Jamen, det låter ju vansinnigt men jag får väl tacka hela denna vidrigt overkliga KRIS som råder, för en endaste liten sak. Och det är att jag…
…Jag GJORDE det! Igår sprang jag, Ebba Mary Matilda Kleberg von Sydow, milen. För första gången sedan jag opererade foten. Ja, egentligen för första gången sedan jag snubblade där i Falsterbo och senorna slets av och jag sedan aldrig någonsin riktigt fick ordning på vänsterfoten igen. Ignorerade värken, foten blev mer svullen, tills det blev helt ohållbart. Vilket slutade med operation och gips just innan förra sommaren. Så, den bubblande lyckan över denna milstolpe (!) är stor – och hade det inte varit för allt mörker omkring mig just nu, så hade jag nog inte gjort det.
För många därute, som springer regelbundet, är detta såklart ingen stor sak. Vaddå milen? Inga konstigheter. Men för mig är det en… jättestor sak. Ett Mount Everest, minst. Jag har ju berättat om hur jag bestämt mig för att komma igång den här våren och jo, att orka springa en mil är såklart en drömgrej men verkligen inget måste. I alla fall inte nu.
Så, jag hade absolut INTE gett mig fasen på att springa milen igår. Var inte det minsta laddad för att springa överhuvudtaget. Men när allt rasar omkring en, oron över hur detta ska sluta växer, så sprang jag för att bevisa för mig själv att jag kunde. För att jag hade möjlighet. Låter kanske knäppt men precis så kände jag: Jag MÅSTE göra något omöjligt, för att hitta kraften.
Att jag sedan slog mitt eget rekord (herregud, 57 minuter och 58 sekunder?!) ja, det vet jag inte hur det gick till. Kommer nog aldrig ske igen, haha, men vad gör det. Inte ens när jag var i min absolut bästa löpform, så fixade jag milen under en timma. Ja, ibland överraskar man sig själv. Det behövs onekligen, i dessa tider.
Avslutningsvis, till dig som inte känner dig det minsta pepp på att dra ut och jogga – kan jag, så kan du. Här hittar du mina FEM bästa ”börja springa”-tips!