SOM JAG LÄNGTAT… Att komma fram till Skåne, i den smärtsamt vackra junikvällen – hem till den gröna trädgården och mötas av gapskrattande glada barn som kom springades mot mig.
Eller faktiskt allra först av Ernst, som stod och höll Johan i handen och väntade vid slutet av den lilla grusvägen där vi bor. Jag vinkade och viftade vilt när jag såg honom och sedan, när han såg mig bakom bilrutan, så hoppade han på stället och skrattade med hela ansiktet. Men glad var han i hela den lilla kroppen. Älskade barn, rusade sen fram till bilen och klamrade sig fast i min famn. Länge. Och gör det typ fortfarande, nu i sin randiga pyjamas. Jag har precis slingrat mig ur hans grepp eftersom armen hade domnat av…
Nu ska jag somna gott här, åh så skönt det är att vara här. Lite mera jobb väntar den här veckan, väldigt roligt sådant – men jag kan åtminstone göra det härifrån. Med barnen runt benen. Vilket man ju ibland blir tokig på, men just nu känns det helt underbart! Godnatt från Skåne!