram och ta hand om dig!!
Du är din värsta stressfiende Ebba. Låt barnen planera en dag i veckan och göra det till sin dag. Allt ifrån lekar till lunch som de kan hjälpa till att göra, strunta i om det inte blir supernyttigt.
Jag gör massa listor så får jag bort det från huvudet. Försök att göra en dag till jobbfokusdag och resten till njutdagar. Bestäm när du ska jobba och dra en gräns. Du kommer att fixa det. Du har ju tre barn så det är trots allt ingen barnlek. Ge dig själv lite kärlek för det.
Ebba, jag känner igen mig. Tyvärr så har det tagit två vändor in i väggen (den sista en tuff och långdragen historia) för mig innan jag lyckats inse att det inte GÅR att få ihop det. Det är alltid något som blir lidande. Men det blir bra ändå. Om än inte så perfekt som man skulle vilja. Man får bara lära sig att leva med operfektheten. Försök att se allt du faktiskt gör och klarar av istället för att stressas över allt du inte hinner med. Kram och önskar dig en fortsatt fin sommar!
Skäms på dig/er och era självskapade I-landsproblem. Ingen har hittills kunnat ha kakan och också äta den. Skaffa lite självdistans och sluta upp med ett så vanvettigt omoget beteende. Den är ta mig fan inte klok denna jämmerdal.
Läser kommentarer och det är likadant överallt. Ett igenkännande, förstående och duttande som gör mig tokig. Aldrig någon som tar bladet från munnen och vågar säga ifrån. Tänk efter vilken förebild ni vill vara för era barn. Den ständigt suckande över livspusslet. Hur i helskotta ska era barn nånsin kunna leva upp till era ideal om hur livet ska vara? Och köerna till BUP växer. Och ingen säger sig förstå varför.
Det är väl för höge farao inget problem man kan belasta en enskild individ med. Ebba lever sitt liv troligen efter bästa förmåga och precis som alla vi andra är hon minst sagt priviligierad och medveten därom. Får man inte känna sig ledsen eller stressad då? Vilken oskön och oempatisk människosyn. Hoppas ingen behandlar dig på det viset, men det skulle åtminstone förklara ditt vidriga sätt i kommentarsfältet här.
Ebba, åh vad jag känner igen mig i din text! Känner mig ibland otillräcklig och det är så mycket man vill hinna med den här tiden på året.
Men så tar jag ett djupt andetag och njuter av min fina familj, huset och vänner och inser att allt måste inte vara prefekt och att livet är alldeles underbart mitt upp i allt ”kaos”.
Tack för en härlig blogg, som förgyller mins kvällar efter att barnen somnat!
Så sant, Eva. Kram!
Hej! Det är precis samma känsla här! Vi båda föräldrar jobbar om vartannat för att barnen (tre i samma åldrar sol dina) ska få vara lediga hela sommarlovet. Vi pusslar med föräldradagar, semesterveckor och jobbar varannan vecka nu i juli. Jag är inte tillräcklig på jobbet och inte hemma. Den där ”somriga” känslan med maten, hembakat, utflykter och glatt humör får jag inte heller till. Barnen är glad, det är viktigast. Men jag kan inte låta bli att fundera över vems semester det är numera? Ingen egentlig ledighet för föräldrarna iallafall! Jag tröstar mig med att tänka på att jag i alla fall inte behöver stressa iväg med alla små till skola och förskola om dagarna eller till aktiviteter på kvällarna. Det är åtminstone tillfredsställande! 🙂 Kram
Ebba, liksom många andra känner jag igen mig och jag hoppas du kan finna balansen snart. Ville bara tacka dig för att du, din syster och denna gång även er väldigt kloka ock trevliga mamma fixade inspiration till vårt årliga sommarkalas här i Göteborg. Tack! Gästerna var som vanligt imponerade och jag som vanligt tacksam. Ni minskade min stress och jag har lärt mig lita på att era recept är säkra kort. TACK!
Ebba,
Jag känner så väl igen mig i det du skriver och var själv där för 1,5 år sedan. Jag kraschlandade, fick krypa in i badrummet med barnen springande runt mig pga den kraftiga yrsel som slog till.
När det väl hände förstod jag ändå vad det var för kroppen hade försökt berätta för mig länge att jag inte kunde fortsätta som jag gjort den senaste tiden (läs: året.) Arbete tog upp stor del av min tid, när jag inte arbetade så skulle saker fixas hemma, lagas, städas, fixa matsäck, hämtas, lämnas, vabas och mitt i allt detta ska relationer vårdas osv. Den viktigaste relationen, den med mig själv, kom dock alltid sist. Jag satt uppe nätter för att få ihop allt, på bekostnad av sömn. Såklart. Kanske den mest viktiga aktiviteten för återhämtning för kropp och tankeverksamhet.
