Drömmen om en god natts sömn

/ Inlägg i samarbete med DUX #duxbeds @dux_official /

Får nästan ont i nacken bara jag TÄNKER på det. Lätt kallsvettig. Den där förlamande tröttheten, som drabbar hela kroppen, från huvudet till värken i rygg och axlar. Ett tillstånd som blir nåt slags normalläge, när man råkat få en liten som sover dåligt om nätterna. Gnyendet när klockan inte ens hunnit bli halvett. Klockan tre, sen fyra, när man ger upp. Som första året med vår älskade minsting. Från dag ett och i tolv månader låg han klistrad intill mig, varenda kväll, varenda natt, med bröstet som napp, närheten som snutte. Så ont jag hade i ryggen, så ledsen jag var, så in i märgen trött! Så löjligt fjärran den här bilden kändes…

5a1a1283_1.jpg

Alla vänliga som kommer med tusen goda råd och tips. ”Läs den här boken”, ”Gör såhär” – samtidigt som jag varit redo att testa VAD som helst, så orkar jag heller inte läsa en endaste bok. Orkar inte stenhård ”metod”, när livet ser ut som det gör och är… Som livet är mest.

Men – men – i allt detta har jag ändå hittat en ”sömnmetod” som (hyfsat) funkar för oss! Tack vare alla dessa suveräna tips, mixat med en dos sunt förnuft, lyssna på eget hjärta och magkänslan, så har följande funkat:

5A1A1397_1

Samsova – och låt barnen komma tassande! Vet att alla inte tycker att det funkar. MEN för min del kunde jag helt enkelt inte känna att det var ett misslyckande att ha baby i vår stora säng (typ hela första året). För så blev det – och det funkade, för jag fick i alla fall ”sova” = det fick duga. Good enough. Och mysigt. Okej, det kräver en härlig säng modell större. Behöver kanske inte förklara hur mycket jag längtat efter vår nya, två meter breda, underbart sköna (och snygga, visst blev det fint med sänggaveln?) säng från DUX som nu äntligen flyttat in hemma i sovrummet…

5A1A1433_1

Sluta nattamma. Jag ammade Marianne i ungefär åtta månader, med Klas blev det ett och ett halvt år, med Ernst ungefär lika länge, drygt ett år. Men amma funkar ju hur länge som helst (blir tokig på att det är ”tabu” när de närmar sig nio månader, jag har struntat helt i det där), dock INTE på natten.

När du inte står ut längre, ta fem hemska läggningar – och nätter! Eller alltså, nån sa ”Ebba, det tar aaaldrig mer än fem nätter” – och då tog det sju (!) med Ernst. När lillbabyn var tretton månader, så orkade jag helt enkelt inte mer. Bestämde mig och sa till Johan att ”nu tar vi tag i detta, jag behöver din hjälp – vi får ta varannan natt”. Bäddade mysigt i spjälsängen, mörkt rum, bra rutin med bad, pyjamas, massa skratt och bus precis innan en rejäl flaska välling – sen pang, gonatt, gonatt. Lägga i sin säng, vi drog dit en stol intill sängen och buffade honom, vänligt med bestämt. Fick lägga honom ner igen, igen och igen. Och igen. Med fruktansvärda illvrål och protester. När han satte igång igen

Var bestämd. Det knasiga är att även en liten baby känner ju, om du verkligen bestämt dig. Eller om du tänker att ”äh, skrik sju minuter till så tar jag väl upp dig”…

Ta inte upp ur sängen! Alltså, nej, ta helst ALDRIG upp mig ur vår nya säng från DUX (döpt av barnen till ”grädbädden”) men nu pratar jag fortfarande om lillbabyn här. Trots protester, hemsk gråt och illvrål, så bestämde Johan och jag (eller, okej jag!) att vi icke skulle plocka upp ur sängen. Det kändes nästan ännu värre, att ge lite hopp liksom. När vi BARA behövde vara tydliga med att sängen var det enda som gällde.

