Men VARFÖR kommenterar jag egentligen detta? Tänkte jag, när jag HÄR noterade att ministern hade rosa gympaskor. För nånstans kommenterade jag ju att det var konstigt. Udda. Stack ut. Lite utanför mallen. Det förväntade? Jamen höga klackar. Såklart! En kvinna i ett representativt sammanhang har höga klackar. Punkt slut. Nej, usch, ibland skäms jag över hur hjärntvättad jag är, av min omvärld.
Samtidigt tipsade en läsare om krönikan om Meghans platta skor i Australien. Om vilken markering det är att stilförebilden Meghan har platta skor: Du MÅSTE inte ha plågsamt höga klackar för att vara fabulous – eller powerful. Okej, sant. Samtidigt, svårt att hylla Meghan som “feministiskt sko-förebild” (!) då hon i princip jämt har skyhöga, extremt smala och uppenbarligen galet opraktiska skor. Tänker snarare att man kan hoppas att vi får se liiite “flats”, inte minst under gravidmånaderna. Men troligtvis inte. Det är en så viktig del av kungligheternas roll som bygger på det ouppnåeliga. Att ha jobbigt höga klackar JÄMT = perfekt drag, för att skilja sig från oss andra.
Ju mer jag tänker på det, så avskyr jag ju höga klackar. Visst, det är snyggt – och jag använder dem ibland, oftast på plåtningar och framträdanden. Men samtidigt blir jag helt matt när jag ser hur dessa vidrigt obekväma skor ska vara en symbol för “power dressing” och en framgångsrik kvinna idag. Tack och lov mindre så än för tio år sen, men ändå. Som i lördags när jag hade programlett en stor, lång galakväll i högklackat i Peking – och sedan slängde av mig skorna och masserade mina ömma, dunkande fötter och ihopklämda stackars tår. Nej, det hade inte funkat med sneakers till min långklänning men man tänker ändå: För vem? Och varför? Är det bara MINA fötter som inte pallar?!
Ändå älskar jag ju mode, klackar ÄR många gånger sjukt snyggt. Det kan – ursäkta slitet uttryck – lyfta en look. Men högklackat kan också vara begränsande. Just det stör mig mer än något annat. Att inte kunna springa till bussen, att inte kunna röra mig lika fritt som mannen intill mig i sneakers. Dessutom är höga, smala klacken usel för fötter och ryggen. Helt platta skor är inte heller bra, det ultimata för mig är en lagom klack på ett par centimeter. Älskar också mina platå-gympaskor som ger mig 100% pondus OCH jag hinner med bussen!
När barnen leker i min garderob hemma och 5-årige sonen stapplar runt i mina silverfärgade Jimmy Choo-pumps med pennsmal 8 centimeters klack och skrattande säger “Men MAMMA, de här skorna KAN man ju inte gå i, titta!” tänker jag att nej, det är ju nån slags galenskap egentligen. Tänker också att nej, ni mina små pojkar behöver nog aldrig få dunkande, förlamade fötter, för ni är ju pojkar. Suck. Får fortsätta göra vad jag kan för att visa att det går att vara powerful i annat än smala klackar.
Foton på mig i mina älskade silverskor från Prada av Lisa Höök. Kommentera gärna inlägget, hur ser DIN relation till högklackat ut?