På min långa resa tillbaka, där också många vill dela med sig av goda råd (som jag är tacksam över eftersom alla bara vill en väl), har jag lärt mig att vad som är återhämtning för mig kanske inte är det för en annan. Kom fram till vad som är återhämtning för dig, där du känner att du bara kan vara och låta tankarna komma och gå utan att stanna upp vid dem. När tankar kommer om jobb och svåra val kan du skriva upp dem och mentalt kapsla in dem till den tid du bestämmer varje dag då du kan ta tag i dem. Därefter är du ledig! Detta är inte ett trivialt problem och även om man ska vara tacksam för mycket så är det helt okej att känna sig oroad och bekymrad när man inte kan stänga av. Ta signalerna på allvar och hitta din väg till dina stunder där du kan koppla av. Man får bara vara beredd på att det kommer inte att lösas av en promenad eller en massage, utan det är ofta en beteendeförändring som måste komma till.
Jag började skriva upp allt jag måste göra ”äta, sova, hämta, lämna, jobba osv” och allt som jag mår bra av att göra och hur mycket tid jag ville skulle gå åt till resp. sak. Ganska snabbt såg jag att ekvationen med dygnets, veckans och årets timmar inte gick ihop. Då var det bara att sätta mig och prioritera och fördela tid samt vara medveten om att det är val man gör. Jag väljer att göra det här, eller väljer att inte göra det här. Då blir valet lättare att acceptera tyckte jag.
Allt gott!
O så sorgligt att så många känner igen sig i Ebbas berättelse . vi har aldrig haft det bättre än nu .Varför mår många så dåligt Varför varför
Ojojoj så jag känner igen mig😢
Hoppas och önskar att du/vi kan hitta en balans där vi kan känna oss tillfreds ❤️
Jag tror mest det ligger hos dig och kanske hos Johan. Det är så mycket krav vad föräldrar ska göra. Jag är ngt äldre än dig och hade föräldrar som var egenföretagare och jobbade även delvis sommartid. När jag tänkte tillbaka så störde det mig aldrig. Vi åt också fil till lunch. Det kunde vi tidigt fixa själva. Sommaren var att vara på landet. Vi lekte med våra kompisar och sprang upp och åt. Det är klart de vill ha ned dig men du gör så mycket mer med dina barn än vad mina föräldrar gjorde med oss. De kommer ha ljusa minnen från dessa somrar. Du gör det bra.
Hej Ebba.
Ja, känner igen mig väl i din känsla.
Nu har jag vuxna och utflugna barn, men svårigheten med att driva eget är inte enkel.
Dessa ständiga tankar, val, beslut, ekonomi m.m.
Försök få ut dem på pränt så de inte maler runt i huvudet. Strukturera upp arbetsdagar t.ex 2 förmiddagar i veckan som du åker iväg själv eller är hemma själv och jobbar effektivt.
Börja med att kliva upp en timme tidigare före hela familjen på morgonen, såååå skönt med egen tid.
Kanske lite yoga.
Försök att få ned stressen i botten på magen och lär dig tänka bort alla ”måsten”.
Till freds är en känsla som kommer av kontroll, kontroll över en situation trots att den inte är löst, kontroll över att inte ha kontroll.
Ju fler små tänkarlådor du har som du öppnar och tar tag i när känslan känns rätt ju mer arbetsro kommer du ha.
Skickar dig en bra artikel på mailen som jag klippte ut för länge sedan.
Andas, njut och go with the flow.
Bromsa Ebba. Din utmattning innan sommaren är inte över. . . Jag har haft samma dock inte egenföretagare så svårare för dig men jag bytte bana yrkesmässigt när jag inte ville göra det jag brinner för. . . Min återhämtning räckte inte. Jag har tagit det lugnt i ett år nu och börjar återhämta mig men hamnar snabbt ner i diket. Har fattat nu, har varit trött. Utmattad helt enkelt. Jag tror det kommer ta ett tag till . . . Så va rädd om dig Kram
Hur många kan tillbringa två månader vid sitt sommarhus? De flesta får hushålla med fem veckor. Gäller hela året och alla lov. Du kan säkert välja lite när/om du måste jobba.
Förstår dig precis ❤️
Åh vad jag känner igen mig. Du beskriver det så bra, men men, barnen kommer nog ändå ihåg de där härliga stunderna. Tänker jag tillbaka kommer jag ihåg den soliga sommaren i campingtält på böda strand (vi bodde säkert där 3 nätter 😉) och sommaren i Danmark med bad i havet ( vi var borta 1 vecka och vi inte bada för det var rödflagg). Så verkligheten var nog inte som minnenas, men det gör inget eftersom jag kommer ihåg de fina stunderna bäst.
