Läste ett intressant inlägg hos denna grymma duo om skrytet som väller över oss idag. Om hur det blivit omodernt med ”jante”, 2018 är skrytet det nya svarta på sociala medier. Eller ”skryt” blir fel, det har en så negativ klang. Det handlar ju faktiskt om att berätta när det går förbannat bra, att visa det och att vara stolt över det. Och att det är helt okej!
Självklart plockas Isabella upp som exempel, som så ofta drar hon det till sin spets – vilket jag är grymt impad av, vilken resa hon gjort! Och gör! Fascinerande att följa. Så coolt. Jag älskar att följa hennes resa. MEN om vi bortser från det – och istället tänker på trenden. Hur accepterat det är att vara riktigt nöjd och berätta om det där härliga livet. Så tänker jag, jaha, borde man bli lite bättre på det kanske? Usch, jag vet inte. När det gäller mig själv, så känner jag mig så kluven till detta.
Det är ju massa grejer som går som tåget. Galet bra grejer! Nyp mig i armen-grejer, herregud, avslutade just ett möte om ett kommande uppdrag i Kina i oktober, sitter nu med en stor förhandling kring produktion av material för en sajt och… Otroligt givande och kul projekt på gång, helt enkelt. Som jag kanske borde berätta mycket mer om här? Och lite mindre om nattskräck, magont och den stora tröttheten? Mer om hur jag arbetar med mitt eget bolag och förstås Säker stils hela universum, som jag driver med världens bästa partner Emilia. Och hörni, jag har sedan en vecka tillbaka en stjärna till assistent i mitt eget lilla bolag och det känns så himla kul och är en sådan lättnad, på alla plan. Stort steg för mig. Nödvändigt men väldigt stort. Men sedan är ju allt inte bara strålande heller, liksom. Så därför är det så lätt att det låter… Ja, skrytsamt, i brist på bättre ord? Var går gränsen mellan att inspirera, vilket jag alltid har som mål? Och att bara stressa? Bli urjobbig? Jag vet inte, alltså jag VET verkligen inte!
Ja, det var mina lösa tankar kring detta som väl egentligen inte landade i några svar. Alls. Men jag funderar en del på detta och… Tänkte därför dryfta det med er. Med det sagt, ska jag klappa ihop här på kontoret och skynda mig hem. Nattningen av tre barn hemma hos oss just nu är ingen dans på frontrow direkt, nämligen. Puh. Tur att de är rätt så väldigt gulliga, de där små.