Hej måndag! Jag blev så stressad av allt firande igår i mina sociala kanaler. Eller alltså, inte STRESSAD direkt, men… Alla postade så himla mycket härligt. Själv blev jag helt blockerad, lyckades inte få ihop nånting vettigt. Sms:ade min egen supermamma Helen hemma i Göteborg, såklart, eftersom hon är vår klippa. Jämt. Insåg – försent – att jag borde beställt ett blombud. Men vi är väl lite lika även där, mamma och jag. Just högtidsdagarna är inte så himla viktiga alla gånger. Inte så noga, liksom.
Scrollade sedan igenom alla andras minnen, gamla bilder, hyllningar och vackra ord. Fint! Viktigt. Och bra. Mors dag må kallas ”kommersiellt” men jag tycker att det är en jättebra dag. En dag för att uppmärksamma sin egen mamma lite extra. Genom ett sms, en tanke eller en blomma. En dag att vara tacksam över att själv få äran att hänga med ett eller flera små liv, genom livet. Också en dag att vara tacksam över att vi lever i en del av världen där en trygg start i livet är en självklarhet för de allra flesta barn – och mammor.
Foto: Frida Möller. Tänkte också igår på hur tacksam jag är över vår skatt: Marianne, Klas och Ernst. Jag tänker tillbaka på den här tiden för ett år sedan, när minstingen bara var några veckor gammal. Hur självklart allting kändes, så snabbt, när han kom. Hur flera väldigt stora beslut som gnagt inom mig länge plötsligt blev solklara. Trots lite ”kaos in da house”, som 7-åringen uttryckte det igår. Eller kanske, tack vare just det?
Nu ska jag ringa upp en person som sitter i Danmark om ett extremt spännande förslag, som liksom låter lite för kul för att vara sant. Kanske är det helt enkelt en försenad Mors dag-present till mig?!
KOMMENTERA GÄRNA! Blev du uppvaktad på Mors dag? Eller uppvaktade du din egen mamma?