Ta det lugnt nu, hamna inte där du var i våras igen. Välj semester-tid och jobb-tid, så att allt inte bara blir en mix av allt. Inte lätt. Må så gott! 😊
Om man har möjlighet att vara 2 månader i sitt sommarhus i Falsterbo varje år så är det väl ganska självklart att man ibland också måste jobba. Och det kanske är det som är problemet? Att gränserna suddas ut mellan jobb och semester. Och denna strävan efter perfektion som många av er, i kommentarerna också, gör mig frustrerad. Ni målar upp en bild av en värld som inte finns, ni sätter krav på en perfekt tillvaro som inte existerar. Släpp kraven, sätt gränser och inse att livet inte handlar om att skapa det perfekta. Och ta en månads semester nästa år kanske?
Vill också säga till dig Ebba att det där med att du inte kan tänka klart en tanke är typiskt tecken på hög stress och kan leda till utmattning. Det är något du måste ta på allvar och du måste försöka hitta en teknik att samla tankarna. Tänka en tanke i taget. Andas.
Hej! Jag tänker att det i ditt jobb (och i de flestas) är orimligt att tänka att man ska kunna vara ledig i två månader i sträck. Alltså är det där ni bör tänka annorlunda. Acceptera att det inte är rimligt. Och göra annorlunda nästa år.
Antingen att ni anlitar någon barnflicka (eller mor- eller farföräldrar eller någon) som kommer och tar barnen helt typ 1-2 dagar per vecka under de veckor ni behöver jobba. Eller så bestämmer du och maken att ni får åka iväg och jobba och den andra är hemma motsvarande tid, också kanske 1-2 dagar varje vecka eller tre heldagar i sträck en vecka, vad som nu känns rimligt.
Helst kanske att åka hem till Stockholm och jobba helt ifred i ett par dagar för att sen kunna vara lediga när ni är i Skåne.
Det blir liksom verkligen att ha kakan och äta upp den om ni ska vara lediga hur länge som helst, rodda allt med barnen och samtidigt jobba massor. Ingen annan gör så så varför skulle det fungera för er, egentligen, när ni väl båda egentligen har jobb som kräver mer än vanliga 40-timmarsveckorna? (inte sarkastiskt skrivet utan bara uppriktigt konstaterande)
Sen kan man ju också tänka att det för barnens del också blir lika bra om de är lediga sju veckor eller även sex veckor. Och att de därför går på förskola och fritids en vecka till medan ni jobbar. Jag tänker att även sex veckor ledigt känns oändligt för barn. Det sabbar ju mångas återhämtning på sommaren tror jag om föräldrarna slår knut på sig med att ge barnen oändligt ledigt men samtidigt går omlott och inte får någon gemensam ledighet.
För övrigt, satt förra veckan i skärgården och läste din kokbok, samtidigt som jag drack kaffe ur en blå Rörstrandsmugg – då tänkte jag på dig kan jag säga. 🙂 Blev så inspirerad att jag dagen efter gjorde havreplättar!
Heja dig, jag gillar att följa dig jättemycket!
Vill bara säga tack Ebba. Tack att du är på riktigt, i denna annars ytliga SoMe-värld. Jag har funderat varför jag år efter år återkommer till (eller snarare slaviskt följer) din blogg, din Instagram, dina kanaler, oavsett om det är en bok eller ett inslag på TV4 nyhetsmorgon. Medans jag med andra endast tittar in lite sporadiskt, suckar och lämnar sidan innan jag scrollar ner för nästa. Och det är ju för att du är du, du är på riktigt. Du inspirerar på riktigt. Inte bara i en fantasivärld, utan i det faktiska livet, med ups and downs. Du bjuder in oss till ditt liv med riktiga känslor och tankar. En mänsklig blogg. En väldigt bjussig Instagram. Inte till ett inlägg som du skrivit för att du vet att det genererar mest klick. Älskar dina vardagsbetraktelser och hur man pulsar genom livet med stort och smått. Tack för det.
Läser i princip aldrig folks kommentarer på bloggar, än mindre kommenterar jag själv. Men när jag läste detta inlägg kände jag att jag måste säga en sak: det är för dessa inlägg som din blogg är läsvärd. Hade inte frågor om livets nergångar, tvivel, utmaningar med prioriteringar, en hektisk vardag m.m fått poppa upp med jämna mellanrum hade jag slutat att läsa din blogg (som jag för övrigt har följt väldigt länge). Helt ärligt tycker jag att det är som mest läsvärt när det svåra lyser igenom. För att jag känner igen mig och att det sätter igång tankar hos mig själv kring mina egna utmaningar. Så stort tack för att du delar med dig av livets bergochdalbana – både upp och ner! Heja dig, Ebba!
