Trött, lycklig och nygift (tio år sedan just precis idag)

Precis just idag är det tio år sedan vi stod där, på trappan till residenset i Göteborg. Min älskade Johan och jag. På Södra Hamngatan. Med utsikt över kanalen, staden och kranarna. Jag minns just kranarna som sträckte upp sig elegant mot den blekrosa himlen på eftermiddagen, när jag såg dem genom fönstret. Eller minns jag fel? Nej, jag tror inte det. Jag kan i och för sig minnas lite fel, för jag var höggravid med vår älskade dotter i magen. Trött. Lycklig. Det blev ju inte något storslaget bröllop, som jag kanske någon gång hade… Drömt om. Tänkte att ”så ska det ju vara”. Det blev ett litet, borgerligt bröllop och det blev alldeles precis perfekt. Närmaste familjen, bara vi. Mammas snälla kollega som kände en kompis som fixade en bukett med rosor och vaxblommor. En vit spetsklänning med väääldigt mycket stretch som jag klickade hem på nätet och den hann precis komma fram i tid. Mammas gamla slitna guld-kuvertväska som varit med på många fester. Ett par bekväma mockapumps som var, tja, de skönaste jag hade i garderoben. Det var liksom inte mycket att välja på med gravidmage, kort varsel och januarikyla.

Älskar allt med den här bilden. Inte BARA för att det typ är den enda vi har, haha! Utan också för att vi står där på trappan till huset där min farfar växte upp, eftersom hans pappa Oscar var landshövding. Historiens vingslag ändå. Det kändes fint. Det är jag säker på att farmor och farfar hade tyckt också.

Tio år är ju onekligen något att fira. Rejält. En slags bragd ändå. Barnen. Tänk, våra tre älskade barn. Tre! Att det blev en trio, som jag alltid hade drömt om innerst inne. Det gjorde vi bra, Johan. Nej, det GÖR vi bra. Vårt dreamteam, genom livets sorger och lyckliga stunder, besvikelser och utmaningar, skratt och glädje och det vi gör allra, allra bäst: Vardagen. Jag älskar vår vardag och jag älskar att jag älskar den! Att sjunka ner i soffan, prata, bolla idéer, tankar, drömmar och jobbet. Här hemma i stan och hemma i Skåne, i Falsterbo. Visst, det finns ingen jag hellre går på fest med än min Johan (han är också fruktansvärt stilig i smoking) men trots allt, så är det ju vardagen som… Är där vi är allra mest. Så tacksam för det.

Apropå Falsterbo (är vi kanske allra lyckligast där, tänker jag ibland?) så sa jag faktiskt till Johan häromkvällen att det blir såklart DÄR vi får fira. Rejält. Målbilden just nu. Att skåla i bubbel i kvällssolen på trädäcket, med en hemgjord pizza på grillen och glada barn som leker i trädgården. Med fräknar på näsan, solblekta slingor i håret och fötterna som fastvuxna i mina Birkar. Efter att ha cyklat hem efter ett sent eftermiddagsdopp vid stranden, allihop. Så vill jag ha det i minst hundra år till.

KOMMENTERA GÄRNA!