Eller okej, halv-viktigt. Och varning för en väldigt tant-sur slutsats, på detta inlägg. Men för mig och de som eventuellt försökt sms:s, ringa eller höra av sig via mobilen? Viktigt! Jag lever! Men mobilen är stendöd. Svart. Igår kväll blev skärmen plötligt neongrön, flimrande och sedan funkade ingenting. Hade inte tappat den, har ett bra skydd, den bara dog.
Så denna söndag blev en ofrivillig digital detox. Och ett evigt ”jag ska bara kolla…” – nej, just det, jag kan inte. Kalendern, mailen, whatsapp, allt. Speciellt härligt är det ju heller inte med en ofrivillig mobil-detox, mer stressande. Jag har inga problem med att lägga mobilen i väskan i hallen när jag kommer hem – MEN att inte kunna bli nådd eller nå andra? Inte ett dugg härligt.
Fast nu känner jag lugnet. Sitter på ett lekland och väntar på kalasglad dotter. Tog med mig datorn och ska försöka luska rätt på hur jag kan reparera mobilen imorgon… Måtte det funka, blir ingen kanonstart på veckan annars. Vill verkligen inte köpa ny mobil, den jag har är ett år gammal. Vansinnigt om man ska behöva skrota den, tycker jag. Okej, med risk för att låta som en sur-tant här men man blir ju tokig på teknikprylar som håller så dåligt. Kylen och frysen har vi fått laga två gånger senaste halvåret. Och nu gick vår diskmaskin precis sönder också, ”byggd för 20 års användning” – jo, tjenare. Tusen kronors-reparatören var hemma hos oss i veckan och konstaterade han att det kostar minste sextusen att laga, så vi kunde lika gärna köpa en ny. Urk. Nej, måtte mobilen gå att laga. Trist också att det oftare, med teknik, är billigare och enklare att köpa nytt än att reparera. Suck.