Vilket träffande inlägg! Du beskriver det så bra. Den där stress-ångesten över allt man föreställt sig att man ska hinna göra och som aldrig verkar hända. Samtidigt som man faktiskt gör massor av saker, både av rolig karaktär och vardags karaktär. Vi får bli bättre på att leva här och nu tror jag. Lätt att säga, lite svårare att göra.
Du kanske behöver gå i terapi med dina negativa och stressade tankar.
Orka. Det här har vi läst. Gång på gång. För mycket jobb, för lite vila, stress, ångest, snart in till stan igen, små stunder men inte tillräckligt många, bla bla bla. Så följer goda råd och beska kommentarer. Och sedan om och om igen utan att något förändras. Varken ryggdunkande och igenkänning eller kritik gör någon skillnad. Livet ÄR. Barn ger glädje men medför jobb och engagemang. Arbete och sysslor ska utföras. Helt onödigt att grubbla och slösa energi. Bara gör.
Hej fining,
Det ÄR full rulle med 3 barn på sommaren. Kan du inte försöka ha mer fokuserade dagar på jobb på semestern? Så att det inte gnager hela tiden? Över att man aldrig hinner klart med ngt? 1-2 dagar i veckan? Så att du och Johan kan dela på det och du får bättre fokus? Kan det vara ngt??
Jag jobbar och pluggar till Inredare ( superkul)och har massa inlämningar även på semestern. Måste ha fokuserade dagar annars kan jag inte koncentrera på ngt., ständig stress annars. Och familj på det.
Söker du en projektledare framöver, hör av dig😊.
Kram Niina
Följer dig inte på Instagram, men kollar med jämna mellanrum, du har ju en öppen profil..
Varför tar du inte semester från alla dina sociala medier? Du lägger ju upp instastorys hela tiden?blogginlägg, oftast med reklam,,, Läser att flera influensers faktiskt har tagit semester, gör det du också..
Det blir inte bättre snart om inte du gör det bättre snart. Släpp det, det är inte värt det. Någonsin. Andas barnen i nacken, ha tråkigt! Ställ frågor till barnen för att då reda på sådant du inte vet. Lär känna dem mer. Skit i lunchen med nått och vitt porslin, ge dem stekt korv med bröd direkt från stek pannan, lägg dig i gräset med dem och prata om ditten och datten. Vet du vad si äldsta tycker om att vara äldst? Vet du vad din yngsta tycker om att två äldre vet allt och kan allt? 😊 Du är en fin mamma Ebba! Skit i instagram ett tag och all måsten och rena diskbänkar och illusionen om ett magiskt sommarlov. Stäng ner och koppla upp närvaron. Bara va. I nuet. Med dem. Din familj ❤️ Heja Ebba!
Hej! Jag håller med Aa och Johanna.Jag tycker att lifestyle design är viktigt.Det betyder att man designar sitt liv,som är perfekt för en själv.Vi alla måste våga ändra på något om det inte fungerar.Jag vill verkligen rekommendera Martina Johanssons böcker och blogg.Den har gjort underverk för mitt liv på många plan!!! Bloggen heter: Next level biohacking.Mina barn är 14 och 16, och det är så annorlunda nu.Små barn tar så mycket tid och energi, det kan man aldrig föreställa sig innan man får barn.Med det sagt så vill jag påminna alla om att prioritera. Allt har sin tid och man kan inte ha allt samtidigt.
Älskar ditt sätt att formulera dig – jag förstår dig till 100 % (TROTS att jag inte ens har barn).
Hoppas du får en härlig sommar!
Din väninna dog för inte så länge sedan. Ledsamt då att läsa här samt lyssna på podden om din stress.
Bra att du delar både regn och solsken. ❤️ Heja!
Ebba, förstår så väl hur du känner för jag delar dessa känslor med dig. Tack för att du delar med dig och sammanfattar det så bra. Bara att ta vara på de små, fina stunderna och försöka mota bort de andra, eller låt stressen, tröttheten och frustrationen komma. Skölja över en, acceptera de känslorna också men inte låta dem ta överhanden. Men det är svårt det där, särskilt när allting ska och borde vara så bra. Äh, njut när du kan och låt det andra vara som det är, livet liksom.
Kram,
Kristina
Åh jag känner så väl igen mig i det du skriver. Det kunde nästan vara jag fast med lite andra förutsättningar och vinklingar. Men känslan, stressen, pressen och prioriteringsvalen man slåss med typ dagligen där är du spot on. Visst är det sk I-landsproblem ibland men det kan vara nog så tillräckligt det med. Varför är vi så dumma som inte stannar upp mer och bara njuter av att vara och det lilla. Det är mitt mål inför höst och framtid.
Kram och njut
C