Alla hjärtans dag för mig har aldrig varit någon högtidsdag. Skolans ångestfyllda ros-utdelningar satte väl sina spår. Rosor romantik, så svårt det är. Till och med ett svårt ord att säga helt på fullt allvar. Romantik. Nej, usch så svårt. Har heller aldrig själv varit någon stjärna på att uppvakta. Glömmer ”då träffades vi första”-gången dagar. Bröllopsdagar och… Helskotta, nu glömde vi vår bröllopsdag! I år igen! Kom jag på precis nu när jag skriver detta. Det var definitivt den 29:e januari.
Jaja. Jag har faktiskt försökt ibland. Fixat barnvakt, bokat bord. Men jag har också accepterat att jag inte älskar min Johan för att han är den som köper rosor den 14:e februari. Utan för så väldigt många andra saker. Som att han köpte vårvackra tulpaner i tisdags, när jag kom hem sent från konferens, slutkörd och trött. Och att jag hade längtat hem så efter honom, och efter att berätta allt kul, alla intryck och nya idéer – som han också alltid är först med att stötta och heja på.
Men för sex år och fem dagar sedan fick den här dagen en helt ny innebörd för mig. Tack vare vår älskade mellanpojke Klas August Anders…
Den här bilden är tagen just på Alla hjärtans dag, av fotografen Linda Alfvegren. Hemma hos oss på Sibyllegatan, där vi bodde då. Han var fem dagar ny. Lite senare på eftermiddagen knackade det på dörren, när jag öppnade var det ingen där men där stod ett paket med fyra semlor, det var min kompis Roy Fares som hade lämnade dem. Åh, det var de godaste semlorna jag ätit. Jag säger semlorna, för jag tror att jag åt två?!
Jag hade räknat med en marsbaby, hade just börjat måla om golven hemma och satt helt lugnt med två kapitel kvar av min ”Ebbas gravidbok” när vattnet gick. Pang bom. Två veckor för tidigt ville han plötsligt ut. Denna lilla människor rusade in i mitt liv, som aldrig mer blev sig likt igen. Två barn, en liten flock. En lillebror, precis som jag själv har. Vår älskade dotter blev storasyster och – inte ens två fyllda – över en natt ett väldigt stort litet barn. Johan och jag tittade på varandra och förstod ingenting, hur gick det till? Vi hann nog aldrig riktigt fundera mer över det, för sedan började det. Hej tvåbarnkaos.
Tittar på bilderna och minns som igår känslan av det varma lilla knytet. Andningen, som jag kunde springa fram till korgen och lyssna efter – så att den var där. Och amningen. Som vi kämpade med amningen, han och jag. Fram och tillbaka till amningsmottagningen. Sår, kallsvett, vidriga nätter, panik, mjölkstockning och tårar. Men han var hungrig, gav sig inte och till slut lyckades vi.
Sedan blev han den mesta livsnjutar-babyn av alla våra tre. Hans första sommar var han den nöjdaste babyn i världen. Åt, sov och jollrade. Somnade allra helst med maten i munnen, i vår stora säng. Nära, tryggt och gosigt. Följde med på äventyr i London, det gick så lätt och jag var så glad. Eller nä, inte hela tiden, det minns jag också. Men jag hade lärt mig något om att vara mamma, och det var att ibland bara släppa allt och vara. Att sitta i tv-soffan med honom en hel, lång solig sommardag – eller att bara säga nej. Det går inte, jag kan inte. Försöka, åtminstone.
Så för mig är detta Alla hjärtans dag. Känslan av att komma hem från förlossningen, på skakiga ben, med denna lilla människa. I bara Birkenstock, en grå februaridag, i snöslasket. Vinterskorna glömde jag i förlossningsrummet och dem såg jag aldrig mer.
Tacksamheten och den stora, stora lyckan över honom. Över att just du, vår fantastiska, finurliga Klas, ville komma till just vår familj. Över att alltid få vara din mamma.
Vad betyder den här dagen för dig? Berätta gärna!