2006 chefade jag för Veckorevyn, Sveriges då ledande tidning för unga kvinnor och en självklar maktfaktor. Inför valet ville vi lyfta politiken ur ett perspektiv som passade vår tidning och som väckte känslor. Syftet? Att få fler – helst ALLA – unga att rösta. Jag stylade, men framför allt intervjuade, alla partiledare. Minns att jag var nervös inför intervjuerna, läste på noga samtidigt som mitt 25-åriga perspektiv var viktigt, för att nå landets tjejer och unga kvinnor.
Det skrevs om min ”omstyling” av partiledarna i alla stora tidningar, åsikterna gick isär förstås – vilket man idag ler lite åt, när man ser samtliga partiledare flossa, prata favorit-emojis, ”träna” på att fota sin lunch och leka influencers…
Idag är min uppmaning densamma: ut och rösta. Rösta! Men styling känns fjärran, i en valrörelse där jag önskat att någon vågat sätta ner foten och lugnt sagt: ”nej, jag står gärna över att flossa, däremot pratar jag hemskt gärna politik”. Verkligen inget fel med det, jag förstår att alla sätt att nå ut är bra, i ett kritiskt läge. Tror bara att man hade vunnit mycket på att våga vara allvarlig, lite oftare. I ett val som är allvarligare än någonsin, ett år då det är viktigare än någonsin att rösta – och rösta på vad som helst, vem som helst, men inte SD.
Med sin rasism, sin skrämmande klimatpolitik, sitt abortmotstånd och sitt hot om att lämna EU är Sverigedemokraterna ett hot mot det Sverige vi känner idag. På så många grundläggande plan. Med det sagt, ska Johan och jag nu ta med barnen och rösta och berätta för dem om demokrati, allas lika rättigheter och varför den här dagen är så viktig, för deras framtid och allt vi tar för givet.