Ja, det blev lite tyst sedan i fredags. Alltså, jag måste vara helt ärlig här och säga… Att jag kom hem från en underbar helg med gamla och nya vänner. Min syster, min älskade Johan, kompisar från Göteborg. Utvilad, till toppen fylld med energi, kraft och idéer. Jag hade inte ens öppnat datorn på tre dagar, vilket är sällsynt för mig. Kommer hem, slår upp den, laddad – och möts av de mest vidriga kommentarer här i bloggen.
”Fin fasad – bakom ett rent helvete” ”Det enda som Ebba bidrar med år oetisk omoralisk shopoholism!” ”Kolossala jätten Ebbe i sina herrskor – med en tantkappa som skydd” ”Skandalöst osmakliga överviktiga Ebba” ”Hon förvandlas med hjälp av en stab sminköser och photoshoppare till något helt annat än IRL…” ”Mera barnhandel á la Ebba” ”…Den från Bonnier sparkade arbetslösa Ebba bad pappa om ett jobb! Vips, så fick den i TV-mediet helt outbildade o oerfarna modebloggaren Ebba leda Bröllopet”
Jag kan fortsätta. Fortsätta länge. Och fortsätta. Det handlar om hundratals, nej förmodligen tusentals, kommentarer över en period om närmare tio år. Personangrepp, om mig, om barnen, om min familj. Om mitt utseende men också om barnens. Att jag är en bluff, att jag är hatad på jobbet. Från en person som säger sig vara insatt, som säger sig veta saker om mig, om min man och om mitt liv. Sedan jag jobbade på Expressen som chef för Fredagsbilagan, under min tid på Veckorevyn (då det var riktigt vidrigt under ungefär ett år), under mina år på SVT (där det även skickades mail till mina chefer och skrevs i andra bloggar, om mig, så fort tillfälle fanns – eller inte fanns: ”Att kritisera är inte att hata..! Att reagera mot SVT:s nepotism och korruption är nödvändigt i en demokrati med lagstadgad yttrandefrihet..!” och liknande formuleringar, om och om igen) och sedan på TV4. Och nu här. I min egen värld, som jag är så himla glad och stolt över.
Men vet ni vad det värsta är? Att det funkar. De elaka påhoppen från den här människan blir i längden väldigt effektiva. Jag blir ledsen. Jag tar åt mig. På en dålig dag? Jotack, jag känner mig 100% misslyckad, tjock och fel. Fejk. Igår när jag kom hem så raderade jag de vidriga kommentarerna, tårarna brände, jag blev så… Trött. Jag inser, när jag nu läste kommentarerna, att jag hade raderat tre kommentarer för mycket, vilket jag ber om ursäkt för. Jag är, som ni trogna läsare vet, mån om feedback och älskar kul diskussioner härinne och i alla mina sociala kanaler.
Varför ens ha ett öppet kommentarsfält då? Jo, jag VILL inte moderera här i bloggen, jag vill inte behöva godkänna varenda kommentar. Det kan inte bli ett vettigt samtal då, om man ska prata med någon som säger ”vänligen invänta mitt godkännande”. Jag vill inte heller lägga ut det på någon annan. Den här bloggen är min frizon, min plats där jag vill skriva, tycka, tänka och låta er som läser kommentera.
En klok läsare skrev nyligen att jag borde polisanmäla. Det borde jag förstås göra. Jag har faktiskt försökt, en gång när jag jobbade på Expressen. Det ledde till absolut ingenting. Nada. Mer än en löpsedel där de grävde fram en riktigt trött och blek bild på mig, där jag såg ledsen ut, och sedan stod det om att jag var drabbad av en stalker. Borde väl inte ha haft några förhoppningar – 96 % av alla anmälningar om brott på nätet läggs ner, enligt brottsförebyggande rådets rapport (2015:6) MEN är ändå någonstans glad att jag anmälde, för det är viktigt. Det är också viktigt att tänka på att en person kan räcka, en person på skolgården som ropar eller viskar, en person som systematiskt kommenterar.
Jag ville aldrig kommentera vidare då, orkade inte driva den debatten. Ville ju bara att det skulle sluta hagla av påhoppen. Samma sak när jag senare fick frågan om att medverka i ett stort, viktigt tv-program kring frågan om näthat mot kända kvinnor. Min djupaste, största respekt för de kvinnor som orkade stå upp, berätta och driva frågan. Men jag orkade tyvärr inte. Någonstans kände jag nog också att jag ju ändå får så mycket stöd, kärlek och pepp – och har en så fin relation till er som läser och följer. Tro mig, jag är så tacksam för den. För utan er, ingenting. Inte ska en näthatare därute få förstöra detta? Inte är det synd om mig. För det är – utöver några enstaka otäcka brev hem, några enstaka incidenter som blåst över och avtagit av sig själva – faktiskt framför allt en person som systematiskt bombarderat mig med kränkande kommentarer, år efter år.
Vad vill jag egentligen med det här inlägget? Bra fråga. Jag ville bara vara helt ärlig med hur jag känner kring det här, eftersom jag ser att många av er kommenterar om detta. Så, det är nog bara en uppmuntran att inte besvara den här personen – eller andra näthatare ni stöter på i andra forum, för den delen. Inte bara här i min blogg, utan på andra ställen, bland vänner och andra du följer, uppskattar och läser. Eller i din närhet. Spä inte på. Säg ifrån, om något. Och glöm inte bort, jag sitter här. Jag läser varenda kommentar, jag finns här bakom orden. Behandla mig som ni skulle behandla en vän, för det är just så jag ser på er som följer.