Ja, livet är… Upp och ned. Solen strålar, ljumma vindar och barnen har sommarlovsspring i benen. Ljusa kvällar men ändå nattsvart. Mina ögon är rödgråtna då en vän fått fruktansvärt besked. Som inte går att ta in, för det får bara inte ske. Det ligger som ett lock över allt, och hela tiden kommer upp längst fram på näthinnan, när jag sitter och skriver, jobbar – eller bara tittar på barnen som leker, eller sitter där i tv-soffan. Då kommer tårarna.
Vet inte hur man skriver om en sådan här sak, om ett sådant mörker, utan ville mest… Ville mest bara skriva att livet är så vidrigt skört. Så viktigt det är att försöka inse vikten av att njuta av de stunderna, av vardagen. Som vi tar för givet. De fina stunderna men också de operfekta. Även en övertrött, gnällig, bråkig stund (”stäng av nuuu”) som ju trots allt inte är nån större katastrof. Med perspektiv på livet.
Och själv räknar jag samtidigt ner dagarna till tisdag eftermiddag, då jag ska på återbesök efter fotoperationen, ta bort stygnen och bli av med gipset. Håller nu tummarna för att allt ser bra ut! Missar dotterns skolavslutning vilket är trist men så är det. Nu är barnen ute och badar med Johan, jag har kryckat ut på balkongen med en termos kaffe och ska passa på att ringa min syster. Tidig morgon hos henne så jag chansar och hoppas att hon kan långprata. Vill inget speciellt mer än att prata, höra hur hon och barnen har det. En av de viktiga små stunderna.
Hoppas att ni alla har en fin helg. Ta hand om er och ta vara på de små stunderna ni också. Det är så lätt att glömma bort. Och… Helvetes förbannade cancer.
Sprang NY Mini 10K idag för Terese idag. Carpe Diem. All kärlek till Terese, hennes familj och vänner ❤️
Hej Viktoria, vad fint! Ja, all kärlek och styrka till familj, nära och kära. Kram!
Vad är det för kommentar
Känner inte Terese, men ändå känns det i hjärtat på mig med. Har följt henne sen hon bloggade på VeckoRevyn. Tänker på henne och det fruktansvärda som drabbat henne. Även om jag har noll motivation för att träna just nu så gör jag det – för att jag kan, för att jag inte skall ta det för givet att det går imorgon.
Hej Anna-Lena, vad fint. Så sant som du skriver. Kram!
Ja, det är verkligen overkligt! Hon som alltid är hälsan själv och som man följt länge. Kramar och fuck cancer…
Minns när jag läste om barnet de förlorade. Tänkte så vidrigt livet kan vara. Och nu – detta… helt obegripligt. Mina tankar går till dem och alla anhöriga. <3
Samma här. Väldigt fint skrivet.
Skickat från min iPhone
Varmt deltagande i sorgen Ebba, nu får vi se till att njuta extra mycket av den underbara sommaren och våra starka fina kroppar som bär oss oavsett storlek och utseende #tacksamhet #glädje #fuckcancer
Vet hur det känns…försöker stötta en nära väninna då hennes man precis fått ett mycket tufft cancerbesked…mitt i livet..Varm Kram! Camilla
Alltså det är så hemskt! Terese känns som hälsan själv och så nu detta… skitsjukdom!!!
Man får verkligen vara glad för de dagar man får, det är så viktigt att komma ihåg det! Samtidigt måste man få sörja på sin egen nivå ibland- men alltid alltid behålla perspektivet i det stora hela!❤️
Ja, fuck cancer. Så sorgligt med din vän.😢❤️
Tycker du skriver så klokt och fint, och har särskilt uppskattat dina fina inlägg om din mamma och din syster och er relation, även om det har varit med ett styng av sorg på sistone (se nedan varför). Har lätt att relatera till er eftersom det finns vissa, om än yttre, likheter mellan er och mig, min syster och min mamma (systrar födda samma år varav en är läkare med mamma som också är läkare). Men framförallt består det jag relaterar till nog i att vi i vår familj också är så nära varandra som ni verkar vara. Jag vet inte varför, har typ aldrig kommenterat något på en blogg innan men behöver väl skriva av mig så här kommer min berättelse. För ett halvår sedan kände jag mig lyckligast i världen. Hade precis fått mitt tredje barn, ett mirakel i sig, men det är en annan historia. Mamma och min syster och jag bodde inom 5 kms radie från varandra, och de var ett jättestöd i vardagen för att avlasta min man och mig i det intensiva småbarnslivet. Vet att jag tänkte att livet nu var för bra för att vara sant. Mamma hade precis gått i pension 100% och kände sig piggare än någonsin, började läsa arabiska, sjunga i kör, ta upp kontakten med gamla vänner här i Skåne, dit hon flyttat för att vara nära barn och barnbarn. Sedan, i mitten på december blev hon sjuk. I början på januari fick vi reda på att hon hade obotlig cancer, en värstingvariant, där den genomsnittliga överlevanden är ett halvår. Mamma påbörjade cellgiftsbehandling men blev aldrig pigg igen, fick massa komplikationer, och somnade in i början på maj. Vet att man inte kan ta något för givet, och att det finns de som har det mycket värre, men känner mig ändå berövad på många fina år med mamma. Hon var bara 66 år. Det jobbigaste nu är förutom min egen förlust är barnens förlust, att de kommer ha bara ganska vaga minnen av henne, och en känsla hos mig av att ha tagit henne för given, att inte ha gett henne den uppskattning hon så förtjänade trots att vi hade en bra relation. Så därför har jag uppskattat dina inlägg om din mamma, fint att läsa hur mycket uppskattning du verkar ge henne.
Tack för en fin blogg, gillat blandningen av personligt och verklighetsflykt i form av kungligt modegodis etc.!
❤️
Till dig, till Ebba och till alla som har förlorat någon.
Dina barn kan få hjälp att minnas genom dig – och jag är säker på att din mamma kände din uppskattning 💕💕
Ja livet. Ibland undrar man ju varför vissa prövas mer än andra. För tre år sen fick jag reda på att jag hade livmoderhalscancer i ett tidigt skeende, så livmodern togs bort och jag är ”frisk” från det. Men cancern rubbade mig långt ner i själen och har förändrat mig för alltid.
Och sedan en veckan, är livet för alltid förändrat igen, jag fick en hjärnblödning. Pulsådern vid tinningen fick ett bråck. Nu vårdas jag på Akademiska i Uppsala sen dess och jag opererats för bråcket. Man vet inte riktigt än vilka följder det blir av blödningen, men klart är att mitt liv kommer att förändras. Just nu är jag bara så glad att jag lever och att min man och mina tre barn har mig kvar och att jag får vara kvar med dem.