Min allra käraste Ernst. Ernst Kristian Svante med världens gladaste morgonhumör, marsipan-rosiga kinder, de piggaste blå ögonen och ditt ostyriga blunda rufs. Idag är det din allra första namnsdag. Fredag den 2 mars. Förra året, precis vid den här tiden, hade du det trångt, varmt och mörkt inne i min mage.Du hade ännu inte dragit i ditt första andetag med luft i dina små lungor. Dina syskon kände din lilla sparkande fot genom min mage i soffan på kvällen. Jag var så orolig de sista veckorna, ville bara att du skulle ut. Nu, nu, nu. Måtte allt bara gå BRA. Jag rusade till gravidyogan, läste på och jobbade varje dag med min ”Ebbas gravidpodd”, in i det allra sista. Min älskade tredje baby, så innerligt efterlängtad. Och nu, så självklar på alla vis. Självklart en liten Ernst, självklart en lillebror. Självklart den femte pusselbiten i det som är vår familj. Det självklara som gör att det alltid är NÅGOT som händer hemma, nånstans, konstant.
Här är du på din dopdag. En strålande junidag. Fångad på bild av Kate Gabor. Du sov så gott i mjukliften på en bänk inne i Djurgårdskyrkan, stördes inte det minsta av gästerna som fyllde på i stolsraderna. Nyvättat hår som strax skulle bli dyblött då prästen tog ordentligt med vatten. Din mormor hade inte behövt byta sidenband i de närmare 150 år sköna, gamla spetsarna i släktklänningen. Senast den användes var det din storebror, Klas August Anders, som döptes.
”Njut nu, det går så fort”, säger alla, suckar och syftar på att om fem minuter är barnen utflugna. Och jag har känt mig så stressad över det där tidigare. Usch. Hur fångar man nuet, hur GÖR man? Vemodet kommer krypande så fort man sorterar ut en liten storlek i babygarderoben, gör sig av med liggvagnen eller babyskyddet.
Men nu, med dig Ernst, så känner jag inte så. ”Ja, det gör jag – vi njuter faktiskt”, svarar jag. För det gör vi verkligen. Dina första veckor i livet parkerade vi oss hemma i soffan och såg alla säsonger av ”Skam” när vi kämpade med amningen. Det var ett helskotta med mjölkstockningarna men vi grejade det. Till slut. Och även om vi inte gör det heeela tiden, så njuter vi. Njuter av en baby i familjen. Njuter av att dra runt i mjuka kläder med dig hemma en hel måndag. Njuter av ditt tjutande skratt när syskonen kommer hem på eftermiddagen. Njuter av att se dig upptäcka världen genom att dra i kökslådor, smaka på allt (inklusive värmeljus och smålego…), kladda och slicka smöret av dina små smörgåsar. Krypa i blixtens fart. Visst, du har inte bjudit din kära mamma på särskilt mycket sammanhängande sömn under ditt 11 månader långa liv. Det måste vi snart ta ett allvarligt snack om, du och jag. Men i övrigt, så har vi det väldigt, väldigt, väldigt bra.