Fick en sådan fin, peppande kommentar, som värmde som den starka vårsolen igår:
Hej Ebba! Tycker du skrev så fint om Ernst och åren som går med tacksamhet, istället för att känna press. Har också tre småbarn (6, 5 och 1,5 år) och blir bättre och bättre på att känna ”good enough”-känslan. Den är befriande och jag uppskattar och tycker om att se glimtar av den hos dig också. Att tex bebisbubblan inte bara är urgosig utan också kan vara mjölkstockning, ångest osv. Att ännu ett födelsedagsfirande inte blir press utan blir bra ändå med exempelvis hemmapimpad köpekladdkaka. Att det är de träningarna som blir av som räknas, och inte ångesten för de som inte blev av. Summa summarum: Allt blir bra! Kram!
SVAR: Jag säger då det. Summa summarum: Allt blir BRA. Eller, det blir ju som det blir, så då får vi se till att försöka göra det så bra som möjligt? Jag är också innerligt tacksam över att ha LANDAT i någon slags tacksamhet, på det stora hela. Så viktigt när man är mitt uppe i livet, eller ja, viktigt hela tiden såklart. Med det sagt inte alls så att jag jämt går omkring och är… Nöjd. Tacksam. Verkligen inte.
Senast igår kände jag att världen höll på att rasa ihop under mina fötter, att absolut ingenting gick min väg, stress i kroppen och att koppen liksom var precis överfylld. Det gick dock över efter att några saker faktiskt GICK min väg, efter lite pepp från fina kollegor och efter att ha landat hemma i soffan med Johan efter en lång dag. Som sagt, allt blir bra.
Gillade ett ord från Björn Natthiko; uppburet jämnmod dvs förmågan att acceptera läget just nu och att det är ok även om läget inte är optimalt. Tänker att det nog är en av dom viktigaste egenskaperna att hylla som människa. 💙
När livet rasar,andra har det sämre,en får vara tacksam att få skita uttalandet,det får duga åt dig.Livet blir inte som en tänkt sig förklaringen.Varför ska ens liv gå som på räls.Lyckan ska jämt och rättvist fördelas statens påminnelse.Livet ska inte vara en dans på rosor,inte vara en självisk egoist,tänka på svaga ,sjuka ,döende.Ens dyrbara viktiga liv ,sa inte värderas och värdesättas.
Så viktigt att minnas det som du skriver, men det allra mesta blir faktiskt bra. På något sätt. Kanske inte som planerat, men ändå bra.
Och det går att läsa att du också börjar landa i det. Kan det vara den magiska övergång till en ny ålder? Jag är precis 10 år äldre än dig, och lovar att det känns lite bättre vid 50. (Frånsett de dagar som de klimakteriehormonstyrda demonerna härjar, de påminner mycket om graviddemonerna tyvärr. Men som med allt så går de att hålla i schack med tung styrketräning.)