Hurra för mig (tre år som trebarnsmamma)

Nej, det är väl inte direkt läge att fira dessa dagar. Alls. Johan fyllde år i söndags och det hanns liksom knappt med. Älskar honom och vi får fira ordentligt sedan, när allt är lugnare och det går att träffa nära och kära. Så sa vi och så får det bli. Vi blickar framåt. Målbild, sommar. I Falsterbo. Tillsammans, alla fem. Då ska vi ha tagit oss igenom detta, måtte vi alla ha gjort det, så gott det bara går.

Men – MEN – jag tänker faktiskt ändå fira mig själv lite grand. Vet inte riktigt hur men på något sätt? Kanske med ett härligt bad ikväll när barnen somnat. Eller en lugn tre kilometers springtur imorgon bitti, efter att jag lämnat. Som jag egentligen inte (alls) har tid med men… Jag ger det till mig själv i present. Ja, förlåt mitt svamlade här, varför är JAG värd att firas då? Jo, för när mina kompisars barn fyller år har jag för vana att inte bara gratta de små – utan också dem. För att de firar födelsedag som föräldrar. Att få vara någons mamma. Och den här veckan firade jag tre år som trebarnsmamma, tack vare denna lilla människa:

Hurra för honom, familjens bestämda lilla solstråle. Jag har skrivit det förut, sagt det många gånger – för det ÄR verkligen så: Denna pyttperson var pusselbiten som gjorde livet komplett. Jag är så tacksam för våra tre, våra underbara älskade tre. Jag hade såklart varit tacksam ändå men nu gav livet oss detta och oj, så ödmjuk och glad jag är för det. Kanske inte varenda vaknatt, när de sliter i en från tre håll, det gnälls om paddor och tjuvnyp och gud vet vad. Men på det stora hela: Hurra för oss allihop. Och ja, för mig då, the Mothership!

KOMMENTERA GÄRNA!