”Det kan vara fullmåne, kanske?” – ja, jag tror ju egentligen inte ALLS det men är just nu benägen att tro på exakt VAD som helst. Fullmåne? Taget. Tomten? Säkert. För jag fixar inte en kväll och natt till, Ernst sömn har varit så usel de senaste veckorna. Är just nu gråtfärdig och ska försöka få ordning på allt jobb som jag ligger efter med, eftersom jag inte hinner med just nu, när jag inte får några kvällar. Vill också få ordning på ansökningarna till assistent som kommit in, helst typ NU.
Igår vägrade han helt enkelt tvärt att somna, han var vaken, fastklamrad vid mig, tills han halvtvå däckade i soffan i min famn. Johan kom hem vid åtta och försökte då också, givetvis, men omöjligt. Han (Ernst alltså, hehe…) kombinerar nämligen också med extrem mammighet, alltså ingen (ingen!) annan duger så fort jag kliver innanför tröskeln. Johan har också jobbat väldigt mycket senaste dagarna och hela förra veckan, så jag har haft flera kvällar själv med alla tre och det går liksom inte med en ganska tung, fastklamrad liten PÅ mig, när man försöker fixa smörgås till de stora, hjälpa med läxan, duscha – ja, ni som vet, ni vet. Sedan har jag också mycket jobb just nu, sånt känner de ju av på en halv sekund. Men nu kör vi, jag smet hemifrån när barnen just vaknat, idag fick Johan lämna så att jag kunde komma iväg. Puh. Ja, ”tiden går så fort” och ”vips är de arton” men just nu känns kvällarna långa, vill jag säga klart och tydligt till de som glömt och bara minns goset.