Det var som att klimatångesten knackade mig på axeln, spände ögonen i mig och sa – ”Ebba, ska du verkligen flyga iväg till Teneriffa för en ynka vecka?” – när barnen och jag, rufsiga, trötta och törstiga efter åtta timmars försening (åtminstone på ett helt fullt plan, direktflyg, vilket gör saken lite mindre illa) landade på Teneriffa. Och sen kom den som ett brev på posten: hej kräksjukan. Ett drygt dygn senare (ta i trä, nu borde alla vara friska – och ja, vi höll oss hemma på rummet hela dagen igår EFTER att de blivit friska för att försäkra oss om att de var smittfria) senare sitter jag här vid poolkanten, i skuggan, under vajande palmer och ska köra igång veckans första jobbpass med boken. Tänker ändå att jag är otroligt glad och tacksam över att vi kom iväg på den här veckan…
Apropå flygandet, så pratar jag om det i veckans podd som kommer på torsdag. Nej, är då rakt inte stolt över att flyga alldeles för mycket. Vilket jag naturligtvis gör. Finns inget vettigt försvar. En glimt av hopp är ändå den ökade medvetenheten idag. Ska helt ärligt säga att jag inte funderat i samma banor för några år sedan. Och det gäller mycket: från matsvinn, plastpåsar, sopsortering och solcellerna Johan nu beställt till huset i Skåne – till de små men viktiga valen i vardagen. Helt enkelt, att försöka göra så gott man kan. Men nej, det kompenserar ändå inte för flygandet. Och trots att jag många gånger suttit på morgonflyget till London, med 80% män som i sina ”affärsjobb” flyger betydligt mer än jag (men som absolut inte på samma sätt blir kritiserade för detta) så kommer det automatiskt med mitt jobb att försöka vara någon slags god förebild. Vilket jag uppenbart inte alls lyckas med här. Funderar över det mycket och det är som sagt inget jag är stolt över, men samtidigt en del av mitt jobb och min vardag, som den ser ut nu.
Jag vill också tro att det måste komma en lösning som är bättre för miljön. Som gör att den här frågan kan lyftas över individ-nivå, upp till storföretag och politiker, beslutsfattare som kan göra skillnad. Som gör att vi kan få möjlighet att se världen. Att resa och träffa en syster som bor i USA för att få en inblick i hennes vardag och liv, därborta. Eller, en viktig resa i jobbet – eller för att göra det jag gör nu: Njuta av den stora lyxen av en vecka i sol, värme och lugn och ro, för kropp och själ. Herregud, som jag längtat efter den här veckan.
”Workation” är det för mig, eftersom det är skarp (hjälp!) deadline på vår kommande bok på måndag. Amy jobbar på från USA, mamma och jag härifrån. Såhär ser det ut just nu…
Mamma och pappa åkte från Göteborg och mötte mig och barnen härnere. Vi har checkat in på ett helt underbart hotell, i ett rum med två sovrum där vi allihop får plats. Imorse lyckades vi komma iväg till frukosten i samlad trupp, sååå gott med nybakad croissant, spanska apelsiner, bananer och färkpressad juice. Bästa starten, Ernst sprattlande med benen i sin barnstol över croissant-festen! Nu är barnen nere vid stora poolen med mormor och morfar och jag ska köra igång med skrivandet. Puh, en hel del att hugga tag i. Håll tummarna!