I fredags (när vår mellanpojke fyllde EN HEL HAND!) började det – födelsedagskaoset. Från och med nu och nio veckor framåt klarar vi av alla familjens fem födelsedagar. Pratar mer om det i veckans podd, som vi släppte idag! Hur som helst, näst på tur i familjen är…
Me, myself and I. Nu på söndag, den 18 februari fyller jag år.
Så, hur känns det då? Födelsedagar, någon slags ”vätskekontroll” i livet är de ändå. Check-in, liksom. Stopp, stanna upp en liten sekund. 2017 års födelsedag kändes så… oviktig eftersom jag var höggravid och hade den finaste presenten jag kunde drömma om i magen. Kanske låter fånigt men är helt sant. Det jag önskat mig så, det bar jag ju på redan. Det enda jag önskade var att allt skulle gå BRA. Att en frisk liten baby skulle komma ut och att detta skulle gå BRA.
Nu är han här. Och jag är inne i en dimma av jobb-race varvat med föräldraledigt, underbart lyxiga stunder med barnen som jag verkligen njuter av, varvat med stora beslut, planer och drömmar som knackar på, ibland försiktigt, ibland mer ilsket. Så med det sagt, inför helgen kan jag inte påstå att det är någon superpepp på just födelsedagsfirande. För jag orkar helt enkelt inte. Usch, så trist jag låter nu. Förlåt får det, men jag är himla kass på att inte skriva som jag känner. Bara tanken på Petras fantastiska födelsedagshelg (helg!) gör mig matt. Även om jag samtidigt blir lite nostalgisk – för exakt som Petra firade hade jag förmodligen också gjort om jag inte haft barn idag. Och det hade OCKSÅ varit helt underbart, såklart!
Bokklubben (världens bästa Anna, Ida och Erica) var så snälla, de föreslog att vi skulle ut och äta brunch till helgen. Tyckte att Johan skulle ta alla tre barnen så att jag kunde komma iväg själv. Men jag vet inte riktigt. Åh, nu tänker jag att jag borde tackat ja till deras himla fina och trevliga erbjudande ändå, kanske precis vad jag behöver just nu… Hmm, vad tror ni?