Att denna lilla fyller ETT år imorgon! Min älskade minsting. Vars blonda kalufs behöver klippas igen, ser jag nu på bilden här från i måndags när han var med på jobbet. ”Herregud, är det möjligt?” sa en kompis – och syftade på att detta första året gått så snabbt. Och jag tänkte…
Jag tänkte att jo, visst har det gått snabbt. Men ändå inte! Alltså, inte jobbigt snabbt. Vi har gjort så himla mycket kul, jag har haft med honom nästan överallt. Vi allihop njuter av vår älskade lillbaby (som förstås alltid kommer vara det). På kvällarna när vi busar med honom, kittlar honom så han kiknar, försöker hålla honom borta från tv-kontrollen, det sylvassa soffbordet och när vi har kryptävling i vardagsrummet.
Jag minns den dubbla känslan när dottern fyllde ett. Vemodet som ändå alltid finns där. Som är en naturlig och självklar del av livet och föräldraskapet. Slipping through my fingers. Tar jag vara på de små stunderna? Vad missar jag? Gör jag rätt, som väljer att försöka få ihop allt detta som jag kallar livet? Snälla, ge mig ett facit!
Och jag känner så starkt att: ja. Det känns, mitt i kaoset, väldigt bra i hjärtat. Jag njuter av de små stunderna, med alla tre. Ansiktet i solen på en parkbänk när han sover i vagnen. Pusslar panikartat ibland, när det kör ihop sig. Gör så gott jag kan. Älskar de härliga stunderna, tar ett djupt andetag när jag kommer ihåg det. Vilket inte är alltid, verkligen inte. Blir galen, morgonstressar, ropar ”SÄTT på dig strumporna” / ”har ni borstat tänderna” arton gånger. Men ändå. Grundkänslan är: det är liksom rätt fint.
Så med risk för att låta jobbigt… Inför morgondagens 1-årsdag bubblar det alldeles lyckligt i kroppen. Är så innerligt tacksam och glad över vår familj.
KOMMENTERA gärna!