Mellandagslugn-lunken (och en viktig signal)

Oj, vad jag njuter av mellandagslugn-lunken och att inte veta vilken veckodag den är idag ens?! Eller, nu när jag skrev detta så kollade jag såklart – och såg att det var lördag. Men… ändå. Känslan av att det inte spelar NÅN som helst roll är underbar. Dagarna går, barnen spelar spel, ”Vem där?” såväl som en del skärmtid och filmer men ändå ganska lagom. Kämpar på med läslovsutmaningen och Johan krattar i trädgården. Äter rester, njuter av det enkla livet här hemma. Idag har det bakats pepparkakor, jag har varit ute på en långpromenad och nu fått ihop 15.000 steg och härligt med energi av av friska havsluften och vågorna längs med stranden.

Kände också idag på min promenad – med Ida i lurarna – en viktig signal. Lustigt nog pratade vi just om det här under vår digitala powerwalk, Ida i Stockholm och jag härnere: Att man (eller ja, okej, vi) grejar rätt mycket stress, så länge man får återhämtningen. Små doser, korta stunder, avbrott från vardagen, kan gott och väl räcka. Men den MÅSTE till. Som nu, några lugna dagar efter en intensiv, märkligt mörk höst.

En viktig varningssignal är ju, vilket jag lärt mig den hårda vägen, när man slutar känna lusten och peppen. Eller var väldigt svårt att hitta tillbaka till den, när man andas ut. Visst, den finns verkligen inte alltid där. Uppförsbackarna är den del av livet, utan dem inga nedförsbackar med härligt pirr i magen. Men jag kände idag, när Ida och jag pratade, att jag blev alldeles härligt uppfylld av allt roligt jag hoppas väntar 2021. Lusten och peppen! Nya idéer som kryllar, några bra, andra förmodligen utopier men vem vet, kanske inte?! Kanske ändå? Jo, det kan gå! Det är en av de allra bästa känslorna. En annan härlig känsla är att spana ut över vårt vardagsrum härnere, med julgranen som udda gäst, i en vy jag älskar så mycket. Nu ska jag plocka fram rester från kylen och se vad vi kan få ihop för improviserad mellandags-buffé till middag här…

KOMMENTERA GÄRNA!