Hur högt upp kommer du på #livslistan?

Åh, jag håller med om att Julia Roberts look här var en riktig vinnare! Emilia och jag dissikerade just looken här på mitt kontor, där jag nu sitter med tända ljus, en påfylld blekrosa tekopp och skriver. Lugnet råder. Jag gav mig själv medvetet en mötesfri mjukstart den här veckan. Två dagar helt rensade från möten. En riktigt fin present med tanke på hur december såg ut. Eller tja, hela hösten. Detta är en del av mitt nyårslöfte, som jag berättade om i nya podden.

Jag vet, det är omodernt med nyårslöften – synonymt med att lova saker man inte kan hålla. Att plocka bort livets goda, gå ner i vikt, ta bort socker, ta bort laster. Men just nu behövde jag verkligen en nystart, för att lova att ta bättre hand om denna trötta mamma. Att prioritera mig själv högre. Eller, om sanningen ska fram, att prioritera mig själv, överhuvudtaget…

5a1a2080.jpg

Jag läste nånstans att man ska prova att göra en lista över livets prioriteringar. Jag tänker att vi kan kalla det ”livslistan”. Ja, det låter bra! #livslistan – en ärlig lista, som man enkelt gör genom att titta tillbaka på senaste veckornas vardag. En topp tio. Då trillade poletten ner för mig. Vad får ständigt ryka? För mig blev det rätt tydligt: jag ryker. Självklart kommer barnen högst upp på listan. Och på andraplats. Fixa, dona, prata, pyssla om, ordna med kalas, kompisar, aktiviter, nya gummistövlar, läxor och sagor. Vara närvarande, med dem. Kasta mig på golvet och leka flygplan, busa och bada dem. Finnas där för dem, så fort jag kommer hem. Ja, Johan är också uppe där nånstans på listan, när han kvalar in, hehe. Äh, det gör han såklart. Och jobbet. Många platser på listan tas upp av jobbet. Ett viktigt möte, ett nytt stort projekt? Som KAN bli hur bra som helst? En deadline? En korrvända till på kommande boken? Då ryker min lilla lugna stund, min träning, lyxen att promenera istället för att kasta mig med andan i halsen. Att hinna svara på sms:et, höra av mig ordentligt. Till nån. Yoga, tja, vore härligt men GLÖM det. Att hinna äta ordentlig middag? En sallad eller en omelett? Nej, nej, det får bli ostsmörgåsar och te när barnen badar, eller lagt sig. När jag kommer hem är det fullt fokus på dem, det tar all min sista energi. Och att få Ernst att sova. Ett och ett halvt år med usel, upphackad sömn börjar tära, på kroppen och inuti mig.

Att träffa mina vänner? Också väldigt långt ner på listan. Var det bara tio platser man fick? Kanske därför vi aldrig fick ihop en enda träff på hela hösten. Vi sågs, absolut, håller kontakten, rings och hörs. Livet när man är mitt uppe i det – och när man valt att driva eget bolag på mitt sätt – är en underbar virvelvind, jag accepterar det. Helt självvalt också. Jag älskar verkligen mitt jobb och min vardag. Jag har frihet. Jag är priviligerad som sjutton. Jag har en hög kapacitet och fixar det (nästan) alltid, på nån vänster. ”Jag löser det”, hör jag mig själv säga. Om och om igen. Men känner samtidigt att det inte håller i längden, jag kan inte fortsätta vara den mamma, partner, vän, syster och människa jag vill vara om jag inte tar lite bättre hand om den enda som alltid kommer finnas där: mig själv, Ebba.

Nu är jag helt ärlig, det kanske låter hemskt. Lite egoistiskt? Usch, förlåt i så fall. Eller så känner någon igen sig. Såhär har det varit nämligen ett tag nu. Nu vill jag försöka ändra på det. Och det känns riktigt bra!

5a1a2082.jpg

Det sägs att det tar 21 dagar att ändra en vana. Eller att skapa en ny. Jag tänker då att det antagligen tar (minst) en månad för mig, så hela januari ska jag försöka, verkligen kämpa, med att vara snäll mot mig själv. Vi får se hur det går, jag håller er uppdaterade! Eller, det måste gå bra. För annars går jag nog sönder.

Viktigt är, säger min kloka syster som arbetar med livsstilförändringar, att ha konkreta mål. Hmm, jag ska fundera ut några sådana konkreta vardagliga saker. Som jag kan lägga till, som är rimliga? Återkommer och kommentera gärna, tar tacksamt emot tips!