I give you the gift of sleep… Låter kanske fånigt – och det får det göra! Det viktiga är att du har ett mantra, som du kan köra när du sitter på stolen, halvtre, med en gråtande liten. Min syster sa detta till mig vid nåt tillfälle, att hon rabblat denna ramsa, om och om igen, i sömnkampen med en av hennes små. Det ligger ju också nåt i det: Du ger den lilla en present – att få sova en god natts sömn ostört i en egen säng. Vem skulle tacka nej till det?

5A1A1355

Foto: Lisa Höök. Tack till #duxbed och japp, kära DUX, Jag kan numera intyga att ni lyckats väldigt bra med ert mål, att göra världens skönaste sängar. Hej från vår älskade gräddbädd! Och ja, det är typ bara när jag har fotografering hemma som jag ligger ensam här, haha…

Vill också skicka en hälsning från Johan här. Han är extra nöjd med att vår nya säng har DUX kassett-system, med tre utbytbara ”kassetter” (mjuk, medium och fast) på var sida i vår säng. Man justerar kasetterna att få rätt stöd för axlar, höfter och så vidare. På så sätt kan vi anpassa, eftersom Johan gillar fastare säng. Slut på hälsningen!

Sömnmetoden som fungerar – finns den?

Sitter här i soffan och njuter av tystnaden. Borde verkligen kasta mig i säng. Akut. Men måste bara få landa här. En liiiten stund. Trött i hela kroppen, sådär trött att det värker i rygg och axlar. Stel, lite frusen. Aj. Känns som en nackspärr på gång på hela höger sidas axelparti (lagom till stor fotografering på torsdag, oh no!) men de senaste månaderna är detta numera nåt slags normalläge. Tack vare denna lilla älskade skrutt…

IMG_3453

Här ser du kanske ”tja, en baby i en säng”. Men icke. För mig är detta en HISTORISK bild! För klockan är just nu efter tio. Ernst ligger INTE klistrad intill mig, med bröstet som napp. Han ligger i en egen säng. Kors. I. Taket. En Babybjörn resesäng förvisso, som står i vårt sovrum intill Johans och min dubbelsäng. Men han ligger där, just nu – och har gjort så i nästan en timma. Bara vaknat till en gång och gnytt.

I helgen fick jag nämligen nog av sömntortyren, det vill säga det faktum att min lillbaby ENBART somnar med bröstet och ligger intill mig hela natten. Småäter, vaknar till otaliga gånger, vänder sig, gnyr, vill snutta. Nonstop. Min trötta rygg som i ett skruvstäd, upphackad sömn i halvtimmar. Nu orkar jag snart inte mer. Så nu måste vi försöka ta tag i detta, min kära baby och jag. Har fått tips av snälla kompisar om böcker och metoder men jag mäktar inte med att läsa en hel sömnbok just nu, blir liksom matt av bara tanken. Så nu känner vi oss fram. Inatt härdade jag ut till klockan två, baby grät, jag tröstade, baby somnade om till slut, om och om igen. Johan, som skulle upp strax före sex för att hinna med ett tåg, fick sova i ett annat rum. Ingen idé att vi båda sover uselt, liksom. Nu får vi se hur länge jag orkar inatt, tar lite i taget.

Nu ska jag försiktigt smyga in och krypa ner. Och försöka somna. Inatt låg jag bara spänd som en fiolsträng och VÄNTADE på när han skulle vakna nästa gång, inte supersmart. Var en vålnad imorse när jag kokade gröt till barnen, lämnade på förskolan och sedan tog bussen ut till skolan med vagnen och dottern. Höll nästan på att somna på bussen, var tvungen att gå en rask promenad med vagnen i minusgradiga kylan för att vakna till. Den där hemska typen av trötthet efter tio månaders usel sömn alltså, den är inte nådig.

Och jo, det är mitt tredje barn – men ändå tycks jag ha glömt. Eller så är bara alla barn väldigt olika. För någon expert känner jag mig då RAKT inte som just nu. Suck. Alla ENKLA knep och tips emottages tacksamt